ANTIKVARISKT • Artikel från Vägen Framåt, den 18 juli 1948. Skribent är pseudonymen Viking, som enligt säkra källor var ingen mindre än Per Engdahl själv.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Den nordiska enhetstanken har under de senaste månaderna åter varit aktuell. Utgångspunkten för diskussionerna kring denna fråga var tillkomsten av den västeuropeiska unionen mellan England, Frankrike och Beneluxländerna samt Förenta Staternas rekommendation till regionalt samarbete mellan Marshallplanens nationer. Detta framkallade en debatt om gemensam nordisk tullunion och ett gemensamt nordiskt försvar. Socialminister Möller angav ett högtidligt Bragelöfte i Köpenhamn och t.o.m. den surmulne Undén lät undfalla sig några ord av erkännande om det tilltalande i tanken på nordisk samverkan, även om dessa ord föreföllo en smula avpressade.

Statsminister Gerhardsen var påtagligt positiv i Oslo den 1 maj.

Knappt hade emellertid diskussionen mellan de nordiska regeringarna kommit i gång, förrän Winston Churchill dök upp i Oslo. En våg av probrittisk propaganda sattes i gång i Norge, och det dröjde inte länge innan norska pressröster började kritisera den nordiska tanken i klart antisvenska vändningar. Den norsk-chauvinistiske högermannen professor Keilhau producerade sig i Aftenposten, men även den radikale socialdemokraten Hans Heiberg lät höra liknande tongångar i Verdens Gang. Och till sist konstaterade utrikesminister Lange, att någon gemensam nordisk linje icke förelåg. Danskarna ha visserligen varit betydligt positivare, men de ha också det mest utsatta läget just nu och följaktligen mest att vinna på ett militärt samgående. Även ekonomiskt skulle danskarna nog vinna åtskilligt.

Slutresultatet har emellertid blivit, att det hela tycks rinna ut i sanden. Denna snöpliga ändalykt kommer väl med all sannolikhet att på ett eller annat sätt kamoufleras, men detta betyder sakligt föga. Motsättningarna äro icke blott av utrikespolitisk natur — den svensk-norska motsättningen rörande förhållandet till västblocket — utan också av ekonomisk art. Sverige fruktar i själva verket, att dess relativt höga välstånd vid upphävandet av tullgränserna skall flyta ut i de övriga länderna, vilket skulle betyda en svensk standardsänkning. Vidare fruktar Sverige en för hård jordbrukskonkurrens från Danmark. Norge anser, att dess industri står på en tekniskt lägre nivå än den svenska, och att svensk industri följaktligen skulle slå ut stora delar av den norska. I både Danmark och Norge fruktar man, att Sverige på grund av sin storlek skall få ett dominerande inflytande i Norden, att detta helt enkelt blott skall bli ett Stor-Sverige.

På nysvenskt håll ha vi alltid målmedvetet verkat för den nordiska tankens förverkligande. Men vi mena, att det då också måste bli handling, och att om man accepterar Norden som en framtida enhet, måste man också i nuet vara beredd att ta konsekvenserna av detta önskemål. Vi äro utomordentligt skeptiska mot de nuvarande demokratiska formernas förmåga att kunna möjliggöra en lösning av frågan. Socialdemokraterna skröto för inte så länge sedan över sin förmåga att klara av saken, om blott socialdemokratiska regeringar sutto installerade i alla tre huvudstäderna. Detta har Hedtoft förverkligat. Men sedan väl förutsättningarna kommit till, visade det sig, att socialdemokraterna voro lika oförmögna som alla andra demokratiska riktningar. Det blev åter bara prat.

En nordisk enhet måste betyda: 1. Nordens gränser upphävas. Medborgarskap i ettdera av de tre rikena skall ej hindra bosättning var som helst i Norden. Utbyte av medborgarskap skall kunna ske automatiskt. 2. Alla tullar och andra liknande skrankor mellan länderna måste avvecklas. Pass eller andra legitimationshandlingar av liknande slag skola ej erfordras vid resa inom det nordiska området. 3. Ett gemensamt exekutivt organ och en gemensam representativ församling skall skapas med företrädare från de tre rikena med uppgift att a. samordna den nordiska utrikespolitiken, b. samordna de nordiska försvarskrafterna, c. samordna ländernas rätts- och polisväsen, d. samordna de nordiska ländernas ekonomi, och e. möjliggöra ett ökat kulturutbyte mellan länderna.

Nu komma invändningarna. Svenskarna förlora ekonomiskt på saken. Vi svara: För att åstadkomma en nationell gemenskap måste vi verka för en ekonomisk utjämning, varvid de ekonomiskt bättre ställda grupperna få hjälpa till att lyfta de svagare ställda. Denna princip har majoriteten av Sveriges folk accepterat. Konsekvensen blir, att om vi vilja åstadkomma en nordisk gemenskap måste det ekonomiskt bäst ställda Sverige hjälpa till att lyfta upp Danmarks och Norges folk på samma nivå som vi. Resultatet av en samordnad nordisk produktion måste dock bli så stor, att vår andel i helhetsresultatet blir större än vår nuvarande folkinkomst. Om vi alltså måste göra vissa investeringar i första ronden, ta vi igen saken i den andra. Nordisk samhörighet kan icke upprätthållas utan en enhetlig nordisk levnadsstandard. Och då den nordiska gemenskapen är en livsnödvändighet i det världspolitiska läget, måste vi här våga språnget.

Vidare säger man: Norges industri skulle slås ut av den svenska: Vi svara: En gemensam nordisk ledning bör kunna ställa så stora krediter till den norska industriens förfogande, att den tekniskt kan hinna upp den svenska. Därmed skulle den nordiska produktionskapaciteten ökas. En viss arbetsfördelning mellan norsk och svensk industri, möjliggjord genom överenskommelser mellan ländernas industriorganisationer, kan underlätta en dylik utjämning.

Och slutligen talet om det danska jordbrukets farlighet. Det svenska jordbrukets avsättning garanteras icke genom tullar utan genom en statlig reglering. Därmed kan förhållandet mellan danskt och svenskt jordbruk ordnas på grundvalen av en ömsesidig dansk-svensk regeringsöverenskommelse i formen av samfällt träffade statliga åtgärder.

Att samtliga Nordens folk efter några år skulle tacka de män, som vågat sig på en dylik djärv politik, är obestridligt. Att det finns en enhetlig nordisk folkstämning för denna samordning torde också vara uppenbart. Frågan är blott om det finns någon nordisk regering, som icke kan besluta utan att först fråga sig för i en främmande stormakts huvudstad. Men det är ett annat kapitel, som handlar om huruvida samtliga nordiska stater äro självständiga och ha fri beslutanderätt eller om någon av dem i verkligheten är ett annex åt en stormakt. Om så skulle vara fallet är ett upphävande av en dylik beroendeställning både i det landets och hela Nordens intresse.