RECENSION. Karl Lindholm förvånas över de många positiva aspekterna av årets julkalender. Kanske som ett resultat av vanliga svenskars massiva kritik av föregående års inslag av kulturmarxism och antisvenskhet?

selmas-saga-featured

Kultur för barn är viktigt. Inte minst i dessa tider då vi svämmas över av degenererad kultur som ter sig i de mest bisarra former. TV är det mest framgångsrika propagandaverktyg våra fiender använder sig av, det biter även hårdast på de små som fortfarande är i sin upplärningsfas och därvidlag bildar sin världsbild.

Därför är julkalendern ett oerhört viktigt och påverkande inslag på barnens kulturår. Julkalendern är en modern tradition som blivit mycket uppskattad av barn såväl som av vuxna. Julkalendern är också ett ypperligt tillfälle för staten att gnugga på våra barns hjärnhalvor. Skillnaden mot vanliga barnprogram är att många vuxna även ser julkalendern, därför kan kritikstormar lätt blossa upp så fort julkalendern inte duger. Det granskas både från politiskt korrekt håll som från icke.

Förra årets spin-off från Historieätarna kritiserades för sexualundervisning, alkoholromantik och rasblandade familjer i tider då detta var obefintligt. År 2014 hette den Piratskattens hemlighet, hela serien filmades i Kroatien. Kritiken stormade då kring avsaknaden av snö, få etniskt svenska barn, att platsen var främmande Sverige och att företagare utmålades som skurkar. Årets julkalender Selmas Saga däremot verkar till skillnad mot tidigare år vara i mångt och mycket befriad ifrån politiskt korrekta inslag.

Selmas Saga utspelas vid förra sekelskiftet – en fantastisk tidsepok då det moderna samhället mötte det förgångna samhället. En tid då bondeliv knöts samman med stads- och borgarliv. En tid då hästen sakteligen blev passé och motoriserade automobiler tog dennes roll. Industrialiseringen gick på högvarv och uppfinnesrikedomen var explosiv. Nationalromantiken blomstrade, upptäcktsresande gjorde expeditioner på de mest avlägsna platser och politiska ideologier experimenterades.

Serien handlar om flickebarnet Selma Traskvist och vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt – de skall bevisa att Tomten existerar genom att resa till Tomtens rike. Selma är från en fattig familj som knappt har mat för dagen, och hyresvärden hotar med vräkning. Därför vill Selma finna Tomten för att uppfylla sin största innersta önskan – att hennes familj får behålla hemmet. Efraim är en godhjärtad ensamvarg tillika vetenskapsman som över allt annat vill bevisa Tomtens existens. Som barn fick han aldrig fira jul då hans föräldrar – också framgångsrika vetenskapsmän – inte tillät någonting som inte bevisats av vetenskapen. Fantasier håller inte vetenskapsmän på med.

Serien förmedlar goda budskap och lär barn viktiga ting om livet. Såsom viljan att tro och hoppas på något, optimism. Selma lär sig även göra rätt för sig – därvidlag att bidra till familjens hyreskostnader med de slantar hon får av Efraim i förtjänst av hennes bistående till forskningen. Barn som ser serien får även lära sig grundläggande kemi. Ett avsnitt visar även hur bortskämdhet och snofsighet är något dåligt. Vilket är ett stort problem med dagens curlade generation. Inte minst bevisades detta vid fjolårets upplaga av julkalendern, då den gick ut på att bortskämda ungar av olika etniciteter fick smaka på annorlunda mat och berätta hur illa den smakade.

Skådespelarna är inga av de moderna politiskt korrekta, utan istället några av de mer folkkära som sällan uttalar sig politiskt mig veterligen. Däribland Johan Ulvesson, Björn Gustafson (spelade Alfred i Emil i Lönneberga) och Mikael Riesebeck (spelade Dr. Kosmos). Rasfrämlingar lyser med sin frånvaro till skillnad mot tidigare år då de har fått stå i centrum. Hos den kapitalistiske leksaksfabrikören – sedermera Efraims och Selmas konkurrent tillika fiende – så dyker tre rasfrämlingar upp som statister. Inga betydande roller alls, mer än att de tillhör den onda sidan och sedermera försöker mörda huvudkaraktärerna Selma och Efraim.

För att ge en bild av leksaksfabrikören ges här ett citat från självaste direktören om sitt leksaksföretag: ”…ett imperium som har lagt varenda leksaksfabrik under sig i hela norra Europa. Blotta tanken på att det nu skulle dyka upp en ny part, ett livs levande sagoväsen som ger bort leksaker. Jag kan inte längre sova om nätterna!”. Vad han menar är att Tomten står i vägen för hans expanderade leksaksföretag. Kapitalism och globalism förkastas mer eller mindre implicit och anses som något fult. Istället hyllas mod och äventyrslystenhet.

Vetenskapsmannen Efraim ömkar sig också senare halvvägs på deras resa – han känner ånger över sina val i ungdomens år då han satte studier före kärleken. Han har gått miste om att bilda familj, få barn och barnbarn. Familjevärderingar tas fram i ljuset. Det framstår väldigt tydligt att den goda sidan har goda värderingar och syften medan den onda sidan – fylld av kapitalistiska lakejer och rasfrämlingar – har det motsatta. Samtidigt ger de ett horribelt intryck med sina hemska frisyrer. Onaturliga hårfärger och smutsiga rastaflätor klär de onda. De som senare i serien kommet att jaga Selma och Efraim under deras färd till Tomtens rike. Deras mål är nämligen att ta leksaksdirektörns konkurrent av daga – det vill säga Tomten.

Sammanfattningsvis förefaller julkalendern vara väldigt nyttig för våra barn i år. Såtillvida det inte till sist visar sig att Tomten är svart eller homosexuell, det återstår att se.¹

¹ Slutkommentar: Vid skrivelsen av denna text hade tv-serien avlöpt sexton avsnitt och hade därmed inte som utgångspunkt de efterkommande avsnitten. Alla möjliga politiskt korrekta inslag efter sextonde avsnitten tar artikelförfattaren därmed starkt avstånd ifrån.

/Karl Lindholm

  • Publicerad:
    2016-12-17 13:43