KULTUR • 9. april är en dansk film om Tysklands invasion av Danmark den 9 april 1940. Den är unik i sitt slag med tanke på sin realism, som till och med sträcker sig till hur tyska soldater porträtteras.

Mitt bidrag till Nordfronts tips om nordiska filmer och tv-serier är den danska filmen 9. april, eller ”Invasionen av Danmark” som den något mer dramatiskt heter på svenska.

Handlingen i filmen kretsar kring ett förband av danska cykelinfanterister som får i uppdrag att möta tyskarna vid gränsen. Den baseras på verkliga händelser om några av de få danska soldater som faktiskt stred mot tyskarna, innan (och strax efter att) den danska regeringen kapitulerade.

Huvudpersonen är sekundärlöjtnant Sand (vi får aldrig veta hans förnamn) som spelas av Pilou Asbæk – känd från bland annat Brottet och Game of Thrones – som för befäl över cykelinfanteristerna. Vi får följa Sand och hans mäns försök att möta den tyska övermakten, tveksamt understödda av en motorcykelpluton.

Jag har själv aldrig deltagit i krig så för mig – och för de flesta av er läsare – är det omöjligt att avgöra hur realistiska krigsfilmer är. Som många andra män är jag dock förstås barnsligt förtjust i krigsfilmer och har sett min beskärda del genom åren.

Något som slår mig genom hela filmen är dock hur åtminstone till synes realistiskt allt porträtteras. Från den blandning av stolthet och nervositet som sköljer över soldaterna när de inser att de ska få sätta allt de lärt sig i praktik och möta en verklig fiende, till stridsscenerna där stressen, överlevnadsinstinkten, modet och rädslan hos båda sidorna lyser igenom i varje detalj av de handlingar som utförs för att bekämpa fienden.

En stark scen är när det står klart att tyskarna verkligen gått över Danmarks gräns och överstelöjtnant Hintz så torrt och behärskat han bara förmår inför sina män konstaterar att ”det är nu vi ska visa vad vi går för”.

Sand och hans män har ett jobb att utföra, de har order att följa. Trots att de sviks av landets politiska ledarskap och andra delar av det danska försvaret och trots att de tvingas retirera gång på gång och förlorar kamrater, drabbas av sorg och tvivel, så fortsätter de kämpa med all den förmåga de kan uppbringa.

Det finns ingen överdriven och sentimental Hollywood-dramatik i scenerna, inga övermänskliga hjältemod, inte obegränsade ammunitionslager samt källor av mod och energi utan endast färdigheter, tvivel och den ständigt segrande pliktkänslan som driver handlingen och karaktärerna framåt.

Vikten av ett formellt ledarskap

Ett intressant tema som avhandlas i filmen är problemen med formellt och informellt ledarskap. Alla hierarkiska organisationer och framförallt alla militära organisationer har tydligt utformade och formella ledarskapspositioner i olika led.

Detta skiljer sig starkt ifrån informellt ledarskap som naturligt uppstår i mänskliga sociala sammanhang. Ett danskt cykelinfanteriförband 1940 är förstås både en del i en hierarkisk organisation med formella ledarskapsroller, men också en social grupp med en dynamik som inte nödvändigtvis samstämmer med varandra.

Sekundärlöjtnant Sand har inga problem med att föra befäl över männen, men de lägre befälhavarna saknar ibland det naturliga förtroende som krävs för att ett informellt ledarskap ska fungera.

Det slår mig när jag ser filmen hur viktigt det är med formellt ledarskap i vissa sammanhang och att dessa respekteras, speciellt i kritiska situationer, oavsett hur den sociala dynamiken ser ut. En hierarkisk organisation har förstås ett ansvar i att sätta rätt man på rätt plats, men organisationens deltagare måste också respektera de ledarskapsroller som tillsats om inte hela organisationen ska kollapsa.

Tyska soldater framställs som människor

Det som framförallt står ut i filmen är dock hur tyskar porträtteras, eller kanske framförallt hur de inte porträtteras.

Faktum är att vi egentligen inte får följa den tyska sidan alls i filmen. Vi stöter dock på dem i flera scener, där de också mot slutet deltar i dialoger. Detta sker hela tiden från danskarna perspektiv, vilket gör saken kanske än mer uppseendeväckande.

Vi är vana att tyskar i filmer om andra världskriget framstår som elaka, ondskefulla, korrupta och sadistiska. Hollywood tycks ha sett det som sin uppgift att se till att alla som ser på krigsfilmer ska drabbas av uppfattningen att varenda tysk som levde under tiden för andra världskriget åtminstone potentiellt var medskyldiga i diverse påhittade folkmord och andra typer av brott.

Men i 9. april beter sig exempelvis en tysk befälhavare som en riktig gentleman mot Sand när de slutligen ger upp efter intensiva strider mitt i centrala Haderslev. Han frågar Sand varför de stred så modigt när den danska regeringen kapitulerade för flera timmar sedan, något som Sand förstås inte informerats om.

Den tyske befälhavaren erbjuder till och med Sand skjuts tillbaka till sin kasern i sällskap med honom i hans bil istället för att åka med de andra danska soldaterna i en buss. Sand väljer dock att åka med sina män och besvarar inte heller den tyske befälhavarens honnör.

Allt som allt är det en spännande, realistisk och tänkvärd krigsfilm. Det mesta av det som är motbjudande med andra världskriget-filmer från Hollywood – den överdrivna dramatiken, de övermänskliga hjältarna, den judiska mytologin och hatet mot tyskarna – saknas helt här. Och då är detta trots allt en dansk film som handlar om hur Tyskland invaderar Danmark.

Skaparen av filmen, Roni Ezra, är dessutom av judisk börd på sin faders sida och dansk på sin moders, vilket brukar garantera att tyskhatet blir det bärande temat genom en film som denna.

Man kanske kan notera två saker nu när vi närmar oss slutet av denna artikel:

Dels kan man ifrågasätta om detta verkligen är en nordisk film, som tanken var med denna artikelserie, om skaparen är en halvjude från Irak. Jag noterar detta, men konstaterar dock att filmen i övrigt består av en minst lika nordisk uppsättning skådespelare, manusförfattare etcetera som de övriga tipsen. Dessutom har filmen sina poänger, även om man väger in detta, då den skildrar en komplex händelse i nordisk historia på ett unikt sätt.

Det andra man kan notera är att det kan framstå som märkligt att bli eld och lågor över att tyskar endast framställs neutralt och inte som monster. Men faktum är att 99 procent av de filmer om andra världskriget som finns tillgängliga är så fulla med fientlig propaganda att den här filmen verkligen står ut, och jag hoppas att även du som läsare ska uppskatta den.