POLITIK • Jag anser att jag har haft rätt om Donald Trump och Qanon, nu förespråkar jag en större vikt på källkritik och gör även kort upp med en av våra egna villfarelser.

Nu har flera månader gått sedan jag skrev min text om Donald Trump och Qanon. En del trodde att de demokratiska kuppmakarnas omkullkastande var nära förestående. Än har inte något skett och jag tror fortfarande att inget kommer att ske. I min förra artikel lyfte jag fram en del religiösa exempel där företrädare för dessa hade försökt förutse Armageddons inträffande. Jag tror själv att en del av dessa människor tycker att det är viktigt att sådant skall ske när just de lever, en sorts egoism i deras karaktär som de nödvändigtvis inte är medvetna om själva.

Den här viljan att något skall inträffa som gör att sakernas tillstånd förändras till sin egen fördel, som gör att ens egna drömmar och idéer får fotfäste i världen och det börjar bli bättre såsom man själv vill ha det. Detta hopp, är något som alla människor har, även vi nationalsocialister. Det är något som vissa behöver för att orka kämpa vidare. Men detta hopp gör att man börjar tro på saker som kanske inte överensstämmer med verkligheten (villfarelser), men som snarare överensstämmer med ens egna hopp eller drömmar om framtiden.

I fängelset läste jag Albert Speers memoarer och jag förstår varför den finns där. Boken målade inte upp en särskilt positiv bild av det nationalsocialistiska ledarskapet i Tyskland. Då jag inte var där och Speer var med om saker som inte längre är helt enkla att verifiera, vissa av hans påståenden är till och med helt omöjliga att kolla upp, är det inte heller möjligt för mig att säga vad som är sant och inte sant. Därför är min bedömning om hans påståenden i hans bok hur han skrev den. Hur mycket han vågade ifrågasätta sig själv? Jag fann att boken var mest ett förhärligande av honom själv gentemot andra nationalsocialistiska ledare. Han erkände kanske ett till två fel gentemot de andra nationalsocialistiska ledarna, men i princip handlar stora delar av boken bara om hur rätt han agerat. Med detta sagt så tror jag såklart inte att allt är fel.

Speer målar upp en bild där vissa av ledarna och det tyska folket i stort inte vågade se att slutet var nära, de började fantisera ihop scenarion som var omöjliga, allt för det egna intressets skull. De människorna hade en klocka emot sig, en allierad militärmaskin som våldtog, plundrade, dödade och slutligen fostrade det tyska folket och andra människor i den vita rasen till de ideal som skapat dagens situation där vi som ras riskerar att försvinna.

Samma press finns inte idag, vilket gör att mytbildningen om Trump riskerar att bli mer seglivad ,vilket inte ligger i mitt intresse utan snarare tvärtom. Därför pressar jag frågan, ställer folk mot väggen och försöker tvinga ur dem ett svar.

Källkritik

Det är viktigt att våga ifrågasätta sina ståndpunkter eller att pröva sina egna tankar och idéer. Eller i alla fall att läsa sådant som går emot den egna etablerade uppfattningen så att du inte riskerar att sätta allt på en idé som inte är sann. Den här texten är till för att påminna de som tror på Trump att det är fel väg att gå. Jag måste påminna er för människan vill naturligt skydda sig själv från när man har fel. När verkligheten kommer ikapp så skickas ens gamla felaktiga uppfattning ofta ned i minneshålet. Titta på dagens etablissemang, de har hela tiden haft fel och nu när verkligheten kommer ikapp så skyddar de sig själva genom att inte tala om vad de själva tyckte för bara fem år sedan. Allt för att inte framstå i dålig dager, men det finns fortfarande de som förnekar sanningen i invandrarkritikernas påståenden. De vill inte FÅ fel, det går emot deras villfarelser.

Min cyniska sida hade ännu inte helt tagit överhand, därför blev jag lite förvånad när människor som jag vet om ifrågasätter förintelsen, massinvandringens förträfflighet och så vidare, tror så starkt på Trump. Jag tror mycket beror på det jag har tagit upp samt att deras värderingar är närmare Trumps än våra, värderingar vilka jag tror och tycker är felaktiga, vilket inte bör överraska er läsare. När man inte längre tror på förintelsen så öppnar det sig en möjlighet att allt som står skrivet är falskt, att glida ned i det kaninhålet gör att vissa tappar orienteringen, de ”spårar” ur. Det är därför viktigt att förstå eller lära sig källkritik. Man skall inte underskatta detta i den tid vi lever. Där information finns i ett överflöd och i alla dess former. Regering, riksdag och alla de politiska partierna tjatar också om detta och därför kanske man ser begreppet källkritik som något negativt.

Speciellt eftersom dessa entiteter säger att man kan lita på regimmedia, eller den privata judiska median såsom Bonniers eller Hjörnes. Men källkritiken är något positivt som kan göra att du inte åker ned för långt i kaninhålet och blir som filmkaraktärerna i Inception, där karaktärerna inte längre vet vad som är verkligt och inte verkligt. Ett problem med dagens informationssamhälle är att vi (sanningssökare) vill finna information men den förbjuds eller hemlighålls, inte alltid av illvilliga skäl utan naturliga. Sådana naturliga skäl är till exempel att stater av säkerhetsskäl för den egna befolkningen inte kan låta all information vara fri för då får fienden reda på den. Detta gör att spekulationer uppstår, ibland på lösa grunder. Man kan inte alltid med hjälp av källkritiken finna svaret och då får man finna sig i att man inte vet och acceptera det. Istället försöker många hoppa på varje ny konspiration som kanske ger dem den heliga graalen av information, som egentligen inte finns därute. Det finns en mänsklig mekanik (behov) bakom detta, människan måste av någon anledning ha något nytt, mode är ett utmärkt exempel på detta, men även TV-serier eller filmer. Eller varför inte den här texten i sig självt, förmodligen har ni läst eller utforskat sådana här idéer innan men ändå är ni villiga att läsa om det igen, fast i ny tappning.

Jag anser att man stället bör arbeta främst efter sina egna mål och hålla fast vid dem och inte snöa in sig på det man högst troligen aldrig kommer att få svar på. Vi nationalsocialister har som jag skrev innan våra egna hopp och drömmar och jag tänker fortsätta med det nedanför i texten.

Massuppvaknandet om invandringen

En sak som jag har hört ofta är tron eller hoppet om att människor kommer att massvakna upp ur den hjärntvätt de befinner sig i så fort invandringen når en viss gräns. Jag själv är inte lika säker på det, snarare tror jag att fler kommer att bryta sig loss, men något massuppvaknande tror jag inte på. Är kanske inte Sydafrika och de vitas situation där ett tydligt exempel på detta? Överlag gillar inte människor att ta ansvar även om de förstår oss eller sympatiserar med oss. För med ansvaret så kommer risker och det övervinnes bäst genom en tydlig belöning som de kan vinna. Nordiska motståndsrörelsen kan inte erbjuda belöningar i form av (pengar) resurser, en av de mest eftertraktade belöningarna som finns. Tryggheten får sig också en törn i och med att vi kämpar mot ett system som i slutändan om de känner att det är nödvändigt, kan starta militärt krig mot oss.

Däremot så finns det belöning i form av folkgemenskap där man hjälps åt i mycket högre utsträckning än vad andra människor av vårt folk gör idag. Sedan vill jag slå ett slag för ansvaret. Det var faktiskt något befriande för mig själv, kanske är det därför jag så starkt påpekar vikten av det för andra, på grund av mina egna erfarenheter. Under mitt uppvaknande så umgicks jag med en grupp vänner som alla ifrågasatte invandringspolitiken, de hade sett igenom medias lögner när det gällde den saken. Så fort vi träffades så valde någon att börja prata om invandringsfrågan. Då började alla beklaga sig över den och medias lögner.

Efter flera år så fick jag en tröttsam känsla över detta fenomen, för allt vi gjorde var att endast prata om det. Tröttsamhet gick över till avsmak, vi visste redan tillräckligt men ingen agerade. Till slut fick jag nog och efter att en del pusselbitar fallit på plats (främst inom finans och pengaskapandet) så beslutade jag mig för att ansöka till Nordiska motståndsrörelsen. Mig veterligen agerade bara en annan person, fast inte på samma nivå som jag. Bara tanken på att återgå till ett tillstånd där man bara pratar, speciellt nu när jag vet ännu mer, gör mig så illamående att jag tänker mig döden som en bättre utväg än en återgång till det gamla.

Dragningen till den demokratiska vägen

Jag tror att de människor som favoriserar pratande gärna börjar tro på Trump i högre grad för då slipper de själva ta ansvar. Att inte ta ansvar gör också att de ideologiskt graviterar sig mot att dagens samhälle skall lösas genom att rösta i parlamentariska val, med det sagt så bör vi strida även på den fronten. Av den anledningen att människor lättare tar till sig nya tankar och idéer om de presenteras i den ram (parlamentarisk demokrati) de är uppfostrade i. Jag har tidigare sagt att det kommer krävas att man jobbar utanför systemet, om man inte vill rucka på sina idéer eller principer för att man anser att man bara kan lösa det nuvarande existentiella hotet på en demokratisk parlamentarisk väg.

Sverigedemokraterna ruckar nu på sina idéer och principer när de av demokratisk nödvändighet måste närma sig Kristdemokraterna och Moderaterna för att vinna majoritet i parlamentet. Alternativ för Sverige har lyxen såsom vi att man idag inte behöver bedriva någon demokratisk kohandel, men hur villiga att hålla på sina principer vore de om de väljs in? Tron på att det nuvarande systemet kommer lösa problemen kommer bara att leda ned i fördärvet för vårt folk. Det är dags att vi skapar något nytt, att vi skapar vårt egna. Pratandets enda uppgift är egentligen att vara till för att skapa något som möjliggör ännu mer handling.