KAPITEL 18. Artighet är en viktig egenskap som visar mognad och får samspelet människor emellan att fungera friktionsfritt.

En gång i tiden var man tvungen att lära sig artighet i enlighet med ett precist föreskrivet regelsystem, det fanns detaljerade etikettregler och ett schema av föreskrifter och bestämmelser att följa. Den som hade tid att lära och öva in allt detta utantill var artig.

Med tiden har man dock besinnat sig och insett att artighet är ett naturligt grunddrag hos den tyska människan och därmed en självklar förpliktelse för alla tyskar.

Artighet strömmar ut av sig självt från en ädel människas inre rikedom. Den är inte något tomt, ihåligt kraftlöst eller ytligt. Den är varken bunden till stela formler och föreskrifter eller till mekaniska ceremonier och en stel etikett. Artighet är ett uttryck för sann gemenskapsanda, sann respekt för livet och djup karaktärsbildning. Artighet är därför inte en oväsentlig del av en ordentlig mänsklig hållning. Det är en innerlig förpliktelse för varje hederlig människa.

Där livet behärskas av oartighet och ovänlighet, då bevisar det, att de berörda människorna inte klarar av livet, att de har karaktärsbrister eller att deras ande och sinne är trångt och begränsat.

Beroende på människornas natur och de rådande omständigheterna, kan artighet uttryckas på många olika sätt. Det finns en försiktig artighet, som inte är stel men heller inte överflödande, men ändå är ärlig. Det finns en enkel, hjärtlig och naturlig artighet. Den grova, något kantiga och ovårdade artigheten är annorlunda men inte mindre värd än artigheten hos människor med kraftig utstrålning, som sprudlar av hjärtlighet. Den lugna, säkerhetsutstrålande sorten av artighet hos särskilt djupsinniga människor är också av en annan karaktär.

Människor som är lugna av naturen, ska inte eftersträva översprudlande artighet, för då verkar denna artighet falsk. Människor med kraftig utstrålning däremot, ska inte onaturligt hålla tillbaka sin artighet, för då verkar den kallsinnig.

Artighet uppvisar en annan karaktär gentemot det egna folket än gentemot främmande människor. Vid festliga tillställningar tar artigheten en annan form än vad den gör vid allvarliga och sorgliga händelser.

I alla livssituationer och gentemot alla människor står en klar plikt till artighet, som ingen kan frigöra sig ifrån – artighet gör livet enklare och skönare. Mycket förtret och bråk, många olägenheter och svårigheter, mycket tidsslöseri och förlorat arbete, mycket oro och lidande orsakas av oartiga människor. Artighet gör hela den mänskliga samexistensen, samhällets atmosfär och vardagens anda ljusare, friare och sorglösare. Artighet besparar människorna kostbar arbetskraft och värdefull levnadsenergi. Just de människorna som är kallade att vara ett folks speciella tjänare, ett partis politiska ledare, företagsledarna, statstjänstemännen och poliserna och de anställda i offentlig tjänst, har därför den speciella förpliktelsen till ständig artighet.

Artighet förädlar människorna. Den som dag efter dag bemödar sig att alltid vara artig den blir fri från klasshat, brutalitet och illvilja, fri från högmod, vördnadslöshet och oanständighet. Artighet är slutligen bara en sida av den inre tukten, som särskilt smyckar de nordiska människorna. Artighet innebär inre självbehärskelse och yttre likt inre disciplin. Artighet är ett tecken på djup karaktärsutveckling.

Artighet är nödvändigt i vardagen och i tider av lugnt och fridsamt liv. I tider av hög spänning och svåra prövningar, i konflikt- och kristider kan oartiga och vresiga människor bli till kriminella sabotörer av det sunda livet och den segrande kampen.

  • Publicerad:
    2020-04-17 12:00