HISTORIA I Annika Sandéns bok Missdådare får vi reda på hur människor bestraffades och vad som ansågs som olagligt kring 1600-talet. En större vikt vid ära fanns hos människorna vid den här tiden än vad som finns idag.

Individens ryktbarhet och ära var betydligt viktigare förr i tiden. I Annika Sandéns bok Missdådare berättar hon om hur ära används vid rättskipning i vårt land. Med begränsad möjlighet att röra sig inom landet blev det viktigt att ens ryktbarhet var positiv i gemenskapens ögon. De rika kom lättare undan straff men nåd gavs även till individer i de lägre samhällsskikten. Gemensamt var att om de begått för många överträdelser så kunde ett dödsstraff verkställas, ett straff många av förövarna tidigare blivit benådade från.

På 1600-talet var det mycket svårare att bevisa brott rent tekniskt. Ofta fick de som dömde sätta sin tillit till vad som sades och nekade endast gärningspersonerna riskerade allt att rinna ut i sanden. I det aktuella fallet hade en man hittats död, då han var gammal och fattig tog man för givet att han hängt sig själv. På den här tiden var det en stor synd att begå självmord och därför skulle hans kropp inte begravas på kyrkogården. Bödeln och några kyrkomän tog en eka för att begrava mannen på en ö. När bödeln tog bort den äldre mannens skjorta så upptäckte han att mannen hade huggits i bröstet. Nu riktades misstankarna mot svärsonen, mannens dotter och deras piga. Pigan vittnade i rätten om att rutinerna hade ändrats i hushållet dagarna före mordet. Andra mystiska omständigheter fanns då svärsonen bett bödeln påla ner den döde mannen i marken genom bröstet för att han begått självmord fastän att kyrkan bestämt att det inte var så han skulle begravas.

I rätten bevisades det att dottern hatade sin fader men att hon sa att hon inte var skyldig till mordet på sin fader. Även svärsonen till den döde mannen nekade till delaktighet i något mord. De tre blev frisläppta men inte friade efter rättegången.

Edgärd

År passerade och de hade fortfarande inte förklarats fria från mordet. Svärsonen åberopade då edgärd. Edgärd var ett sätt för människor att rentvå sig. I det här fallet var det runt tolv personer som gick i ed på den misstänktes heder. Ibland kunde det vara fler eller färre, det berodde på allvarligheten i brottet.

Edgärd eller edgång användes alltså för att bryta en juridisk låsning genom att personer gick i ed på den misstänktes heder. Samma gällde för kvinnor. Det var den misstänktes trovärdighet som behandlades av personerna i edgärden, inte om de begått gärningen eller inte. Hade personerna några kunskaper om brottet så hade de istället kallats för att vittna.

De tolv personerna skulle själv vara välkända med gott rykte och ha en fin status enligt de som dömde. Sandén skriver:

Rationaliteten låg i att de som gick i god för den misstänkte hade förtroende i domarens och rådets ögon, samt att edgärdsmännen själva trodde på den misstänktes oskuld. Gjorde de inte det riskerade de ju sin egen ära. En edgärd som bestod av män eller kvinnor med starkt socialt kapital kunde med andra ord väga mycket tungt. Det vägde tyngre än de jävsituationer som edgärderna eventuellt kunde ge upphov till.

Centraliseringen av rättskipningen i landet gjorde att domstolar som Svea hovrätt skapades ”och nu skulle lagens bokstav vara grund för rättskipningen, inte grannars omdömen. Edgärdsinstitutet hade snart spelat ut sin roll och det togs bort ur lagen år 1695”, skriver Sandén.

De tre misstänkta friades tack vare att tolv stycken gick i ed för dem. Nu förkunnade domaren att de som skulle påstå att de tre begått mordet själva skulle kunna komma att straffas för förtal. Enligt Sandén var förlorad ära ”något av det värsta en människa kunde råka ut för”. Med hjälp av intakt ära kunde människor göra affärer eller ta sig fram i livet på ett bättre sätt. Äran var olika beroende på vilket samhällsskikt du kom ifrån, vilket kön du hade men oavsett rang eller kön så var den gemensamma nämnaren tre saker ”arbetsam, hygglig och trovärdig”. Äran hos adelsmän, där två parter gjort upp om sin ära genom duellering, har filmatiserats flera gånger.

Scen från filmen Duellanterna

Men ära var bevisligen inte allt, något som framkommer i boken. Hade personen bara ekonomiska medel eller en stark ställning så kunde denne i alla fall fortfarande ta sig fram i livet genom att flytta eller att få andra människor att vittna till deras fördel. Det kunde ta ett helt liv av vanärande leverne innan någons vanära kom ikapp dem om de hade ekonomiska medel. Jag personligen tror att detta till viss del beror på att möjligheterna till informationsspridning var mycket mindre då jämfört med idag. Även om de övre samhällsskikten hade större möjlighet till informationsspridning var de fortfarande begränsade till brevkorrespondens som förflyttades med häst.