JUDISK MAKT. Dr. Kevin MacDonald analyserar årets många upplopp och ser i dem ett obehagligt men välbekant mönster.

Kevin MacDonald. Foto: Logik Förlag.

Det var alltid uppenbart för dem av oss vid universitetet under tiden för Vietnamkriget att om man på måfå skulle skjuta in i en pöbel bestående av demonstrerande studenter skulle man träffa en hel del judar, och det är precis vad som hände på Kent State år 1970 (tre av de fyra döda). (Remembering the Jews of Kent State, 45 years later, av Anne Cohen, Forward, 4 maj 2015.)

Därefter dokumenterade Stanley Rothman den viktiga judiska rollen i den nya vänstern, i sin slutgiltiga studie Roots of Radicalism från 1982: Roots of Radicalism: Jews, Christians, and the New Left.

På motsvarande sätt sköts åtminstone en (Joseph Rosenbaum) och eventuellt två (Anthony W. Huber) judar från Antifa i självförsvar i Kenosha av den utbildade livräddaren i Wisconsin Kyle Rittenhouse.

(I ett nu borttaget inlägg försökte Jewish Chronicle tona ned Rosenbaum genom att skriva att han var ”icke-praktiserande [jude]”.) (Rosenbaum, not Jewish but targeted by antisemitism after death during unrest, av Rob Golub, 27 augusti 2020.)

Kommer forskare så småningom att finna att Black Lives Matters moralpanik som har skakat USA år 2020 också hade en betydande judisk komponent – att det  i själva verket är ett försök till färgrevolutions-liknande judisk kupp?

Jag tog upp en liknande fråga under de bisarra (eftersom de helt tydligt var dömda att misslyckas) riksrättsutfrågningarna [i riksrättsärendet mot USA:s president Donald Trump /redaktionens anmärkning] i januari:

Är riksrätten mot Trump en judisk kupp? Det är en farlig fråga att ens ställa…

Men onekligen har judar tagit mycket framträdande, mycket offentliga roller i riksrätten … I själva verket är riksrätten ett projekt av den i antal räknat dominerande judiska Demokrat-röstande vänstern, med Demokraternas judiska råd som frågade ut judiska vittnen i Representanthuset inför kommittéer som leddes av judiska politiker, och följd med andlös entusiasm i judiskt ägda massmedier som MSNBC, CNN, och The New York Times.

Den enda överraskningen var att den judiska rollen har varit så offentlig.

Denna sommar med upplopp och rivningar av statyer, liksom den senaste vinterns riksrättsfars, bör inte ses som engångshändelser. Jag tror att det är en del av kampen mellan vår nya, judiskt dominerade elit, som mestadels härrör från 1880-1920-talens Första Stora Invandringsvåg, och den traditionella vita kristna majoriteten av Amerika, huvudsakligen härstammande från för-revolutionära folkgrupper men förstärkt av en efterföljande vit kristen invandring, från vilken USA:s historiska så kallade WASP-elit härleddes.

Naturligtvis är folket på gatan fattiga svarta som plundrar gymnastikskor och TV-apparater, med hjälp och medverkan av unga vita som är krumma av sina jobb på Starbucks. Men den stora Moralpaniken under Black Lives Matter 2020 är fortfarande ett elitprojekt.

Hade det inte varit så, skulle inte eliten inom systemmedierna så systematiskt tona ned det våld som följer på vad de kallar ”huvudsakligen fredliga” protester; och de skulle inte ignorera den enorma ökning av skjutningar och brott (Kids Getting Caught in Crossfire som US Gun Violence Surges, av Don Babwin, AP, 3 augusti 2020). Och pengar skulle inte flöda in i organisationer  kopplade till BLM, från stora företag som Apple, Nike, Facebook, Coca Cola och YouTube. (Want to know where all those corporate donations for #BLM are going? Here’s the list, gjord av James Wellemyer, NBC, 5 juni 2020.)

Med andra ord: Den politiska klassen i de stora städerna som drivs av demokrater (det vill säga allihop), lejonparten av elitmedierna och Amerikas ledande företag, hela det akademiska etablissemanget, och båda stora politiska partier är samtliga delaktiga.

Så, hur hamnade vi i denna situation? Det har varit en lång process. Men en sak är det inte: En återspegling av den objektiva situationen för svarta amerikaner.

Sedan 1960-talet har den härskande klassen infört en mängd olika program för att ta bort skillnaderna mellan raserna i inkomst och välstånd. ”Positiv” diskriminering skapade en svart medelklass. Enligt en studie från Brookings Institute tillhör ungefär 71 procent av de svarta medel- eller överklassen (The Black middle class needs political attention, too, av Andre M. Perry och Carl Romer, 27 februari 2020).

Miljarder dollar slängdes in i Head Start (”Försprång”) och andra program, som att omfördela studenter efter ras. Högskolor gjorde sitt yttersta för att rekrytera svarta studenter. Privata företag – och ännu mer regeringen – anställde svarta arbetare. Och valet av Barack Obama till president år 2008 gjordes under en våg av optimism beträffande rasernas relationer.

Naturligtvis var det inte tillräckligt. En nyligen genomförd studie replikerade J. Philippe Rushton och Arthur Jensens slutsats från 2005 att 50–70 procent av IQ-skillnaden mellan svarta och Vita är genetisk. (Global Ancestry and Cognitive Ability av Jordan Lasker, Bryan J. Pesta, John G. R. Fuerst och Emil O. W. Kirkegaard, Psych, 30 augusti 2019).

Så alla dessa program kunde aldrig ta bort skillnaderna i genetiskt påverkande egenskaper som behövs för att nå framgång i 2000-talets ekonomi.

I själva verket är det utan tvekan så att välfärdssystemet och den sexuella revolutionen – båda progressiva orsaker – slog särskilt hårt mot svarta familjer: Markörerna för dysfunktionella familjer sköt i höjden på 1960-talet för både svarta och Vita, men i mycket värre grad för svarta. Exempelvis är omkring 70 procent av svarta barn nu födda utom äktenskapet, över 80 procent för svarta med en gymnasieutbildning eller mindre (Dramatic increase in the proportion of births outside of marriage in the United States from 1990 to 2016, av Elizabeth Wildsmith, Jennifer Manlove, och Elizabeth Cook, ChildTrends.org, 8 augusti 2018).

Således presenterar diagrammet nedan data av det slag som finns i Charles Murrays Coming Apart, som visar den fortsatta kulturella försämringen sedan 1960-talet: Andelen utomäktenskapliga födslar bland Vita år 2016 är ungefär dubbelt så stor som andelen för svarta var 1960 – men svarta har drabbats ännu värre.

Viktigt är att ledarskapet för Black Lives Matter motsätter sig den ”västerländska kärnfamiljen” trots familjesammanbrottets många korrelationer med dåliga livssituationer för barn. Andra svarta ser denna paradox (och notera Marcellus Wileys kommentarer om ”vit makt” i slutet av denna video):

Anledningen till BLM:s till synes perversa attityd: Dess ledare definierar sig själva som marxister – det vill säga, tillhörande den politiska elitklassen. (Black Lives Matter co-founder describes herself as ‘trained Marxist’, av Yaron Steinbuch, New York Post, 25 juni 2020) Notera att BLM medgrundare Alicia Garza identifierar sig som judinna.

Så hur konceptualiserar man den judiska iblandningen? Som dokumenteras i min bok Kritikkulturen, har judar utgjort ryggraden i den amerikanska vänstern sedan de kom till Amerika, och de är centrala för den nya eliten som uppstod i motkulturen på 1960-talet.

Frankfurtskolan, till stor del formad av judiska flyktingar från Hitlertyskland, återuppfann antisemitism som följd av etniska konflikter, inte från en klasskonflikt som ortodox marxism hade hävdat, utan från etniska konflikter.

På samma sätt fokuserade judisk aktivism efter andra världskrigets USA på att importera icke-Vita som allierade till judar i opposition till den traditionella Vita amerikanska majoriteten. Därav den avgörande roll judar och judiska organisationer hade i genomförandet av 1965 års amerikanska invandringslagar.

Judar och judiska organisationer har allierat sig med svarta sedan tidigt 1900-tal med grundandet av NAACP (National Association for the Advancement of Colored People).

Och, trots en omfattande historik av svart antisemitism (till exempel Louis Farrakhan, den senaste tidens skurar av attacker mot ortodoxa judar i New York, anti-judiska uttalanden av svarta mediepersonligheter som Nick Cannon – som också anser att svarta är överlägsna Vita människor, men att de bara har bett om ursäkt till judar), fortsätter denna allians i denna dag.

(Men Cannon-incidenten sätter i fokus att det finns gränser för avstängningskulturen [kallas i USA för Cancel Culture]. Steve Sailer har påpekat att tidigare svarta uppror har stoppats när de börjar kritisera judar, vilket han tror händer nu.)

Vissa judar har i den senaste utvecklingen i avstängningskulturen tagit tillfället i akt att lägga fram sina egna pågående klagomål mot västvärlden. Därav den judiska kampanjen för att ta bort statyn av den franske kungen Ludvig IX (Saint Louis) från en park i staden som namngivits efter honom, St. Louis. (Should St. Louis take down the statue of its anti-Semitic namesake? Activists say yes, av Ben Sales, Jewish Telegraphic Agency, 26 juni 2020.)

I denna anda har Aiden Pink i Forward hjälpsamt förmedlat en lista över åtta ”antisemiter” som fortfarande har minnesmärken i USA: Charles Lindbergh (som korrekt identifierade judar som en påtryckningsgrupp som försökte få USA att gå med i andra världskriget), General George S. Patton (som ogillade behandlingen av tyskar och judar efter andra världskriget), Henry Ford (utgivare av Den internationella juden), Peter Stuyvesant (som försökte hindra judar från att bosätta sig i New York), Martin Luther (författare till Om judarna och deras lögner), president Ulysses S. Grant (som utfärdade en order som utvisade judiska bomullsspekulanter från områden under hans befäl under inbördeskriget), Mary Elizabeth Lease (som kopplade ihop judar med bankverksamhet som en del av hennes populism), och Thomas E. Watson (som ledde en kampanj mot den judiske sexmördaren Leo Frank). (8 American monuments celebrating anti-Semites, 23 juni 2020.)

Hur länge ska det dröja innan de också kommer att stängas ned?

Men den verkligt stora nya utvecklingen under sommarens kulturrevolution var att att rensa internet på material som vänstern inte gillar. I huvudsak verkar vänstern ha listat ut en väg att ta sig runt det första tillägget [om amerikaners garanterade rätt att yttra sig], genom att adjungera den privata sektorn. Judar och judiska organisationer har varit synnerligen inblandade i detta.

Det var inte länge sedan som de datanördar som utvecklade internet hade en stark ideologisk yttrandefrihet. Detta gav upphov till en blomstrande mångfald av oliktänkande på nätet, med försäljningsställen som VDARE.com och min egen Occidental Observer.

Men judiska organisationer som högljutt hade gynnat yttrandefriheten när vänsteranhängare svartlistades på 1950-talet, hade beslutat att internet utgjorde ett hot mot deras intressen. Redan 1999 publicerade den judiska maktgruppen Anti-Defamation League (ADL) Poisoning the Web: Hate Online: An ADL Report on Internet Hate, Bigotry, and Violence.

(Kom ihåg att ”hat”, helt enkelt är yttranden som vänstern i allmänhet och judar i synnerhet ogillar. Därför är det helt okej när den intellektuella judinnan Susan Sontag [egentligt namn Susan Rosenblatt /redaktionens anmärkning] säger att ”den Vita rasen är en cancer i mänsklighetens historia”.)

På senare tid har Andrew Joyce dokumenterat att i Europa har organisationer som Community Security Trust i Storbritannien, en judisk organisation; och den Europeiska judiska kongressen (European Jewish Congress – EJC) tagit ledningen i att förbjuda yttringar på Facebook, Microsoft, Twitter, YouTube, Instagram, Google+, Snapchat, Dailymotion och Jeuxvideo.com.

På samma sätt har ADL i USA varit djupt involverade i företag för sociala medier. Medan de flesta företag har varit helt lydiga, inledde ADL en kampanj mot Facebook om inlägg som handlar om ”förintelsen”. De lade fram en

lista med krav för att de skulle upphöra med sin bojkott [som] inkluderar ett beviljande av viktiga instansers [det vill säga ADL] åtkomst till att hantera ”medborgerliga rättigheter” som kommer att utföra regelbundna, oberoende ”revisioner av hat” på plattformen [vilket skulle tillåta dem att delta i datainsamling för underrättelseverksamhet, insamling av IP-adresser, etc.], omedelbart avlägsnande av ”tusentals” opinionsbildningsgrupper för Vitas intressen, och användningen av Facebook-programvara för att ”rikta in sig” på ”nynazister och vit makt”. (“Secure Tolerance”: The Jewish Plan to Permanently Silence the West, Part 3 of 3, av Andrew Joyce, Occidental Observer, 15 juli 2020.)

Facebook är verkligen inga principiella motståndare till ADL:s krav. Nyligen sade Facebooks driftschef, Sheryl Sandberg på en resultatkonferens…”att företaget instämde med bojkottens mål att Facebook ska vara  hatfritt.” (Facebook: increased ad revenue even as ADL-led boycott reduced spending, av Marcy Oster/JTA, Jerusalem Post, 3 augusti 2020.)

Och Facebook har just meddelat ett förbud mot all politisk reklam i sju dagar före presidentvalet 3 november. Detta skadar uppenbarligen Trumpkampanjen, som har förlitat sig mycket på reklam i sociala medier för att komma runt vänsterstyret av företagens medier. Men det har inte nöjt vänsteranhängare, som helt enkelt vill att Facebook ska undertrycka högern samtidigt som vänstern ska ges fria tyglar. Facebook verkar desperat försöka att undvika detta, förmodligen för att om de gör uppenbara redaktionella beslut skulle det stärka krafter som vill ta bort ansvarsskyddet som Facebook för närvarande åtnjuter som en förment neutral plattform. (Facing immense pressure, Facebook had no choice but to ban new political ads week before election, av Jon Swartz, MarketWatch, 4 september 2020.)

Det säger sig självt att jättarna inom internetreklam är judiskt dominerade: Facebook (Sheryl Sandberg och VD Mark Zuckerberg) och Google (grundat av Sergei Brin och Larry Page).

Censuren brer också ut sig på [banken] PayPal vars VD är [juden] Dan Schulman. [National Justice Exclusive: Läckta bilder från PayPal Seminarium avslöjar explicit ras bias mot Vita kunder, Eric Striker, National-Justice.com, 4 juli 2020] PayPal, som dominerar marknaden för internetbetalning, har börjat vägra att service konton kopplade till White opinionsbildning-eller till och med kritik av massinvandring, även om det är den frågan som vann Trump valet 2016.

Med tanke på det långvariga engagemang judiska organisationer har haft för att undertrycka ”hatyttringar”, inklusive deras senaste engagemang i samarbete med BLM-anknutna Al Sharpton i att censurera internet, kunde vi tydligt se att alla webbplatser för dissidenter som lutar åt höger – särskilt de som är kopplade till vit identitet och Vitas intressen – stängas av. (Anti-Defamation League CEO Jonathan Greenblatt Joins Al Sharpton to Promote Boycott of ‘Hate’.)

Den enda räddningen i det är att detta är en grupp som har en lång historia av att alltid gå för långt.

Tidigare i år, och med tanke på frågan om varför judiska lagstiftare och mediepersonligheter lade ner så mycket energi på en långsökt idé om att ställa Trump inför riksrätt – som ändå inte hade någon chans att lyckas – svarade jag: Eftersom de inte kan låta bli.

Och de misslyckades verkligen med sin riksrätt.

På samma sätt kommer Antifa och teknikdiktatorerna att gå för långt. Det kan handla om ett oprovocerat mord på en Trump-anhängare på Portlands gator eller Facebooks efterföljande upprörande censurering av sidorna i just den grupp som detta oskyldiga offer tillhörde. Det kan vara de nationella systemmediernas fullständiga undertryckande av nyheten att – efter en minnesstund för den mördade Trumpanhängaren – en militant Antifa-terrorist körde över och nästan dödade en Proud Boy-medlem – uppenbarligen på grund av dess pinsamma parallell med Charlottesville.

Det är omöjligt att säga. Men historien säger att de kommer att gå för långt.

Tidigare publicerad av Kevin MacDonald på The Occidental Observer och översatt med benäget tillstånd.

  • Publicerad:
    2020-09-20 06:50