KRÖNIKA • Inga Karlsson kommenterar politikerveckan i Almedalen.

Den årliga Almedalsveckan är inte direkt någon billig historia. Enligt Skattebetalarnas beräkningar handlar det om ungefär 90 miljoner kronor – och då talar vi bara om kostnader för lokaler, personal och annat praktiskt.

Samtidigt var grundtanken med Almedalsveckan förmodligen god. Medborgare skulle kunna möta politiker, ställa frågor och kanske till och med bli lyssnade på. Demokrati i sin mest folkliga form. Samtal under bar himmel, lite mingel, några skratt och kanske en känsla av att man faktiskt kan påverka.

Men för 90 miljoner kronor. Vad fick vi egentligen ut av årets upplaga?

Låt oss ta en promenad genom talarstolen.

Simona Johansson (L) talade om frihet, möjligheter och framtidstro. Budskapet återkom så ofta att man nästan började fundera på om framtidstron delades ut gratis. Trots att migration länge varit en av Sveriges mest omdebatterade frågor verkade ämnet undvikas. Fokus låg i stället på gemenskap och hur bra vi kommer att ha det tillsammans.

Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke valde en annan väg. De vill ha högre invandring, och oavsett vad man tycker om Miljöpartiet får man ändå ge dem det, att de åtminstone inte hycklar. Hon hävdade dessutom att svenska folket står på barrikaderna för att stoppa tonårsutvisningarna.

Jag vet inte jag…

Det var många ord för pengarna

Kristdemokraternas Ebba Busch ville höja barnbidraget till 2 000 kronor och förklarade att vård, skola och omsorg måste komma först. Det är ett budskap som är så återkommande i svensk politik att det snart borde kulturminnesmärkas. Jag är ganska säker på att jag hörde samma formulering någon gång mellan Tamagotchins storhetstid och Sveriges inträde i EU.

Det som ändå väckte mest uppmärksamhet var avslutningen på hennes tal.

— Låt oss en gång för alla göra slut med Sverige.

Antagligen var det en felsägning. Förmodligen. Man får hoppas det.

På andra håll i Almedalen diskuterades folkutbyte, migration och identitet. Debatten var stundtals så snårig att det var svårt att hitta tillbaka till själva frågan när den ställdes ibland. Nästan ingen ville röra vid den. Ett fåtal var dock tydliga. Lars Leijonborg till exempel menade i en intervju med Frihetsnytt att folkutbyte inte är fel, bara det görs lagligt. Tomas Åkerberg från Ambition Sverige hade inget heller emot ett folkutbyte, bara det inte var muslimer, kriminella, farliga personer eller bidragstagare. Hans partiledare Elsa Widding lyste med sin frånvaro. Hon var ju hotad. Dock inte av muslimer, men av sverigedemokrater.

Sedan var det just Sverigedemokraternas tur där Jimmie Åkesson målade upp en bild av ett Sverige som blivit betydligt bättre den senaste mandatperioden. Enbart tack vare Sverigedemokraterna. Tillväxten är högre, skatterna lägre, statsskulden mindre och elen billigare osv.

— En barnfamilj har 5000 kronor mer i plånboken per månad tack var vår politik, ropade han.

Publiken jublade och applåderade.

Själv satt jag mest och funderade på varför min plånbok inte verkar ha fått informationen. Men det är klart. Mina barn är ju vuxna och utflugna.

Maj månad passerade utan någon dödsskjutning, fortsatte han, något som hade varit omöjligt av etablissemanget att åstadkomma. Återigen applåder, men det där att hejda invandringen nämnde han inte. Istället agiterade han mot vänsterstyret som backar upp islamistiska och nazistsiska ideologier. Magdalena Anderssons regeringsunderlag är nedlusat av islamister, ropade han ut. Han lät arg. Själv var han dock den ende som hyllade Israel och dess tilltag. Åkesson tycks rätt öppen med att han är underordnad israeliska intressen rent allmänt. För hur var det med det där med att omskärelse skulle förbjudas för alla. Utom judar. Bara en sådan sak.

Var det här värt 90 miljoner?

Kanske. Kanske inte. Det beror på vem man frågar.

Men det är svårt att komma ifrån att de flesta svenskar aldrig kommer att stå där i Visby och lyssna på talen. För många är Gotland en sommarsemester man drömmer om snarare än genomför sett till kostnaden.

Kanske skulle politikerna kunna samlas på Mynttorget i Stockholm i stället? Samma tal, samma löften, samma applåder – men betydligt billigare.

Och om inget annat skulle vi åtminstone spara några miljoner att diskutera nästa sommar.