KRÖNIKA • Oscar Lagerqvist kommenterar och summerar det faktum att Sverige nu ”firat” 50 år som mångkulturell stat.

Förra veckan var det 50 år sedan Sveriges riksdag, över folkets huvuden, bestämde att vårt land skulle bli ett mångkulturellt samhälle. Den 14 maj 1975 inleddes ett samhällsexperiment utan motstycke – och notan betalas nu av svenska folket. Med blod, tårar och rädsla.

Ett förräderi utan dess like

Den 14 maj 1975 röstade Sveriges riksdag, ledda av sossen Olof Palme, för att avskaffa den tidigare integrationspolitiken. Istället skulle Sverige bli ett mångkulturellt samhälle där varje kultur skulle bevaras snarare än att assimileras med vår svenska kultur. Det som såldes in som öppenhet visade sig vara en total omformning av det svenska samhället.

Kultur är som många vet baserad på folkets rasliga karaktär, det är därför vi ser hur våra kulturer skiljer sig åt beroende på hur raserna är bosatta, en indier kommer alltid att bete sig som en indier oavsett vart han bor, för att han tillhör just den rasen.

Detta innebär att ett förespråkande av mångkultur egentligen är att förespråka flera olika raser inom samma samhälle. Många som bara ser att det är olika kulturer – istället för olika raser – förespråkar ofta rasblandning, då de (felaktigt) tror att man kan assimileras in i varandras kulturer.

Beslutet om införandet av mångkulturen – alltså det mångetniska samhället (vilket jag kommer kalla det resterande av artikeln) – fattades helt utan folklig debatt. De styrande visste att motståndet skulle vara massivt om man var öppna och ärliga med sitt uppsåt och konsekvenserna av detta. Det är därför man valde tystnad och manipulation istället för öppenhet och ärlighet.

Vad har vi fått för vinst under detta halva seklet?

Resultaten syns överallt:

  • Välfärden är på väg mot sin undergång, skolor splittras av språkbarriärer och främlingsgäng, vårdköer växer samtidigt som vården försämras markant, äldre lämnas våldtagna och rånade hemma i ensamhet.
  • Tryggheten är borta, skjutningar, gruppvåldtäkter, bombdåd och förnedrings- och tortyrrån har blivit vardag – något som i princip inte existerade innan mångkulturen infördes.
  • Parallellsamhällen växer fram där klanstruktur, hederskultur och sharia existerar vid sidan av svensk lag. Det finns områden där gängen styr över sin omgivning istället för polisen - då de är för fega för att göra sina jobb.

Samtidigt fortsätter eliten att tala om ”utmaningar”, ”integration” och ”resurser”, som om det hela vore ett teoretiskt problem utan verkliga offer.

Exempel på några som offrats på det mångetniska samhällets altare:

  • Tommie Lindh – knivmördad när han försökte stoppa en våldtäkt. Flickan våldtogs i hans blod.
  • Mikael i Skärholmen – skjuten till döds framför sin 12-årige son för att han sa nej till knark i sitt bostadsområde.
  • Daniel Wretström – 17 år, ihjälslagen av invandrarungdomar i Salem.
  • Elin Krantz – våldtagen och mördad av en nyanländ i Göteborg.

Detta är bara toppen av ett enormt stort isberg. Bakom varje namn döljer sig hundratals, om inte tusentals, andra fall – osynliggjorda, relativiserade, bortförklarade.

Vad gör staten för att stoppa denna terror?

Myndigheter mörkar statistik. Medier vinklar, ljuger eller tiger. Kritiska röster förföljs, censureras och får sina bankkonton stängda. Det är inte längre ett öppet samhälle – det är ett kontrollerat och monopoliserat narrativ.

Samtidigt växer ilskan. Människor känner att de blivit svikna, förljugna, förda bakom ljuset av politiker, hornalister och myndigheter; av ett system som skulle skydda dem men valde att skydda sin egen lögn för att få shekels av den evige.

Vad har det mångetniska samhället resulterat i?

Vi har fått splittring, misstro bland folket, rått våld som aldrig kunnat skådas förr, barn som inte vågar gå hem själva eller leka på den lokala lekplatsen, människor som lämnar sina hemområden för att rasfrämlingar flyttar dit (white flight), kvinnor som klär sig annorlunda för att de är rädda för att bli behandlade som rasfrämlingars egendom, skolor där vita svenska elever är i minoritet och lärare som inte vågar ingripa mot främlingarna. Poliserna vågar inte ens ingripa mot den mångetniska terrorn som pågår dagligen.

Varför detta har skett tänker jag låta er fundera över, men min oerhört kortfattade slutsats är förräderi för egen personlig vinning.

Halvseklets räkenskap

Den 14 maj 1975 markerade början på en ny tid. Idag, 50 år senare, står vi mitt i dess konsekvenser. Det handlar inte längre om att ”lyckas bättre med integrationen” – det handlar om att överleva ett massivt folkförräderi, ett lågintensivt krig som hotar vår rasliga överlevnad.

Det är inte hat att vilja skydda sitt land, det är inte rasism att sörja det som gått förlorat, det är inte extremism att kräva att brottslingar som kallas politiker hålls ansvariga.

Det är vad våra förfäder kallade för sunt, hade de vaknat upp ur sina gravar och sett samhället av idag hade de blivit helt ursinniga och hade inte visat någon nåd mot de som har försatt oss i denna situation.