KRÖNIKA • Inga Karlsson kommenterar och analyserar Jimmie Åkessons svängning i frågan om AR-15.

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) tisdags frågades ut i Krasch eller konsensus om Sverigedemokraternas omsvängning i frågan om halvautomatiska jaktvapen, blev hans svar i sig en del av historien.

Åkesson gav intrycket att frågan om AR-15 och liknande vapen inte har varit någon större personlig hjärtefråga. Snarare framställde han det som en fråga som regeringen ville driva och som SD kunde acceptera inom ramen för samarbetet.

Det är en anmärkningsvärd beskrivning. För när Tidöpartierna i februari 2025 meddelade att tillgången till vissa halvautomatiska vapen, däribland AR-15, skulle begränsas, utlöste beskedet en betydande intern konflikt i Sverigedemokraterna.

Richard Jomshof lämnade posten som ordförande i justitieutskottet efter ett stormigt partistyrelsemöte. Även partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling riktade kritik mot den plötsligt ändrade vapenpolitiken. Vissa SD-distrikt protesterade också mot att beslutet inte hade förankrats internt, och flera partiföreträdare gick öppet emot partiledningens linje.

Det är alltså svårt att beskriva frågan som betydelselös för SD-ledaren. Tvärtom syntes den vara tillräckligt viktig för att partiledningen skulle driva igenom en omsvängning trots motstånd från delar av den egna organisationen.
Och det är just här som Åkessons resonemang väcker en större politisk fråga.

Om han själv inte såg frågan som särskilt viktig enligt radioprogrammet – varför var det då nödvändigt att köra över delar av den egna partiorganisationen för att få igenom den?

Framförallt blir frågan: Vilket problem var det egentligen som politiken försökte lösa?

Regeringen och Sverigedemokraterna har gjort försök att pedagogiskt förklara tilltaget. Man har motiverat begränsningen med behovet av att förebygga brott och olyckor med skjutvapen trots att jägare inte har, mig veterligen, problem med just dessa fenomen.

Samtidigt är det väl belagt att Sverige har ett betydande problem med illegala vapen och vapensmuggling. I regeringens nationella strategi mot organiserad brottslighet från 2024 uppvisas en klar medvetenhet kring detta. Skrivelsens uttalade mål är till och med att minska tillgången till illegala vapen och explosiva varor.

Det är också mot den bakgrunden som uppgifterna från Ukraina blir relevanta. Sverige har sedan 2022 beslutat om militärt stöd till Ukraina värt omkring 128 miljarder kronor. Stödet omfattar allt från pansarskott och automatgevär till stridsvagnar, artilleri, luftvärn och avancerade vapensystem. Frågan är vilka kontrollsystem som finns för att säkerställa att vapen och annan militär materiel inte hamnar på avvägar? Speciellt i krigstider.

Efter den ryska invasionen varnade svenska myndigheter för risken att vapen från kriget skulle kunna hamna i kriminella miljöer. 2023 rapporterades dessutom att svenska kriminella hade erbjudits att köpa vapen från Ukraina. Och där uppstår en politiskt relevant kontrast.

Jimmie Åkesson valde att vända i frågan om jägares AR-15. Det är hans rätt. Men innan nästa laglydiga jägare får betala priset för ännu en skärpning borde politiken svara på en betydligt enklare fråga: Varför är det så mycket lättare att ta vapnet från den som följer lagen än att stoppa vapnet från att hamna i händerna på den som redan bryter mot den?

Det är knappast vägen till ett tryggare samhälle – om man nu inte, mot förmodan, tänker sig att Sverige ska förbereda sig för något som liknar ett inbördeskrig.