INSÄNDARE. Är Europas nationer är på väg att vittra sönder och vad kommer det att betyda för Europa och EU?

eu

Frågan kanske låter underlig, men faktum är idag att nationalstaterna i Europa är svaga i sin sammanhållning och identitet. Med en maktkoncentrerad europeisk union i Bryssel och Strassburg, så har nationernas etniska, kulturella och sociala sammanhållning och sammansättning kraftigt försvagats. Allt fler suveräna länder betraktas numera som vasaller till den europeiska centralmakten.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

EU – en maskin som krossar de regionala särdragen
Från att ha varit ett samarbete mellan suveräna nationer i Europa strax efter andra världskrigets slut har Kol- och Stålunionen utvecklats mot ett alltmer federalt projekt som kommit att reglera folkens vardag och politikens utformning, genom att omvandlas från ett tekniskt samarbete till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), vidare till Europeiska Gemenskapen (EG) och sist Europeiska Unionen (EU).

Emellertid har varje land i Europa fått en allt vekare statsledning och nationalkaraktärens förkrympning har blivit alltmer påtaglig genom massinvandringen från främmande folkslag, som ständigt har försvagat den nationella självbilden. Från välfungerande stater med stark ledning, ett fungerande försvar och socialt skyddssystem, blomstrande ekonomier och en god nationell sammanhållning folk emellan – både ekonomiskt och socialt – har Europas länder med sin extrema demokratisering (främst genom socialdemokratin) blivit allt svagare, heterogena och kulturellt underkastade den anglosaxiska världen.

Bakgrunden till nationalstaterna
Från och med den tyske rikskansler Otto von Bismarcks tillträde vid makten 1871 ritades tanken kring nationernas uppbyggnad om. Kanslerns reformer skulle ligga till grund för många av dagens nationer, som präglades av nationalromantik och enande kring en centralmakt. Europa hade fram tills dess bestått av ett antal stormakter som under 1700- och 1800-talen utökade sin kolonialmakt ut i världen (England, Frankrike, Portugal, Spanien, Nederländerna). Detta i sin tur ledde till att många små regionala fursten- och hertigdömen sögs in i större nationella enheter och de regionala säregenskaperna skulle alltmer suddas ut till förmån för nationalkaraktären.

Efter andra världskrigets slut och Västeuropas underkastelse för USA och NATO skulle nationalstaterna grundpelare rivas en efter en och regionerna i Europa fick en chans att hävda sig på nytt.

EU idag.

EU ser starkt ut på pappret.

De europeiska väpnade motståndsrörelserna
Samtidigt som nationalstaterna försvagades jämte deras kulturella kontroll över regionerna, kom globaliseringen att allvarligt hota de europeiska regionernas traditioner och kulturarv. Detta lade grunden till många motståndsrörelser som har funnits i Europa sedan andra världskrigets slut.

IRA på Irland får ses som en föregångare till den väpnade motståndsrörelsen i Europa. Armén grundades 1917 och var delaktig i självständighetskriget mot Storbritannien 1919-1921 jämte dess parlamentariska gren, det socialdemokratiska Sinn Féin (”Vi själva”). Under 1970-talet togs den väpnade kamp på nytt mot Storbritannien och pågick ända fram till vapenvilan och rörelsens avväpning 1997.

En annan världskänd motståndsrörelse som har kämpat för sin självständighet är den baskiska vänsterrörelsen ETA (Euskadi ta Askatasuna, d.v.s. Baskerlandet och friheten). ETA grundades 1959 och utvecklades från en proteströrelse till en beväpnad marxistgerilla, som till slut lade ned vapnen den 20 oktober 2011. Även ETA har haft sina parlamentariska grenar i form av Herri Batasuna (sedermera Batasuna) i Spanien och Frankrike.

Längre österut fanns det korsikanska vänsterorienterade FLNC, som kämpade för sina rättigheter mot centralmakten i Paris. FLNC (Fronte di Liberazione Naziunale Corsu, d.v.s. Korsikanska befrielsefronten) grundades 1976 under den tiden befrielserörelserna utförde en mängd attentat i Europa. Under denna tid radikaliserades den bretonska separatiströrelsen ARB (Armée Révolutionnaire Bretonne, d.v.s. Bretonska revolutionära armén, också den vänsterorienterad) och ledde attentat mot centralmaktens kontor (skatteverk, TV-stationer, m.fl.). ARB:s aktiviteter har dalat ut sedan 2000-talet och FLNC har i ett pressmeddelande den 25 juni 2014 meddelat att den väpnade kampen är över till förmån för den parlamentariska.

En bit österut är det den sydtyrolska separatiströrelsen som har fått kämpa för sina rättigheter mot den italienska centralmakten. Det dröjde nästan 40 år efter Italiens annektering av Sydtyrolen 1918 från den gamla habsburgska monarkin Österrike-Ungern innan en motståndsrörelse skapades av Sepp Kerschbaumer. Det högerorienterade Befreiungsausschuss Südtirol (BAS) grundades 1956 och ända fram till 1988 gjordes flera attentat, det mest spektakulära var det som kallades för ”Eldnatten” 1961, när 42 högspänningspyloner sprängdes (och åtta till natten därpå) utanför staden Bozen.

Norr om Alperna har även Belgien stått på scen för stridigheter, dock på en annan nivå, när språkgränserna drogs 1962 och 1963. Ett antal kommuner föll i motsatt språkområde och det mest bekanta fallet var Voeren, som officiellt blev holländsktalande över en natt. Öppna konflikter och kravaller mellan fransk- och holländsktalande inträffade tjugo år senare, men situationen mellan språkgrupperna har blivit fredligare idag.

Områdena som är markerade är sådana som med separatistiska tendenser. Tendenserna är starka bland annat i länder som Irland, Ukraina, Skottland, Spanien, Belgien och Italien. Klicka för större bild.

Områdena som är markerade är sådana med separatistiska tendenser. Tendenserna är starka bland annat i Storbritannien, Ukraina, Spanien, Belgien och Italien. Klicka för större bild.

Ett enat Norden?
Även Norden har haft och har sina separatistiska rörelser. Sverige har levt under danskt styre under Kalmarunionen, tills Gustav Vasa satte punkt för det 1523. Detsamma gällde Norge, som var danskt fram till 1814. Närmare i tiden bröt sig Island från Köpenhamn och utropades till republik 1944. De närliggande Färöarna fick sitt självstyre från Danmark 1948, medan Grönland fick det 2009.

Den svårare frågan om Karelen i Finland har med tiden sakta ebbat ut, men än är den inte glömd. Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, liksom den världskände ex-rallyföraren och politikern Ari Vatanen har lovat att ta upp frågan på nytt. Efter andra världskriget fick Finland lämna Karelen till Sovjetunionen och dess etniskt finska befolkning tvångsförflyttades till Finland. Även om flera försök till diskussioner om frågan har förts, så har det aldrig lett till officiella förhandlingar.

2014 – Folkomröstningarnas år för självständighet
Den första folkomröstningen om självständighet (utan officiell status) hölls i år i Venedig och dess region. Den nationalistiska föreningen plebiscito.eu höll i mars en omröstning på Internet för samtliga röstberättigade i regionen om att återbilda den forna Republiken Venedig. Av nära 2,4 miljoner väljare, så röstade hela 89 procent för självständighet. Resultatet erkändes inte av centralmakten i Rom, men enligt Luca Zaia (motsvarande landshövding för Venedig och dess region), så kommer det framöver att hållas officiella omröstningar som Rom inte kommer att kunna bortse från.

Venedig vill inte längre tillhöra EU-staten Italien.

Venedig vill inte längre tillhöra EU-staten Italien.

I september var det dags för Skottland att rösta om sin självständighet från den engelska kronan. Valet blev ett nederlag för det regionalistiska vänsterpartiet Scottish National Party och dess frontfigur Alex Salmond, eftersom det blev ett nej till självständighet med 55,3 procent.

En betydligt mer intressant omröstning, som kan komma att skapa en politisk jordbävning i Europa, är Kataloniens rådgivande folkomröstning om självständighet från Spanien den 9 november. Till skillnad från Skottland där nej-sidan överlag ledde i opinionsundersökningarna, är situationen den motsatta på den Iberiska halvön. Dessutom är utgångsläget helt annorlunda i Spanien. England satte sig inte emot folkviljan i Skottland och planerade förhandlingar med det skotska styret ifall ja-sidan skulle vinna, medan Spaniens premiärminister Mariano Rajoy anmälde folkomröstningen till Författningsdomstolen, som olagligförklarade den den 29 september. Den karismatiske presidenten i Katalonien Artur Mas i Gavarró lät sig inte skrämmas, utan omformulerade förfrågningen till en rådgivande omröstning.

Tänds gnistan i Europa?
Skulle det bli en seger för ja-sidan kan mycket väl omvälvande händelser inträffa. Med stor sannolikhet kommer centralmakten i Madrid att motsätta sig folkviljan i Katalonien, vilket skulle kunna leda till omfattande protester, som lika sannolikt skulle spridas lika hastigt västerut till Baskien, eftersom baskerna har länge kämpat för en folkomröstning om sin självständighet (senast i juni i år demonstrerade 100 000 för Baskiens självständighet). Denna självständighetsvåg skulle svalla över Pyrenéerna till Frankrike, eftersom både Katalonien och Baskien är delade mellan Frankrike och Spanien. Det skulle naturligtvis inte sluta där, utan svämma vidare mot Bretagne, Korsika och Elsass, där partiet Alsace d’abord/Das Elsass zuerst arbetar sedan slutet på 1980-talet för mer självbestämmande och för att bevara det germanska kulturella arvet i Elsass.

Vidare skulle självständighetsviljan nå Italien. Inte bara Sydtyrolens vilja att återförenas med Österrike skulle få luft under vingarna, utan även Lega Nord skulle få vind i seglet och ta chansen att till slut bryta banden med Rom och dess korruption. Lega Nord har också kämpat för självständighet från Rom och t.o.m. förkunnat republiken Padanien redan 1996, genom dess dåvarande karismatiske ledare och partigrundare Umberto Bossi. Fortfarande i Italien skulle separatisterna på Sardinien få sin röst hörd, eftersom viljan till självständighet ständigt ökar på ön.

Lega Nord vill bryta loss Padanien från Italien.

Lega Nord vill bryta loss Padanien från Italien och ge större autonomi till landets norra regioner.

En våg av självständighet skulle obönhörligen nå Belgien, som sedan dess bildande av Europas stormakter 1830 lever under konstgjorda former. Tre etniska grupper (flamländare, valloner och tyskar) tvingas till att leva tillsammans i en nation, där enbart kungahuset och fotbollslandslaget förenar dem. Vlaams Blok (som sedan 2004 heter Vlaams Belang, efter att partiet olagligförklarades) har sedan 1978 haft som huvudmål att befria Flandern och Bryssel från Vallonien och göra landet självständigt. Tanken om självständighet har länge väckt irritation bland den fransktalande delen av befolkningen, men en opinionsundersökning från 2011 visade att 39 procent av vallonerna var positiva till en förening med Frankrike. De tyska områdena i Östbelgien (Eupen, Sankt Vith och Malmedy) skulle av naturliga skäl gå tillbaka till Tyskland, om Belgien upphörde att existera.

Även om vågen av separatism och självständighet ter sig våldsammast österut i Ukraina (Krim och de ryska provinserna i Ukraina), så lever inte Västeuropa och EU skyddad från utbrytartendenser. Omstridda länder och områden skapar regelbundna konflikter (det delade Cypern, som orsakar diplomatiska strider mellan Turkiet och Grekland; Gibraltar, som centralmakten i Madrid vill återförena med Spanien, trots lokalbefolkningens massiva motstånd till det och vilja att förbli brittiska).

Europa har tidigare haft rörliga gränser, där även hela folkslag har tvingats flytta bort från sin hembygd (främst tyskarna i f.d. Preussen och övriga delar av kontinenten). Än idag kämpar minoriteter för sin överlevnad i länder som inte längre är deras (t.ex. ungrare i Rumänien, serber i Kosovo).

I Ukraina har områden brutit sig ur efter Euromaidan förra året.

I Ukraina har områden brutit sig ur efter Euromaidan förra året.

”EU-riket”:s fall: stundar det inför Europas dörr?
Frågan är om nu hela Europa står inför en omfattande sönderslagning och vad det skulle betyda för Europas folk? Kan det gynna den nationella rörelsen eller kommer svaga nationer att göra folken ännu vekare i motståndet mot globaliseringen? Vad skulle juridiskt hända med nya länder som bryter sig loss från ett EU-land? Vad händer med valutan och medlemskapet i unionen?

Romarriket föll 476, mycket p.g.a. sin egen tyngd och byråkrati, kosmopolitism, låga sammanhållning och för att alltfler delar av riket bjöd på motstånd och ville frigöra sig från Rom

Håller Europa och EU att möta samma öde som Romarriket? Håll ögonen öppna den 9 november, det kan finnas anledning att tro att en gnista kommer att tändas och att löpelden är i full gång.

/Gästskribent


  • Publicerad:
    2014-10-26 14:51