KOMMENTAR Nordfronts chefredaktör kommenterar ”debatten om debatten” som uppstått efter att Nordiska motståndsrörelsen utmanat Alternativ för Sverige på debatt.

Nyligen vädrade Marcus Hansson viss kritik mot Alternativ för Sveriges återkommande retorik om att de är det enda partiet som ställer grupp mot grupp, driver återvandringsfrågan i sitt partiprogram och vill massutvisa ”probleminvandrare”. Hanssons artikel avslutades också med ett förslag om att Alternativ för Sverige borde ta en debatt med Nordiska motståndsrörelsen för att reda ut vad som egentligen menas med dessa påståenden och om de verkligen stämmer. Detta följdes upp av en mer formell debattinbjudan från Nordiska motståndsrörelsens sida förra veckan, där man lyfte fram andra konkreta frågor som skulle kunna debatteras.

I samband med att de artiklarna publicerades noterade jag en del reaktioner på detta på sociala medier som jag själv kommenterade kort i två inlägg på Telegram. Jag tänkte här återupprepa och utveckla resonemangen jag framförde på Telegram i artikelformat.

"AfS tjänar inget på att ta debatten"

Till att börja med gjorde många som var skeptiska till debattförslaget analysen att AfS inte har något att tjäna på att ta debatten eftersom de är den mindre kontroversiella parten. Detta är på sätt och vis sant, men jag tycker ändå att det är feltänkt av två skäl.

1.

Resonemanget grundar sig i konceptet ”guilt by association” och det faktum att Motståndsrörelsen är en mer stigmatiserad organisation än AfS. Motståndsrörelsen är framför allt kontroversiell för att media demoniserar rörelsens ideologi och tjatar om att personer som kan ”kopplas” till rörelsen har gjort kontroversiella saker (ofta har dessa handlingar skett lång tid efter att ”kopplingen” faktiskt fanns). Denna kontroversialitet kan sedan via Motståndsrörelsen smitta ner de som befinner sig i samma rum som rörelsens representanter, samtalar med dem eller på annat sätt kan ”kopplas” till organisationen.

Den här sociala ordningen, som upprätthålls av media för att bilda ”åsiktskorridoren” och gynna vissa ideologier samtidigt som den missgynnar andra, är egentligen bara en mer liberaldemokratisk och decentraliserad form av Kinas öppet totalitära sociala kreditsystem.

Sociala hierarkier och normer finns i alla samhällen och kan vara naturliga och sunda i många fall, men i västvärlden blir anti-vita folkförrädare socialt belönade medan nationalister som värnar det egna folket blir bestraffade. Nationella som vill se en politisk förändring får därför inte vara borgerligt fega och okritiskt acceptera systemets skapade tabun kring vissa viktiga politiska frågor eller radikala aktörer som Nordiska motståndsrörelsen. Tvärtom bör den som vill rädda vårt folk verka för att normalisera mer radikala element och därmed flytta ”overtons fönster” i nationalistisk riktning.

Såväl AfS som SD hade kunnat tjäna på att själva framstå som ”centrister” om Motståndsrörelsen gick från att ses som ”extrema” till att ses som ”radikala”. Som det är nu ses AfS själva som ”radikala” eftersom att aktörer bara en liten bit ”till höger” om dem ses som ”extrema”. SD har redan slutat att uppfattas som ”radikala”, men detta då till priset av att de totalt sålt ut politiskt och nästan helt anammat systemets värderingar – de har vikt ner sig och utsätts bara för mild stigmatisering eftersom de själva är väldigt milda i sin kritik av folkutbytet och samhällsförfallet.

2.

Resonemanget om att AfS inte ”tjänar” något på debatten sätter partiet i centrum och gör sedan en väldigt fyrkantig och spelteoretisk analys kring vad som ligger i partiets kortsiktiga intresse. En vanlig medborgare och fri människa borde snarare sätta sig själv i centrum och fråga sig om de personligen hade tyckt att en debatt mellan AfS och Motståndsrörelsen vore intressant att se. Jag för egen del hade gärna sett en sådan debatt och tänker inte sticka under stol med det.

Detta då ”den nationella rörelsen” och alternativmedia är rätt inavlat med att alla sitter i sina egna projekt och pratar i poddar och liknande med folk som man redan är helt överens med. Det är inget fel med det i sig eftersom den verksamheten fyller sin funktion, men det skulle kunna bli lite mer spännande, underhållande och utvecklande om olika aktörer som inte är helt överens kunde diskutera ibland också. Både publiken och de som debatterar kan få ut mycket av sådana samtal. Publiken kan notera vilka som bäst förfäktar åsikter och idéer som ligger i linje med den egna uppfattningen och de som debatterar får själva möjlighet att slipa sina argument och kanske måste ompröva vissa av de egna uppfattningarna som visar sig oförsvarbara när de möter ärlig och konstruktiv kritik.

Anledningen till att sådana här samtal inte sker just nu är det tidigare nämnda sociala förtrycket i samhället. Alla dissidenter isolerar sig i sina egna åsiktskorridorer utifrån vilka de är bekväma att associeras med. En annan aspekt som kan spela in är en mer personlig feghet och konflikträdsla, där man tycker att det är jobbigt att bli ifrågasatt och är rädd för att förlora en debatt och skämma ut sig.

Att låta sig styras av feghet och svaghet är dock inget positivt som borde accepteras som ett rimligt normaltillstånd. Systemets makt är dessutom till stor del inbillad. Om tillräckligt många samtidigt struntar i alla uppsatta politiska tabun så faller åsiktskorridorerna och att riva ner dessa måste, som jag redan sagt en gång, vara ett mål för alla som vill se radikala politiska förändringar. AfS och vårt folk skulle alltså tjäna på den här debatten ur ett större perspektiv.

Är debatterbjudandet en attack mot AfS?

Vissa menade också att debattutmaningen var en attack från Motståndsrörelsens sida mot AfS och att det vore bättre att ”attackera” icke-nationalistiska partier istället. Motståndsrörelsen tackar säkert ja till debatter med etablerade PK-partier, men faktum är att de flesta av de partierna vill förbjuda organisationen och att det nog är ännu svårare att få dem att ställa upp på en debatt. Så det är rätt meningslöst att försöka få till sådana debatter, det har också testats tidigare utan att Motståndsrörelsen fått napp.

Jag tror inte heller att en debatt mellan Motståndsrörelsen och AfS skulle behöva vara särskilt hetsig eller sluta med en vinnare och en förlorare, utan jag tror att man skulle kunna komma fram till att man är överens om väldigt mycket, oense på vissa detaljer och har lite olika strategier, värderingar och framtoning.

Spelteori-runkarna säger säkert då att AfS inte har något att tjäna på att offentligt komma fram till att de ideologiskt står rätt nära Motståndsrörelsen. Även om man accepterar det här tvivelaktiga synsättet där vissa sanningar är ”otaktiska” och bör döljas, så tycker jag att man överdriver vad som skulle förloras på att vara ärliga här. För AfS kommer inte komma in i riksdagen i det här valet och jag tvivlar på att en debatt med Motståndsrörelsen kommer påverka huruvida de kommer in i någon kommun i Skåne eller inte.

AfS måste förtjäna radikala nationalisters stöd

En annan aspekt är att AfS faktiskt måste övertyga för att förtjäna radikala nationalisters stöd. AfS har hela tiden balanserat och försökt att både tilltala kulturnationalister (rasförnekande invandringskritiker) och etnonationalister (människor som faktiskt värnar den svenska nationens överlevnad). Detta kan framstå som smart om målet är omedelbar röstmaximering, men om målet är att över tid bygga en sammansvetsad rörelse och sprida specifika idéer till en allt större skara människor är denna ambivalens en uppenbar svaghet då budskapet blir otydligt och anhängarna en ideologiskt icke-homogen massa.

Är AfS mer radikala och politiskt pålitliga än SD, eller kommer de urvattnas och bli SD 2.0? En kamrat som varit politiskt aktiv sedan tidigt 2000-tal påpekade nyligen för mig att det var AfS:s vice partiledare och andra namnet på riksdagslistan, Mikael Jansson, som inledde liberaliseringen av SD som Jimmie Åkesson sedan tog över och fullföljde. Jag vet också att även AfS på olika sätt försöker tysta eller göra sig av med mer radikala medlemmar. Att partiet ännu inte uteslutit Pavel Gamov är en annan sak som drar ner ledningens trovärdighet.

Kommer AfS vara uthålliga och fortsätta kämpa på när det blir jobbigt, eller riskerar de att gå samma väg som många andra svenska nationalistpartier som lagts ner när luften gått ur dem efter ett dåligt val? En snabb genomgång och jämförelse av AfS:s riksdagslistor 2018 och 2022 visar att hela 40 av 50 namn från 2018 försvunnit inför valet i år (oblurrade namn i listan från 2018 är de tio personer som även kandiderar i årets riksdagsval). Alltså: 80% av kandidaterna ser ut att ha försvunnit på fyra år. Vad händer om lika många försvinner efter årets val och någon eller några av de enstaka AfS-representanter som faktiskt hörs och syns mycket också kastar in handduken?

Om AfS inte är ideologiskt pålitliga och om de inte är långsiktigt stabila, då kommer den enda relevanta effekten av partiets politiska existens bli att de dämpade den massiva tillväxt som Nordiska motståndsrörelsen de facto hade 2015-2018. Min pessimism säger mig att det till slut kommer visa sig vara så, men om jag har fel borde en AfS-representant kunna övertyga mig om det genom att ha en konstruktiv debatt med någon från Motståndsrörelsens ledning.