RECENSION • Daniel Olofsson har lyssnat på shockrockaren Alice Coopers senaste skiva.

Alice Cooper eller Vincent Damon Furnier som han egentligen heter är en 75-årig rockmusiker som nyligen gjorde sig känd för en del uttalanden som gick emot den amerikanska woke-agendan. Nu kanske inte Furniers utspel var något annat än oskyldiga iakttagelser av dagsläget men uttalandet gjorde likafullt att hans samarbete med den HBTQI-ägda sminkjätten Vampyre Cosmetics, som just hade lanserat en Alice Cooper-kollektion för att hylla hans ”könsneutrala användande av smink”, avslutades.

Alice Cooper var en av de första chockrockarna eller skräckrockarna som musikstilen även kallas. Tanken med sådan musik är som namnet antyder att chocka och skrämmas men även att underhålla och roa med glimten i ögat. Ofta har dessa en mycket teatralisk liveshow och texterna till musiken har ofta skräck eller science fiction-tema. Just Alice Copper har ett speciellt smink när han uppträder och det har hängt med sen slutet av 60-talet.

Det lite komiska i kråksången är att när Alice Cooper började sin karriär och ville chocka genom att bryta tabun faktiskt tog sig an en lite androgyn och transsexuell persona då han förstod att det skulle uppröra. Furnier hade nämligen en väldigt strikt kristen uppväxt med en far som var pastor så att spela en dekadent och mordisk transvestit tycktes som ett chockerande grepp då det begav sig i bandets begynnande karriär. Namnet i sig, Alice Cooper, återspeglar tanken bakom det hela.

There was something about it. I conjured up an image of a little girl with a lollipop in one hand and a butcher knife in the other. Lizzie Borden. Alice Cooper. They had a similar ring.

A guy, not a girl. A group not a solo act. A villain, not a hero or an idol. A woman killer. Weird. Eerie. Twisted. Ambiguous. It all came together—and nobody was doing anything remotely similar. On top of it all, everyone in the band was straight.

Vincent Furnier

Detta har som bekant dock tagit en något annorlunda tvist på senare år och när nu rockmusikern tog bladet från munnen och gav sin syn på woke-hysterin och könsbyten på barn lyckades han så chocka världen igen. Om detta var en utstuderad plan då den nya skivan just skulle släppas är svårt att säga men gissningsvis fick han fler nya fans än han tappade.

Den nya skivan heter Road och är den 22:a i Alice Coopers solokarriär och den 29:e studioskivan överlag där han är frontman. Den släpptes den 25 augusti efter tre föregående singelsläpp.

Skivan sparkar igång med låten I am Alice, en svängig start på albumet med en ganska typisk Alice Cooper-låt av det modernare slaget som handlar om, som låten avslöjar, vem Alice Cooper är. En entertainer som vi alla känner så väl och som både skrämmer och underhåller oss.

Att skivan heter Road har att göra med ett det egentligen är ett slags konceptalbum där alla låtar handlar om bandet och vad som kan hända under deras turnéer och om livet på vägarna. Albumet spelades dessutom in ”live” utan överdubbningar eller andra trix i studion för att visa hur bra de verkligen är just live.

I den fjärde låten, Dead Don´t Dance gör den legendariske gitarristen Kane Roberts ett lyckat inhopp. Roberts var i stort sett mannen bakom de mer metalinfluerade Alice Cooper-skivorna, Constrictor och Raise Your Fist and Yell, som släpptes under slutet av 80-talet och här får vi självklart en ordentlig dos av en lite hårdare sida av bandet. Roberts var även med under Cooper-turnéen under 2022 och han släpper även egen musik där Alice ibland gör gästspel.

Som vanligt finns det både humoristiska låtar och andra mer allvarliga i en salig blandning. Produktionen är fläckfri och man kan inte låta bli att imponeras av den nu 75-årige Vincent Furnier och att han fortfarande har en sådan energi och kan leverera på en sådan hög nivå trots sin ålder.

Road är kort och gått ett väldigt bra rockalbum alá Alice Cooper. Nu kanske man inte kan säga att det är heavy metal även om vissa låtar är och nosar lite i den mer hårda musikgenren. Jag skulle nog mer kalla det gubbrock eller arena-rock/dad-rock som det kallas på engelska. Det vill säga tuff och svängig hårdrock eller rockmusik som passar bra live.

De fyra bästa låtarna på skivan utan inbördes ordning:

Dead Don´t Dance. Som jag nämnde tidigare så var det kul med ett inhopp från en av mina favoriter, Kane Roberts, och den kanske hårdaste låten på skivan lyser lite starkare än många av de andra låtarna. Här får vi en rolig låt om hur de döda skulle gilla Alice Coopers musik. Tydligen skulle likmaskarna vända honom ryggen och de döda kan ju inte dansa så de skulle bara vingla runt som zombies.

Rules of the Road. En av skivans mer komiska låtar och kanske den mest klassiska rocklåten. Här får vi lite livstips och regler för hur rocklivet ska levas. Fast om man lyssnar på tipsen och lever det hårda rocklivet dör man tydligen vid 27 om man ska tro Alice.

Road Rats Forever. Här får vi en klassisk nyinspelning av en Copperlåt från 1977, Road Rats, som spelades in för albumet Lace and Whiskey. En gammal och väldigt rolig skiva där Alice har antagit rollen som en slags hårdkokt och nersupen privatdetektiv. Låten Road Rats handlar om så kallade roadies, det vill säga de som bär utrustning och fixar allt med det tekniska åt rockband när de är på sina turnéer.

Magic Bus. Alice Cooper har ofta med egna tolkningar på låtar som han själv gillar på sina skivor och Road avslutas med en cover av det legendariska rockbandet, The Who. En låt som handlar om en magisk buss vilken ramar in skivan på ett utmärkt vis.