MEDIA. Mikael Karlsson kommenterar Norrans och Vänsterbottens-Kurirens vidriga agerande och agenda.

Norran och Västerbottens-Kuriren har i dagarna börjat hänga ut Motståndsrörelsens aktivister i Näste 6. Responsen har varit blandad på social media och glädjande nog verkar effekten vara minimal för de som hängts ut och smutskastats av tidningarna i fråga. Jag tror att detta till stor del beror på att Motståndsrörelsen rekryterar bra människor men även att etablissemangsmedia ständigt tappar förtroende bland svenskarna.

Det är dock på sin plats att identifiera vad dessa mediala makthavare håller på med. Ett misslyckat angrepp är trots allt just ett angrepp. Det är tydligt att chefredaktörerna Ingvar Näslund och Marcus Melinder har tagit ställning på ett radikalt sätt.

Nazism är inget man kan förhålla sig neutral inför. Det finns ingen gyllene medelväg mellan demokrati och diktatur.

Så lyder krigsförklaringen. Man får inte vara ”nazist”. Nationalsocialister är fiender, kort och gott. Det finns ingen anledning att försöka förstå de resonemang som förs fram för att rättfärdiga att försöka skada människor, vilket är tidningarnas syfte. Ifall vi skalar bort tramset de framför om demokrati och vad som är yttrandefrihet eller ej finner vi själva kärnan. De ser oss som fiender och vill att vi upphör med vår verksamhet. De är villiga att medverka till fysisk, ekonomisk och emotionell skada genom uthängningar som peppras med lögner för att nå sitt mål.

Fiendeskap är en radikal position

De vill inte debattera eller diskutera med oss. När helst de skriver om Nordiska motståndsrörelsen är det för att tillfoga rörelsen och dess medlemmar skada. Det finns ingen möjlighet till dialog med en part som förklarat sig vara den andras fiende. Varför har dessa till synes tafatta och menlösa dagstidningar valt denna väg?

För att komma till insikt kan man studera hur etablerad media vanligtvis skriver om vårt folk. Den som läser krönikorna på valfri etablissemangsmedias websida, eller i deras pappersupplagor, möts av ett svalt förakt för det svenska folket. Normkritik, antirasism och diverse klagomål på att folket antingen reagerar på ett icke önskvärt sätt på samhällsutvecklingen eller inte faller till föga i nog snabb takt kan sägas vara den ton som genomsyrar etablerad medias tyckarelit. De hatar inte folket med en Trotskys förtärande glöd utan är nöjda med att då och då försöka mana på utvecklingen och tillrättavisa syndare som kanske motsätter sig tiggeri, massinvandring eller andra skadliga företeelser.

När den riktiga oppositionen som utgörs av den nationella rörelsen avancerar tar man dock av sig handskarna och förkastar de påstådda principerna om yttrandefrihet, fri åsiktsbildning och så vidare. Det är då det ljumma föraktet blåses upp till hat, och redaktionerna går till strid.

Att det är så beror på att vi utgör ett existentiellt hot. Liberalerna har kommit överens med kommunisterna att politik handlar om hur mycket pengar staten ska inkassera från marknaden och vad som ska göras med dessa pengar. Överideologin är gemensam. De falska värderingar så som mänskliga rättigheter och allas lika värde, som tycks påhittade för att andligt avväpna västvärlden och låta den gå under i vågor av kolonisatörer från tredje världen, är gemensamma för dem alla. Feminism, HTBQ-rättigheter och andra mer moderna påfund blir snabbt allmängiltiga i hela etablissemanget.

Vi står för radikalt annorlunda värderingar. Vi kommer att ersätta det system alla dessa anti-svenska krafter arbetar i med ett livsdugligt sådant. Demoraliseringen kommer att upphöra och samhället kommer att organiseras på ett sådant sätt att vår existens som folk säkras. Mediakolossen, från den judiska ägareliten ner till de små och medelstora dagstidningarnas redaktioner, ser oss som fiender för att vi kommer att avskaffa dem om de inte avskaffar oss.

Varför byter inte asgamarna i media sida när de uppfattar att vindarna vänder? Det är en svår fråga att svara på, av samma dignitet som varför folket i stort inte avsätter de förrädiska makthavarna. Tänkbara orsaker är att de tror att de vinner och inte förväntar sig några konsekvenser och att de har investerat moraliskt och emotionellt i den anti-svenska kampen. Har man offentligt förespråkat vissa värderingar blir det svårare att inta motsatt ståndpunkt ju längre tiden går. De ser sig som god och oss som onda, tydliggjort av föreställningen om nationalsocialismen som ”världshistoriens värsta våldsideologi”. Ett sorts martyrkomplex, som förvisso är väldigt ironiskt då de har hela etablissemangets maktstruktur i ryggen, kan vara viktigt för vissa. Pengar är givetvis en del av förklaringen då de avlönas för att sprida anti-svensk propaganda.

Alla dessa faktorer kan spela in, troligen olika mycket beroende på hur högt upp i hierarkin man befinner sig, om man är man eller kvinna, vit eller icke-vit. Klart är att det existerar en skarp gränsdragning och att de som har lögnen och giftet som verktyg har mycket svårt att släppa dessa och sluta gå globalisternas ärenden.

Förgiftarna

Ponera att en kock på en restaurang i hemlighet förgiftar maten som serveras. Gästerna blir sjuka eller dör på grund av att maten kontaminerats. I dagens läge skulle en polisutreding tillsättas och kocken lagföras och troligen dömas för mord, grov misshandel och så vidare beroende på hur allvarliga konsekvenser hans handlingar får. Det finns även myndigheter som kontrollerar att livsmedel hanteras på ett säkert sätt och agerar mot aktörer som brister i sin hantering. Ingen skulle acceptera att restaurangens kunder kunde valt att låta bli den förgiftade maten, att de borde ha känt en konstig smak och valt bort den eller dylika argument. Förgiftaren bär skulden.

Detta är dock vad etablerad media gör. De förgiftar läsarna, lyssnarna, tittarna med lögnpropaganda. De ljuger om invandringens konsekvenser, de hetsar för krig mot Ryssland och förespråkar Nato-ockupation, de sopar de svenska offren för våldtäkter under mattan. Snabbt kryddar de lögnerna med gift och rasblandning uppmuntras, självhat odlas i olika former. Att vara en vit, svensk man vill de koppla till skam och skuld. Vidare sprider de äckel. Prideparaden kallar de progressiv och tolerant för att få svensken att svälja äcklet utan att våldsamt kasta upp och göra uppror.

Det förefaller logiskt att vi som blir förgiftade kommer att identifiera gärningsmännen i takt med att vi gör oss fria. När den andligt sjukliga svensken tillfrisknar kommer han fråga sig vem som är ansvarig. När det blir allmänt känt att den media som påstått sig ”granska makten” har lett dem till ruinens brant med lögner och hatpropaganda av vidrigaste slag är en reaktion att vänta. Jag skulle inte vilja vara chefredaktör på någon av tidningarna som går systemets ärenden när det händer. Därför är de en existentiell fråga för dessa asgamar att bekämpa Nordiska motståndsrörelsen.

• Publicerad:
  2016-10-31 23:00

Kategoriserat som:
• Massmedia
• Nyheter & Journalistik
• Samhällsfrågor