Hoppa till huvudinnehåll
Är förintelsen en judisk myt?
KRÖNIKA • Martin Saxlind menar att förintelsen är en myt, även om vi numera vet att förintelsen också är 100% sann och att alla andra uppfattningar är felaktiga och olagliga.
OBS: Denna artikel ifrågasätter inte förintelsen som historisk händelse utan filosoferar bara kring förintelsens funktion som myt. Som historisk händelse är förintelsen fastställd bortom allt tvivel genom svensk lag och andra historiska auktoriteter.
Förra veckan spenderade jag mycket tid på att gå igenom och minneshåla gamla artiklar på Nordfront som justitiekansler Thomas Bull anser bryter mot svensk censurlagstiftning. ”Den judiska myten om förintelsen” och liknande formuleringar var det som JK i den här omgången verkade ha flest invändningar mot. Efter att ha begått digitalt bokbål åt regimen började det dock klia i mina fingrar och jag kände att jag måste skriva en artikel om det här.
Jag förstår vad JK menar med det här censurpåbudet. Förut var det lagligt att ifrågasätta förintelsen i Sverige, men idag säger våra makthavare att man inte får göra det. Att tro på förintelsen är påbjudet enligt hets mot folkgrupp-lagen och formuleringar om att ”förintelsen är en myt” antyder att den inte är sann och skriver man att det är ”en judisk myt” kan det dessutom tolkas som tvivel kring det utvalda folkets sannfärdighet. Därför ifrågasätts nu begreppets laglighet av JK.
Problemet för mig här är att myt är ett relevant begrepp för att fullt ut förstå förintelsen som koncept. I den här artikeln ska jag utveckla mina tankar om detta.
Myt – ett mångfacetterat begrepp
Det stämmer förstås att myt kan användas för att beskriva en ”felaktig” eller ”obevisad” föreställning om något från det förflutna. En person som ljuger kan också kallas ”mytoman”.
Myt är dock inte helt synonymt med lögn. En myt kan till exempel vara en obevisad hypotes som potentiellt är sann. Atlantis-myten är till exempel en historisk föreställning om en förhistorisk högkultur som gick under på grund av en okänd naturkatastrof. Det är en teori och historiker kan söka efter sanningen genom att leta belägg som talar antingen för eller emot teorin.
Myter kan också vara sedelärande berättelser, ofta kopplade till religiösa traditioner eller folktro. Jesus-myten är en sådan berättelse. Sociologiskt och politiskt är det på det här planet förintelsen definitivt kan förstås som en modern myt. För oavsett om man bejakar eller förnekar förintelsen som historiskt faktum har själva uppfattningen om förintelsen som existerar i vår kultur funktionen av en sedelärande berättelse med tydliga moraliska och politiska implikationer.
Förintelsen som myt och pseudoreligion
Här nedan tänkte jag stapla upp några exempel på hur förintelsen stämmer in på olika vanliga punkter som brukar ingå i definitionen av vad en myt kan vara samt vilka effekter förintelsemyten har på dess anhängare. Jag vill också gå så långt som att säga att förintelsen idag har kommit att bli ett religionssubstitut i det annars så starkt sekulariserade väst. Mina argument för dessa två teser är följande:
1. Det rör sig om en historisk händelse. Myter berör ofta äldre och förhistoriska händelser, men det finns också moderna myter och det är den kategorin förintelsen faller in i.
2. Förintelsemyten etablerar väldigt specifika och mytologiskt laddade begrepp: Överlevare – en respektingivande titel för de judar som överlevde förintelsen (titeln kan även gå i arv till ”andra generationens överlevare”); Holocaust – är ursprungligen ett gammalt grekiskt ord för ”brännoffer” men som på engelska numera exklusivt har approprierats som begrepp för förintelsen; Shoah – betyder ”katastrof” på hebreiska och är judarnas egen benämning på förintelsen; Den slutgiltiga lösningen – innebär att nazisterna planerade att en gång för alla lösa judefrågan genom att utrota alla judar; Koncentrationsläger – var något många länder använde under krigstid, både innan och efter andra världskriget, men som efter 1945 har kommit att exklusivt förknippas med förintelseläger för judar.
3. Förintelsen var en kataklysmisk händelse. Ett judarnas Ragnarök och en svartvit kamp mellan absolut ondska (nazisterna) och totalt oskyldiga människor (judarna). Av detta ska vi lära oss att nationalism och rasism moraliskt sett är den ultimata ondskan och att kritik mot judar och deras makt antingen är ett utslag för denna ondska eller ett tecken på någon form av psykisk sjukdom som gör att man inte har kunnat ta åt sig denna förintelsens lärdom. I en inversion av den kristna uppfattningen att Jesus död på korset befriade mänskligheten från skuld har judarnas brännoffer i förintelsen nu istället ålagt det tyska folket – och i förlängningen den vita rasen – evig skuld och skam!
4. Den samlade och övergripande mytologin kring förintelsen är till stor del baserad på muntlig tradition där överlevare nedtecknat vad de hört från andra judar i koncentrationslägren eller ättlingar till överlevare nedtecknat utifrån vad deras anhöriga har berättat efter kriget. Överlevarna och deras efterkommande har också fungerat som ett prästerskap – de får inte ifrågasättas, skall visas tillbörlig respekt och de reser runt och predikar sina berättelser på skolor och andra offentliga platser.
5. För att förstärka förintelsens moraliska budskap och sociala effekter etableras pseudoreligiösa traditioner som förintelsens minnesdag och politiska institutioner som Forum för levande historia. Fysiska minnesmärken och museum byggs som moderna tempel åt de förintelsetroende som besöker dessa platser under sekulära pilgrimsresor. Filmer, TV-serier och skönlitteratur skapas också för att sprida förintelsemyten till allmänheten. Ofta har dessa populärkulturella verk öppet varit fiktiva men ändå uppfattats som antingen bokstavligt talat sanna eller att de ändå skildrar en högre mytologisk sanning. I många länder har förintelsen dessutom i praktiken upphöjts till en statsreligion, då hädelse (ifrågasättande) har blivit förbjudet i lag.
6. Förintelsen är central för judisk identitet. Detta betonas även av enskilda judar och många judiska organisationer. Överlevarnas minnen, berättelser och tatueringar blir ett kollektivt trauma som de kan enas kring oavsett partitillhörighet och religiös tro. Ur detta folkminne kommer sloganen ”aldrig igen” (misstänksamhet mot andra folk) och en förnyad och förstärkt uppfattning om att man är ”utvalda” (att judarna är särskilda från de andra folken). Förintelsen ledde också till en intensifierad sionistisk strävan efter ett eget land för judarna, som man kom att uppnå genom hänsynslös terror, otaliga krig och brutal folkfördrivning. Förutom att moraliskt rättfärdiga Israels tillkomst och fortsatta existens ger förintelsemyten stora materiella fördelar. Tyskland har till exempel betalat ett stort skadestånd direkt till Israel och överlevare har än idag rätt till betydande ekonomisk kompensation livet ut.
7. Bland icke-judar används förintelsemyten istället för att rättfärdiga politiska beslut som går emot de troendes egna intressen. I västvärlden används förintelsen bland annat för att rättfärdiga censur på internet och vår öppna gränser-politik som resulterar i det pågående folkutbytet. I specifikt USA – världens mäktigaste land – används det för att motivera fortsatt ekonomiskt bistånd och militärt stöd till Israel, fast USA redan räddade judarna i andra världskriget och har sponsrat Israel i princip sedan statens bildande.
För att summera: Förintelsen är en historisk händelse (1) där mytologiskt laddade begrepp (2) används för att skildra en kataklysmisk händelse och en berättelse om de godas kamp mot de onda (3). Berättelsen om förintelsen bygger i stora delar på vittnesmål och muntlig tradition och överlevarna har blivit ett prästerskap (4). Samhället uppmuntrar spridning av myten genom traditioner, institutioner, minnesplatser och sagor; i många länder har myten till och med blivit statsreligion och kättare fängslas när de uttrycker tvivel (5). Myten har en stark koppling till det judiska folket och berättelserna om förintelsen är i praktiken moderna judiska folksagor som stärker deras identitet och sammanhållning och legitimerar deras politiska makt (6). För tyskar och andra icke-judar uppmuntrar förintelsemyten istället till en slavmoral där man ska underordna sig judiska intressen och inte bejaka sina egna intressen (7).
Avslutningsvis
Att förneka att förintelsen har en mytisk dimension och funktion är därmed i min mening helt orimligt. Med detta sagt inte att något i den etablerade historieskrivningen kring förintelsen skulle vara fel. Det jag däremot tycker är fel med själva mytens användning är dessa tre aspekter:
1. Att förintelsen har etablerats som statsreligion. Man borde fritt få förneka och förringa förintelsen bäst man vill i Sverige. Inget annat är ju heligt här, så varför ska judarna och deras historia vara det? Om det inte är olagligt att kalla Karl XII för fjolla borde det inte heller vara olagligt att kalla Elie Wiesel lögnare. Om vi ska ha censurlagar borde det vara för att skydda svenska intressen, inte judiska. Men generellt sett är jag för yttrande- och religionsfrihet.
2. Hur förintelsen används politiskt och moraliskt för att legitimera massinvandring och tysta kritik mot judisk makt. Det här är den instrumentella funktionen av förintelsemyten när den riktas mot svenskar och andra europeiska folk. Vi har ingen historisk skuld till judar eller några andra folk för den delen. Vi har istället många problem här och nu som bottnar i att vi har lärt oss att vi inte får bejaka våra egna etniska intressen eftersom nationalism är ”omoraliskt” och ”leder till Auschwitz”. En världsbild centrerad i judarnas upplevelse av andra världskriget är inte bra för oss. Den misslyckade judeförintelsen i Tyskland utnyttjas i praktiken för att rättfärdiga folkutbytespolitik i Sverige som på sikt hotar det svenska folkets överlevnad. Bara av denna anledning borde vi ”vända blad” och ”gå vidare” här istället för att knäböja likt en sverigedemokrat och evigt gråta över ett annat folks lidande, oavsett hur ojämförbart stort det lidandet nu må ha varit för över 80 år sedan.
3. Förintelsens effekt på vissa judars psyken. Den israeliska dokumentären Defamation visar på ett bra sätt hur judiska ungdomar traumatiseras genom att besöka Auschwitz och hur denna upplevelse formar ungdomarna i en mer paranoid och främlingsfientlig riktning. Genom att se sig själva som ständiga offer och andra folk som potentiella judeförintare blir många judar ohälsosamt paranoida, överdrivet repressiva mot kritik och allmänt konfliktsökande gentemot icke-judar. Det här är ett problem som judar som Norman Finkelstein och Gilad Atzmon själva har lyft fram och kritiserat som problem inom det egna folket. Det fortfarande pågående kriget i Gazas orimliga proportioner, Israels senaste överraskningsattack mot Iran och det ständigt överhängande kärnvapenhotet (”Samson-alternativet”) mot resten av världen är konkreta och allvarliga konsekvenser av denna mentalitet. ADL:s och andra judiska intresseorganisationers arbete för ökad censur på internet är en annan uppenbar konsekvens. Att leva mer i nuet istället för i skuggan av förintelsen vore förmodligen bra för många judar och deras förmåga att fredligt samexistera med andra folk.
Angående frågan i artikelns rubrik är mitt svar alltså, ja – förintelsen är en judisk myt. Den fyller funktionen av en samhällelig modern myt och har vissa rent religiösa inslag till och med. Det är en judisk myt eftersom judarna är helt centrala i förintelseberättelsen – de judiska överlevarna är både offer och vittnen under förintelsen och de huvudsakliga historieskrivarna efter krigets slut. Förintelsens koppling till judarna förstärks också av att historien har blivit helt central för judarnas identitet samt deras politiska och ekonomiska intressen.
För att vara nyanserad måste här förstås tilläggas att även om det enligt mig är korrekt att beskriva förintelsen som en specifikt judisk myt betyder det inte att det uteslutande är en judisk myt som bara har lyfts fram av judar och tjänat det judiska folkets intressen. Som jag har nämnt i en tidigare artikel tjänade både USA och Sovjet på att i efterhand kunna måla upp Tredje riket som ett ondskefullt imperium. Detta då de själva begick väldigt allvarliga krigsbrott under andra världskriget; USA atombombade till exempel två japanska städer och sovjetiska soldater begick massvåldtäkter i Tyskland, för att bara nämna två väldigt övertydliga exempel där de allierades brutalitet uppenbarligen överträffade tyskarnas. Segrarna skriver historien brukar man säga och det görs bland annat genom att välja vilka berättelser som lyfts fram och vilkas lidande som betonas. Det som betonas i historien får sedan till slut en mytisk ställning i vårt medvetande och våra myter ligger i sin tur till grund för vår världsåskådning som slutligen formar vår politiska framtid. Att reflektera över vart förintelsemyten leder den västerländska civilisationen och det svenska samhället är därför av stor vikt då den myten verkligen har lyfts fram och getts en särställning som saknar motstycke i modern tid.