Centerpartiet tar till åtgärder mot pedofiler inom partiet
2024-12-08 11:00
HÄXOR. Det talas ibland om häxjakter av olika slag då det kommer till mediedrev och så kallade sociala hatstormar. Men förekommer det verkligen moderna häxjakter och vilka är det i så fall egentligen som jagas? Daniel Olofsson kan ha svaret och berättar mer i denna artikel.
Under i huvudsak åren mellan 1400 och 1700 förföljdes, åtalades och avrättades omkring 30 000 kvinnor och män för trolldom och häxkonst i främst Europa, även känt som häxprocesserna eller häxhysterin.
När man ser dessa hemska och ofta väldigt plågsamma händelser i backspegeln kan denna tid ses som helt oförståelig. Hur kunde man tro på sådana fantasifulla saker som häxor och hur kunde man bränna människor på bål för detta? Idag framstår mycket av häxprocesserna som rena fantasier som fick eget liv som sedan snurrade vidare helt utan kontroll.
Men även om vi gärna vill tro att vi är mycket mer pålästa och kunniga idag finns det många likheter till den tidens förföljelser av oliktänkande och dagens ”häxjakt” på främst nationella och invandringskritiker. Många av mekanismerna som fick eget liv går igen i dagens debatt, främst i den nästintill okritiska stämplingen av politiska dissidenter som ”rasister” och ”nazister”.
Jag kommer i den här artikeln att knyta ihop likheterna kring häxjakten då och häxjakten nu genom fem olika områden som har vissa likheter med varandra.
Hotet
År 1326 likställde Påve John XXII trolldom, kätteri och pakter med djävulen med häxeri i en bulla och det kan ha varit starten på häxhysterin. När rädslan på djävulen fick fäste i Europa under följande århundraden såg många detta som något högst verkligt och häxor och trollkarlar ansågs som ett hot inte bara mot kristendomen utan även mot hela den kristna livsstilen. Om man jämför dagens uttjatade mantra om hotet mot demokratin och vår tids hetsjakt på nationella blir likheterna tydliga.
Men det var inte bara de okristna trosuppfattningarna som var i blåsväder under denna period. Vetenskap och forskning var ibland också misstänkta för att ha diabolisk inblandning. Under 1600-talet dömdes forskare och vetenskapsmän för kätteri på grund av den framväxande heliocentriska världsbilden, det vill säga att jorden inte är universums medelpunkt.
Denna världsbild, med anor från antiken, började få genomslag på 1500 och 1600-talen och sågs av den katolska kyrkan som kätteri. Bland annat Galileo Galilei dömdes 1633 för sin bok Dialog om de två världssystemen till livstids husarrest. Denna dom upphävdes först år 2000 vilket kanske visar hur långt tid det kan ta för obekväma idéer och teorier att bli erkända.
Idag demoniseras andra vetenskapsområden och vetenskapsmän förföljs och stigmatiseras fortfarande. Exempelvis molekylärbiologer som forskaren James Watson som fick nobelpriset 1962 för upptäckten av DNA. Watson blev mer eller mindre helt utfryst ur samhället och fick sparken från alla sina uppdrag 2007 efter han kommenterat sambandet mellan ras och iq.
Anklagelser
Vad man kunde dömas för varierade men oftast anklagades de åtalade för att ha sålt sina själar till djävulen och med djävulens hjälp skadat människor och djur. Man trodde att häxor kunde finnas varsomhelst och att de drevs av ondska och hat och sågs av många som något högst verkligt.
Detta går ofta igen i dagens mediala beskrivning av nationella som onda människor som enbart drivs av ondska och hat. När nationalism som ideologi beskrivs används ofta målande ord om våld, lidande och andra hemskheter i ett sätt att svartmåla och sprida skräck bland befolkningen likt fantasierna under häxhysterin.
Även folktro och kunskap om örter och växter kunde omtolkas och falla under samma punkt, men mer fantasifulla saker som varulvar och vampyrer kunde också ingå i anklagelserna om trolldom och häxeri. Tidelag straffades också med bålet och i Sverige ska omkring 700 personer ha avrättats för detta mot runt 300 för häxeri under samma tidsperiod.
Trolldom och häxeri var undantagsbrott där även tortyr kunde tillämpas för att få fram sanningen och i stort sett alla som åtalades och torterades erkände. Likt dagens lagar om så kallade hatbrott ansågs det att dessa skulle dömas enklare och straffas hårdare. Kunde häxan dessutom ange någon annan häxa kunde straffen bli lindrigare.
Angiveri
De flesta – om inte närmast alla – som anklagades för att vara häxor angavs av andra. Detta angiveri kunde få väldigt förödande konsekvenser då vem som helst kunde vittna mot en häxa och likt dagens #metoo-kampanj kunde personligt agg och oförrätter ofta ligga bakom de allt mer fantasifulla vittnesmålen.
I dagens växande angiverisamhälle med allt fler hets mot folkgrupp-anmälningar ser vi en liknande tendens. I sociala medier och under aktiviteter på gatan frodas detta och här kan vi se tecken på att samma angiverikultur börjar växa fram än en gång.
Bevis
Fysiska bevis var väldigt ovanliga och häxfallen byggde oftast enbart på anklagelser. Likt dagens tankebrott fanns det nästintill aldrig ett verkligt offer utan känslor, rädsla och fantasier eldade på. En annan likhet är dagens så kallade rättvisekrigare. Under häxprocesserna fanns det också många som såg en möjlighet att tjäna på hysterin men idag är det demokratin som ska skyddas och inte kristendomen, men likheterna är slående.
Runt omkring i Europa dök det upp samvetslösa personer som gjorde sig en karriär och blev välbetalda häxjägare. Barn ansågs ibland besitta speciella egenskaper att kunna upptäcka häxor och vissa reste runt med några speciellt ”begåvade” barn i sina häxjakter.
En av de mest kända av dessa häxjägare var Matthew Hopkins, känd som The Witchfinder General. Han reste runt i England mellan 1644 och 1646 och tros vara ansvarig för runt 300 avrättningar av häxor under sitt 14 månader långa korståg.
Hopkins brukade använda sig av det så kallade vattenprovet i sin bevisföring mot häxor. Enligt häxmyterna förnekade häxor sitt dop och därför skulle vatten avisa dem. Som bevis för häxeri band man således den anklagade och slängde dem i vattnet. Sjönk man var man oskyldig och flöt man var man en häxa.
En vanlig myt om detta är att om man sjönk så fick man drunkna och dö, vilket inte stämmer. Man band givetvis fast ett rep i den anklagade också så man kunde dra upp denne ifall den sjönk.
En annan metod Hopkins använde flitigt var stickprovet. Alla häxor troddes ha ett märke från djävulen på kroppen som varken blödde eller hade känsel. En speciell punkt som djävulen gjort under häxans invigning.
Denna punkt letade man efter och den anklagade rakades över hela kroppen. Men märket kunde också sitta på insidan så med hjälp av en nål stack man sig fram tills man hittade häxpunkten. Denna metod fick sådan genomslagskraft att speciella häxstickare började göra sig en karriär bara på att åka runt i Europa och sticka människor i jakt på häxpunkten.
Straff
Till en början var det fråga om bötesstraff och fängelse likt straffen för dagens tankebrott, men mot 1600-talet infördes dödsstraff och detta avskrevs först långt senare.
Åtalades man för häxkonst och erkände fick man syndernas förlåtelse och halshöggs eller hängdes man innan man brändes på bål. Om man angav andra kunde man också få mildare straff, men det finns många fall av anklagade som vidhöll sin oskuld och torterades ihjäl eller brändes levande på bålet.
I Finspång startade 1613 den första stora svenska häxprocessen. Just denna process i Finspång kan ha varit den grymmaste i Sverige då alla de dömda brändes levande och både vattenprovet och tortyr som sträckbänk och bränntänger användes.
År 1616 omnämns en mästerman som var sysselsatt med att ”sänka trollkonor i vattnet och pina dem till en sann bekännelse.” 1617 avslutades häxprocesserna i Finspång med att åtta kvinnor brändes.
Än i dag lever en del sägner kvar i skogarna kring Finspång. Platser som Blåkullebackarna, Trollkärings göl och Trollkärrings röse skvallrar en del om Finspångs historia. Det finns även en häll där trollen sägs dansa på midsommarafton och ibland hörs kvinnor skrika ”Jag är oskyldig” i skogarna. Man ska passa sig för att härma dessa förtvivlade kvinnoskrik för den som gör det faller död ner innan solen gått ner, vilket sägs ha hänt en obetänksam dräng.
Men Finspång var inget mot den stora häxhysterin som bröt ut 1668 där kring 300 kvinnor avrättades fram till 1676. Denna mörka del av Sveriges historia kallas ”Det stora oväsendet”. 1704 halshöggs och brändes Anna Eriksdotter i Stockholm, den sista att avrättas för häxeri i Sverige. Dödsstraffet för trolldom avskaffades först 1779, men häxtron levde kvar även efter avskaffandet och är kanske inte så långt ifrån oss som vi skulle vilja tro.
I Sverige bröt till exempel en häxhysteri ut kallad Blåkullafärderna i Mockfjärd så sent som 1858. I Saudiarabien avrättades en man i augusti förra året för trolldom och häxeri och i stora delar av Afrika lever tron på häxor kvar där hundratals kvinnor och barn dödas varje år för påstådda häxkonster.
Här i Sverige ser vi just i vår tid många tecken på en ny häxhysteri växa fram, med anklagelser om onda avsikter och önskat lidande. Vi ser en växande angivarkultur på sociala medier där oskyldiga kommentarer blåses upp till enorma proportioner. Anklagelser kryddas med rädsla för hot mot den rådande så kallade demokratin, en rädsla som ständigt eldas på av politiker, kändisar och andra opinionsbildare.
Det finns människor och organisationer som gjort sig en karriär på att kartlägga, förfölja och ange medborgare för åsikter och tankar. Detta följs ofta av orealistiska straff som böter och fängelse. Hela rättssystemet arbetar för att hellre döma än att fria just dessa tankebrottslingar och i stort hela rättsapparaten drivs av känslor och rädslor. Är det bara en tidsfråga innan vi får vår tids första moderna häxbränning i Sverige också?