Den i onåd fallne kulturpersonligheten Mohamed Omar, har utgivit en bok. Alstret innehåller dock intet nytt. Boken Islamisten består nästintill uteslutande av tidigare publicerade texter från året 2009. Revolutionerande, eller snarare sagt häpnadsväckande, är däremot den kände revisionisten Lars Adelskoghs efterord.

Mohamed Omar, etablissemangsmuslimen som blivit landets förste publike islamist, har efter många om och men gett ut en bok. Dock presenterar publikationen inga nyheter från hans penna. För den som följt dissidentens härjningar under de senaste åren, finner till sin besvikelse att det utannonserade verket snarare är en artikelantologi, bestående av sedan tidigare publicerade blogginlägg. Som den rättrogne muslim författaren är, hymlas det inte en sekund i Islamisten vad som åstundas. Om Omar finge bestämma, skulle landet på studs bli ett med ökenvindarna återuppstått kalifat: Moskéer poppa upp likt ogräs och Sharia införas. Koranskolor, offentlig stening och burkor för hela slanten. Intet nytt för en renlärig muslim, således.

I vissa framhävdat nationella kretsar, har Omars eskapader mottagits med ett formidabelt glädjetjut. Några tycker sig aldrig få nog av tanken på, att en uppburen från etablissemanget (en ”musse” från ”panelen” som Aftonbladets Lindeborg uttryckte det) tagit bladet från mun och sällat sig till ”systemkritikerna”. Att Omar till detta knutit intim kontakt med en av landets främste revisionister, Lars Adelskogh, och bjudit in till antisionistiska föreläsningar med dissidentjuden Lasse Wilhelmson, fick mången påstått nationella att tappa korsetten alldeles. Det intressanta med Islamisten är nu inte Omars allehanda utläggningar över Islam, utan det efterord som just den gode Adelskogh författat.

Personligen har jag alltid hållit Lars Adelskogh högt, trots en del bisarra idéer mannen uttryckt inom området som allmänt kallas ”new age”. Adelskoghs insatser i tydliggörandet av judefrågan är, i alla fall enligt mitt tycke, värd all heder. Boken En tom säck kan inte stå borde vara given i var nationalsocialists bokhylla, och översättningen av Kevin MacDonalds Kritikkulturen är en kulturgärning av rang. Det är därför förbluffande att ta del av det efterord som denne annars så klarsynte och rakryggade revisionist, skrivit.

Efter att inledningsvis prisa Onkel Toms stuga (!) som en bok vilken ”hjälpte något nytt och bestående att födas, en ny och bättre kraft att segra”, lovsjunger Adelskogh Mohamed Omar för dennes ädla nationalism. Halviraniern, vilken vill beslöja var svensk kvinna och som hävdar att det gudomligas språk är arabiska, framlyftes som en ”broder” vilken ”älskar sitt svenska fosterland, sin hembygd och sitt modersmål.” Som enda trovärdigt alternativ till EU-ministern och tillika sionisten Birgitta Ohlssons svenskhat, pekas en ”svensk islamistisk rörelse ut” som varande ”en värdefull motkraft, ett psykofarmakum.”

Enligt den esoteriskt lagde Adelskogh, är ”islam botemedlet för en del av samhällets nuvarande ondska.” Det hävdas, på fullaste allvar, att skälet till de etniska främlingarnas svenskhat och medvetna ockupationsbeteende är att dessa är lite vilsna och ”rotlösa”. Ockupanterna måste bli ”muslimer på riktigt” om de ockuperade ska kunna fredas från gruppvåldtäkter, mordbränder och gatukravaller. Men även för oss etniska svenskar har islam någonting att ge. Ty enligt Adelskogh, passar Muhammeds förnekande av den kristna treenigheten oss nordbor bättre på grund av vårt ”germanska kynne”…

Efter ovanstående skamlösa apologetik för islam, och urskuldande av främlingarnas rasligt drivna ockupationsbeteende, kommer så Adelskoghs huvudtes: Premissen för att Sverige ska kunna befrias från Sions grepp, är att vi svenskar solidariskt och mangrant sluter upp på muslimernas sida. Det förutsätts helt frankt inte finnas något annat alternativ till Islam, denna rasligt främmande och djupt oariska religion. Inom Adelskoghs fattningsförmåga tycks inte möjligheten finnas att vi ser om vårt hus, vår hävdvunna fosterjord, utifrån en åskådning h e l t fri från semitism. Att vi själva formerar en genuin rasligt baserad motståndsrörelse, vilandes på en solid arisk tradition, till värn mot alla former av utifrån kommen religiositet.

Det är som om tusen år av outtröttlig europeisk försvarsstrid mot främmande muslimska invasionsarméer, överhuvudtaget inte har ägt rum för Adelskogh. Som om slagen vid Poitiers, Lepanto och Wien aldrig inträffat. ”… islam har aldrig visat den minsta vilja att bryta ner våra hävdvunna värden: vår traditionella samhällsform, våra familjemönster, mannens och kvinnans natur- och kulturgivna skilda roller, den normala kärleken mellan könen, vår kärlek till fosterlandet. Tvärtom hyllar islam motsvarande värden.” Man tar sig bokstavligen talat för pannan!

Efter att ha läst Islamistens efterord kan jag bara travestera, på bekostnad av den numera så omhuldade och till åminnelsen av Dresden inbjudne khazarjuden Wilhelmson: Är Lars Adelskogh upp och ner?

  • Publicerad:
    2010-07-17 00:00