ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 21 januari 1949. Skribenten är okänd.

Vid det nyss förflutna årsskiftet kunde vi fira 230-årsminnet av den Armfeldtska arméns återtåg över fjällen, en av vårt lands största militära katastrofer.

Under befäl av generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt hade denna svenska arméns nordstyrka, bestående av omkring 7.400 man, både svenska och finska trupper, sommaren 1718 ryckt in i Norge via Jämtland. Sedan en del besättningsförband och sjuka frånräknats återstod blott omkring 6.500 man, och de deltagande regementena var långt ifrån fulltaliga. Endast Jämtlands dragoner (senare Jämtlands fältjägare) samt Helsinge regemente räknade över 1.000 man. Det största finska regementet, Österbottens, räknade blott 830 man.

Uppgiften var att taga Trondheim och skära av Norge på mitten samt angripa norrmännen i ryggen, d.v.s. att bli en avgörande hjälp åt den södra huvudarmén, som under konungens befäl gick mot Fredrikshald. Man lyckades endast delvis härmed, ty norrmännen gjorde oväntat hårt motstånd. När konungen stupat fick Armfeldt order om återtåg – en order, vars allt för sena utfärdande blev den indirekta anledningen till olyckan.

Nyårsafton var huvudstyrkan, nu omkring 4.700 man och 2.000 hästar, samlad i Tydalen och marschen skulle börja tidigt på nyårsmorgonen. Avståndet från Tydalen till närmaste svenska by, Handöl, är omkring 6,5 mil och går över fjällterräng, som särskilt vintertid är mycket svårframkomlig. Armfeldt hade sitt högkvarter i ”gammelgården” i Östby i Tydalen, trupperna bivackerade i och utanför byn. De hade enligt ögonvittnens berättelser mycket dålig vinterutrustning. Endast ett litet fåtal hade skidor och besutto någon fjällvana. I Tydalens stugor berättas ännu med intresse åtskilliga sägner från den jämtländska härens sista dagar. Byborna skakade på huvudet – de kände ju till fjället, och Armfeldt själv fick av sin kvartersvärd Lars Jonsson på en fråga om utsikterna detta svar: ”Har ni skidor och känner vägen och är väl klädda så går det nog bra”. Men tyvärr fanns ingen av dessa förutsättningar. Ingen visste vad komma skulle. På den tiden fanns ingen ”väderlekstjänst” att rätta sig efter.

Ett par förtrupper på skidor hade sänts i förväg. De nådde fram till Handöl och Duved, dock ej utan förluster. Själva huvudstyrkan bröt upp tidigt på nyårsdagen i klart och kallt väder. Nere i dalen gick marschen tämligen lätt, men uppe vid trädgränsen låg snön djup och lös. Uppför Öjfjellet måste soldater avlösningsvis hjälpa hästarna draga kanoner och tungt lastade trosslädar. Fram emot eftermiddagen började det tjockna i väster. Småningom hörs ett svagt men växande tjut och yrsnön börjar svepa kring kolonnerna. Det dånar mot höjderna. Snart äro fjäll, soldater och hästar insvepta i en rasande snöstorm. En kamp för livet börjar.

Vi hämta några utdrag ur F Schenströms: Armfeldtska karolinernas sista tåg:

På vindsidan lägger sig ett pansar av isbark över de usla kläderna, och de hårda, dåliga skodonen med trasor i stelna snart. Kylan i fötterna vållar matthet, i brödpåsen finns ingen stärkande föda. Filthattarna förslå föga i den till märg och ben trängande kylan. Krampaktigt gripa frusna händer om pikar och musköter men domna efter hand och släppa dem här och där. Småningom intränger för mången ett tillstånd av själens och kroppens slapphet, liknöjdhet för allt – och nu är faran närmast. Det är nu som soldaterna handlöst kasta sig i drivorna till höger och vänster. Många falla med ett rop av häftig smärta i ryggen. Det svåra lidandet är dock mestadels förbi, vanmakten stillar smärtan, bädden är mjuk, ögonen tunga, sömnen kommer hastigt och övergår sakta i den sista.

Fjällstormen dessa nyårsdagar torde ha varit en av de värsta i mannaminne. Överlevande ha berättat, att man kunde knappt se sin närmaste man. Marschordningen bröts, och spridda hopar pulsade mållöst framåt – som de trodde – i den ogenomträngliga tjockan. Vinden tjöt och snön piskade på, så att inga kommandoord hördes. Trumslagarna hade ett styvt arbete, deras hamrande blev det enda sammanhållande ljudet. Sprängda grupper hade svårt att återfinna den spridda huvudkolonnen. De vilsegångna kunde ibland skymta soldater genom tjockan och ropa men inte få något svar. Det var några som frusit till döds i upprätt i sluten hop.

På kvällen lägrade huvudstyrkan vid den sedan s.k. ”Svensklägertjärn” och dels vid Essandsjön. Man eldade först videbuskar och ljung men måste småningom tillgripa gevärskolvar, lavetter, fordon, sadlar och värjehäng, allt som kunde brinna kastades med förtvivlans mod på eldarna. På morgonen såg man stora hopar med döda. De satt eller låg i olika ställningar kring de slocknade eldarna, många med brödbiten i handen, ja t.o.m. i munnen.

Den finländske fältpastorn Idman säger i sin predikan ”Folkets roop på Norska fjällerne” (1719):

Om morgonen i dagningen funnos några hundrade ihjälfrusna; av dem stodo en del tätt intill varandra liksom levande, när man stötte litet på dem, ramlade de döda överända liksom stoder – under vägen stupade den ena efter den andra, antingen han gick eller red, så att de dödas lik lågo hoptals vid vägen, där de framfarit. Artilleriet samt bagageslädarna med hästarna blevo där och var uti skockar qvarstående, sedan karlarna ihjälfrusit, och en del lefvandes alldeles nedsnögat över hufvudet, så att de för matthets skull icke mäktade draga sig upp ur snön, utan dödde ömkeligen där de suto”

Andra dagen blev stormen om möjligt ännu värre. Färden gick över de utsatta vidderna norr om Essandsjön, där hästarna sjönk ner till buken, och Ramlihögda beströddes med fallna vida omkring. Sedan den norske vägvisaren dött, förlorade officerarna orienteringen för långa stunder och kringirrandet blev ännu vanligare. Stora grupper kom tillbaka till platser, där de varit för timtal sedan och deras förtvivlan kan lätt tänkas. Många måste slå även sitt andra nattläger vid Essandsjöns ödsliga stränder. De mera fjällvana jämtarna som förstod att gräva ned sig i snön såsom ripor eller orkade hålla sig i rörelse hela tiden, klarade sig bättre.

Schenström fortsätter om tredje marschdagen:

Trumman gick för att ännu en gång kalla de överlevande, men med möda kunde officerarna samla några mindre avdelningar omkring sig. Sakta började det röra sig i snömassorna. Fordon stanna, massor stupa, men stormens tjut överröstar allt jämmer. De främsta avdelningarna hade mot aftonen andra dagen nått Ranglaån efter en dryg mils kamp i drivorna. Ån följdes över riksgränsen ned till sammanflödet med Enaälven, men där voro även de starkares krafter uttömda. Några jämtlandssoldater visste, att Enaälven flyter till Handöl. De höggo därför hål på isen och togo vattnets flytande från norska fjällen genom denna älv för en ny vägvisare till Jämtland.

På morgonen den 3 jan. delades de överlevande i två kolonner. Armfeldt och Horn med jämtar och hälsingar, delvis på skidor, banade sig fram gent österut över Snasahögarnas norra sluttningar. De lyckades omsider genom en trång bergsskreva finna väg ned till skogsbandet vid Handölsån. Den andra kolonnen med huvudsakligen finländare följde Enaälven över Rundhögen. På kvällen den 3 jan. och hela dagen den 4 kommo små utfrusna hopar fram till förtruppens eldar i Handöl. Där fanns på den tiden endast tre små gårdar. Utanför deras väggar dogo flera hundratal av sina skador, och fältskärarna måste amputera armar och ben, ”så att flera tunnor härmed fylldes”.

Kvarlevorna släpade sig sedan vidare till Duved, dit Armfeldt anlände den 6 jan. Men i flera byar på vägen dogo karoliner och begravdes på stället. Förutom i Handöl finnas gravar över dem i Valla, Tångböle och Duved. De många gravarna på Rangla- och Ena-älvarnas stränder samt i de omgivande dalsluttningarna vittna även om att dödens skördar har varit rika. Ännu 23 år efteråt fanns här ben av människor och hästar strödda över en halv mils vidd, bleknade av sol och regn. En myckenhet vapen och annat har också funnits i jorden långt senare, ja ännu i våra dagar händer det att man träffar på ett och annat i jorden, som härstammar från det dystra fälttåget. I gamla Tydalsstugor återfinnas ännu svenska gevärspipor som stödstolpar i spisarna. Även jämtarna samlade en mängd gevär som under namn av fjällgevär i flera år utnyttjades av dragonerna till krigsbruk. På Artillerimuseum i Stockholm förvaras flera av dessa fjällgevär liksom även officerssablar, som funnits i bergen.

Hela den stridande styrkans förluster voro enligt Schenström 4.400 man och av den styrka som tågade hem över fjällen, blev omkring 2.600 fjällstormens offer. Omedelbart efter hemkomsten dog ytterligare 600, och nästan lika många voro fördärvade av frostskador.

Den som sammanställt dessa uppgifter rastade i jämtlandsfjällen några dagar under vintern 1943. I Handöl såg jag gravstenen, som förtäljer att 600 karoliner begrovos där den 20 jan. 1719. Efter ett par dagars skidfärd till Storulvåstugan uppe i Snasahögarna blev det mig förunnat att ensam få åka ned till Handöl i en rykande snöstorm. Visserligen funnos telefonstolpar att följa, men på grund av snöyran var allting vitt och ogenomträngligt, blåsten gjorde att jag långa stunder måste lägga mig i snön och det var mycket tidsödande att återfinna stolparna. I ett brant stup bröt jag slutligen ena skidan och måste så klättra i drivorna de sista kilometerna ned till Handöl, dit jag kom fram på kvällen som en isgubbe.

Det var med vördnad jag trampade denna historiska led – de sista stegen för så mången karolin. Jag kunde inte låta bli att utöka min tunga packning med några grågröna stenar från fjället. Detta föranledde munterhet vid framkomsten bland gästerna på Fjällforsa pensionat – utom hos värden, han förstod mig. Det är tyvärr bara ett fåtal svenskar av idag som äga ”historiskt sinnelag”.