Friedrich Nietzsche skrev: ”Vad säger ditt samvete? – Du skall bli vad du är”. Men vilka är vi då egentligen, innerst inne? Kan vi höra våra ”inre röster” viska eller har den moderna världen, med sina storstäder, sin maskinteknik och med allt sitt oväsen, för länge sedan förvisat dessa ”inre röster” till tystnadens exil? Har vårt sanna ”Jag” dränkts i stress, TV-tittande, rockmusik och krogliv? Och när vi inte längre förmår att lyssna till oss själva, måste vi då inte lyssna till de främmande röster som leder oss vilse?

William L. Pierce sade om William Gayley Simpson (1892-1991) att han hade verkat som ”livskraftens sanne tjänare”. Simpson var en man som levde sitt 99 år långa liv i ett osjälviskt strävande, till en början för ”Gud” och ”mänskligheten”, senare för Rasen och dess kommande arvtagare; övermänniskan.
I motsats till den oförstörde Parsifal, vilken i sin ungdom lämnat sin isolerade skog för att följa ”sin natur och sina innersta önskningar”, hade Simpson sedan barnsben grundligen formats av sin kristna omgivning. Därför hade han också gjort det logiska valet för en ung kristen man med ett starkt socialt patos; han hade blivit präst. Men han hade snart blivit djupt desillusionerad och övergivit prästkallet. Istället hade han valt att leva som grovarbetare i gruvor och stålverk för att därigenom kunna ”dela arbetarnas bördor”. Om detta och mycket mer skriver Simpson i sitt tusen sidor långa monumentalverk Which Way Western Man?.
Han skriver att han under denna tid hade läst en bok om den helgonförklarade Fransiskus av Assisi (1181-1226), grundare av Franciskanerorden, vars munkar levde efter fattigdomsidealet. Djupt påverkad hade han inlett ett liv som tiggarmunk och socialistisk agitator i den mestadels svarta storstadsslummen, där han bistått fattiga och utslagna människor bäst han kunde.
I sju år hade han levt i denna självförnekelse, men till sist hade han gripits av allvarliga tvivel. Någonting djupt inombords hade sagt honom att det inte räckte med endast ”ett gott hjärta och en god vilja”.
Varför hade han ”lagt sig ner i rännstenen bara för att andra redan befann sig där”? Varför skulle en begåvad och altruistisk människa slösa bort sitt liv och sitt öde för ett mål som inte längre kändes ädelt eller rätt? Vad gjorde en ljusvarelse frivilligt i slummens kvicksandslika misär?
Det var den tyske filosofen Nietzsches obarmhärtiga, men i många fall klarsynta, stormangrepp på den kristna religionen och moralen, som slutligen hade fällt avgörandet i den strid som hade utkämpats i Simpsons inre.
Han hade rest sig ur rännstenen, kastat av sig munkkappan och lämnat slummen för att aldrig mer återvända. När han senare i livet tänkte tillbaka på denna tid skulle han konstatera: ”… det kristna medlidandets dårskap. Det är ett brott mot Livet när det högre offras för det lägre.”
Simpson var en idealist, den sortens människa som verkligen behövde veta vad som var rätt, och agera därefter. Han hade därför upplevt förlusten av sin tro som om han fallit ner i en ”avgrund”. Men han hade samtidigt blivit befriad; från en andlig despotism och ett förvridet tänkande, som hade förslavat de ariska folkens medvetanden i mer än tusen år. Sakta men säkert hade han börjat omvärdera allt. Han hade funderat, studerat och sökt efter sanningen, och efterhand hade han begynt att se världen i ett helt annat ljus. Han skriver att det hade varit en svår tid, men att han hade satt ”sanning framför sinnesfrid, och integritet framför samhällets erkännande och den allmänna meningen”.

Vid denna tid hade han dessutom börjat känna en allt starkare avsmak inför storstäder och inför den ”moderna civilisationen” och hade intensivt börjat längta ut ”till vildmarken, fjällen och havet”. Han ville komma bort från den moderna världen, och precis som Knut Hamsun hade han kanske instinktivt känt att den ariska människan endast kunde överleva genom att förkasta de moderna idealen och återvända till ett tankesätt och ett leverne som återförenade människan med naturen och kosmos.
En god vän hade hjälpt honom att köpa en isolerad bondgård i Catskill Mountains. ”Likt ett skadat djur som söker avskildhet” skriver han, ville han ”ha ensamhet, och tystnad, och kontakt med jorden och fjällens vidder.” Och likt Isak i Hamsuns verk ”Markens gröda” hade han genom mödosamt arbete byggt sig ett nytt liv. På denna plats, skulle hans ande tillfriskna och här skulle han leva resten av sitt liv. Här kunde han i stilla ro fundera över tingen och skriva ner visdomsord för Rasens framtida generationer. Här, där nätterna fortfarande blev riktigt mörka och lät honom stå under ett stjärnklart himlavalv, långt borta från de kvävande metropolerna med dess artificiella ljus, dess asfalt och alla dessa ”City Glowing Jews” som Robert Mathews, en av hans lärjungar, hade kallat dem. Här, kunde Simpson till sist bli till den han verkligen var.

Att följa sitt öde

Om vi väljer att uppleva världen endast med våra fem sinnen måste vi, som biologiska varelser, konstatera att vi lever i en värld där livet oavbrutet tvingas kämpa på liv och död. På varenda kvadratcentimeter mark utkämpar små varelser en till synes evig och skoningslös kamp för att överleva. Är vi då endast biologiska maskiner, vilka kämpar om överlevnad och makt i en värld vars enda verkliga och sanna lag är att döda och äta eller att dödas och ätas? Är ideal och moral endast abstrakta begrepp utan högre mening, vars enda syfte är att reglera samhällens liv? De existentiella frågorna är otaliga, men trots detta måste de yttersta tingens mening förbli obegripliga.
Simpson intog mystikerns position och menade att en viss förståelse endast kunde uppnås genom kontemplation, inspiration eller intuition; och trots vittnesmålen från våra fem sinnen om världens absolut materiella form, var Simpson övertygad om att det även existerade en ”högre” verklighet, ett obegripligt öde, långt bortom vår fattningsförmåga. En metafysisk verklighet vi kunde se glimtar av om vi utvecklade vårt ”inre öga”, ett ytterligare sinne. Men endast glimtar av det högre, eftersom Simpson inte trodde det var möjligt för en människa att nå fullständig ”upplysning”. Han menade att ”ingen man, inte ens den störste mystikern… fann sig själv stå öga mot öga med ”Gud”, med universums avslöjade avgrundslika verklighet” och att vi skulle förgöras om vi tvingades uppleva denna högre verklighet utan ”filter”.
Om man kan ”se” saker, kan man då även ”höra”, ”känna”, och ”förnimma” det metafysiska? Vem, eller vad, är det då som ger vissa av oss dessa syner, som vi ”talar” med och som vi ”förnimmer” närvaron av? Det är naturligtvis inte ”Gud”, men möjligtvis är det den del av oss som skulle kunna tillhöra den metafysiska världen; anden. Simpson brukade begreppet daimon vilket är grekiska och betecknar ett andeväsen. För Sokrates var daimonion en människas ”inre röst”, hennes ”samvete”. Och våra nordiska förfäder kallade detta fenomen för hamingja, eller fylgia, vilket ansågs vara ett väsen knutet till nornorna, de som väver människors öden. I sitt verk Die Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts skriver Houston Stewart Chamberlain:

”Inget är så övertygande som medvetandet om att vara av Ras. Den man som tillhör en distinkt, ren ras, förlorar aldrig känslan av det. Hans ättelinjes skyddsängel är alltid vid hans sida och ger honom stöd när han förlorar fotfästet, varnar honom likt den sokratiska daimonen när han är i fara att vandra vilse, befaller honom till lydnad och tvingar honom till uppgifter vilka han annars aldrig skulle våga försöka sig på för att de anses omöjliga.”

Simpson menade att en människa måste lyssna till sin inre daimon för att kunna fullfölja sitt öde. Och särskilt viktigt har det varit för Rasens ledare och hjältar att följa den väg som den sokratiska daimonen har utstakat, och agera i samklang med det Simpson kallar för ”universums hjärtslag”. Vittnade inte August Kubizek, Hitlers barndomsvän, om något sådant när han i sin bok Adolf Hitler, Mein Jugendfreund berättar:

”Jag ville fråga honom, ’vart är du på väg?’ Men hans bleka ansikte såg så förbjudande ut att jag undertryckte frågan.
Adolf klättrade upp till toppen av Freinberg som om han vore driven av en osynlig kraft. Och först då upptäckte jag att vi inte längre var ensamma i mörkret, för stjärnorna strålade klart ovanför oss.
Adolf stod framför mig; och grep mina händer och höll dem fast. Han hade aldrig gjort en sådan gest förut. Jag kände genom hans grepp hur djupt berörd han var. Hans ögon var febriga av upphetsning. Orden kom inte flytande från hans mun som de vanligtvis gjorde, utan bröt snarare fram, hest and skrovligt. På hans röst kunde jag än mer höra hur mycket denna upplevelse hade skakat honom.
Gradvis mildrades hans tal, och orden flödade mer fritt. Aldrig tidigare och aldrig igen har jag hört Adolf Hitler tala som han gjorde den stunden, då vi stod där ensamma under stjärnorna, som om vi vore de enda varelserna i världen. Jag kan inte återge varje ord min vän yttrade. Jag slogs av någonting underligt, vilket jag aldrig hade noterat tidigare, inte ens när han talat till mig i stunder av största upphetsning. Det var som om ett annat väsen talade genom hans kropp, och berörde honom lika mycket som det berörde mig. Det var inte alls ett fall av en talare som bars iväg av sina egna ord. Tvärtom; jag kände snarare som om han själv lyssnade med förvåning till det som brast fram ur honom med elementär kraft.”

Det är förståeligt att kristendomen, denna semitiska ”slavreligion” som Nietzsche kallade den, förklarade dessa väsen, dessa s.k. demoner, för ”onda”. Istället för att lyssna till dessa ”onda” väsen skulle vår Ras, döv och blind, följa den israelitiske herden och ledas vilse.
Simpson kom att dela Carl Gustav Jungs uppfattning om att kristendomen var en religion som hade uppstått i ”Roms kloaker” och att den utgjorde en andlig ”infektion” från Levanten som först hade smittat romarna och sedan våra germanska förfäder. För Simpson, likasom för Nietzsche, utgjorde kristendomen en omvärdering av alla ariska värden och var därför i grunden en anti-arisk religion. Det var en främmande idé som hade brutit ner de drabbade ariernas andliga motståndskraft och förvandlat dem till slavar under Sion.
Simpson hoppades istället, med hela sitt hjärta, att en ny arisk religion skulle skapas med de gamla ariska myterna och skrifterna som grund; De fornindiska Manus lagbok, Mahabharata och Veda, de fornpersiska hjältemyterna och Avesta, de forngrekiska Iliaden och Odyssén, De keltiska och anglosaxiska legenderna om Arthur och Beowulf, den forntyska Nibelungenlied, de fornnordiska sagorna och Eddan. Dessa sammanslagna med texter av de stora ariska tänkarna, från antiken fram till vår egen tid, med berättelser om våra förfäders hjältedåd och strider, skulle skapa en ny ”Livets bok”. En oskattbar Bibel för de ariska folken som skulle hjälpa att vägleda oss och ge oss styrka på färden ”genom den eld och den natt” som väntar oss.

Undergång och pånyttfödelse

Vad var det då för en ”eld” och en ”natt” som väntade oss? Vad tänkte Simpson om framtiden?
Simpson ansåg att den teknologiska civilisationen var en manifestation av den ariska människans ”beslutsamhet att bemästra tid, rymd och natur”. Denna titaniska skaparkraft skulle hjälpa vår ras att nå en högre förståelse och bistå oss på vår evolutionära vandring. Men sliten från sin sanna rot hade den ariska skaparkraften, i kombination med den judiska kapitalismen, gett upphov till en skenande, satanisk, ”tillväxt” som förtärde moder Jord med en accelererande glupskhet.
Våra ”mästersmeder” skapade en alltmer avancerad teknologi endast för att lämna över den i händerna på en mänsklighet som blir allt mindre lämpad att hantera den. Simpson konstaterade att den moderna världen skapade ”bättre och effektivare maskiner – men sämre och elakare människor”. Och att den teknologiska utvecklingen visserligen fortfarande gick framåt, men att ”det som räknas mest, i allt det som verkligen betyder något, har vi gått bakåt och nedåt”.
Han misstänkte att den nuvarande degenerativa utvecklingen inte kunde hejdas utan måste få löpa sitt lopp till det logiska och katastrofala slutet. Och hade inte självaste Oswald Spengler förutspått att vår teknologiska civilisation en dag skulle ligga i ruiner, bortglömd, precis som forntidens utslocknade civilisationer? Skulle inte detta moderna Babylon fortsätta resa sina höga torn mot himmelen ett litet tag, för att sedan falla för alltid, i en sista storm av eld och stål?
Ur ett sådant perspektiv hade den historiska utvecklingen passerat den tid då normala politiska förändringar utgjorde ett realistiskt alternativ. Det enda viktiga var att Rasen skulle överleva detta kommande Ragnarök. Och var inte en sådan katastrof rent av nödvändig för att livet skulle gå vidare och evolutionen kunna fortsätta? Var det inte rent av nödvändigt att världen skulle förnyas genom en världsbrand? Var det inte bäst att det gamla slyet och ogräset brändes i en igenvuxen och vanvårdad trädgård innan den nya vårens solstrålar återigen skulle få växtligheten att gro och spira?
Ur Simpsons synvinkel var antagligen allt detta logiskt. Övermänniskan kunde inte födas i massmänniskans samhälle, eftersom hon var blomman som trängdes undan av ogräset. Likt den katastrof som röjde bort dinosaurierna skulle massmänniskan bort för att ge plats åt en ny tidscykel och ett evolutionärt språng in i det okända. Efter världsbranden skulle en ny guldålder födas, där Lif och Liftrasir kunde ge liv åt ett nytt släkte.
”Jag själv känner i ryggmärgen att vår flotte (eller vad vi må kalla det) med allt vi har ombord, måste gå över Niagarafallet. Och vad som kan överleva det, är frågan.” Skriver han. Men hur detta än skulle gå, var vi tvungna att komma upp på fötter nu och återfå vår hälsa och styrka för att därmed kunna få kontroll över vårt eget öde och vår ”flotte” innan den föll över kanten. Och vem vet, om detta lyckades oss, kanske vi till och med kunde förvandla den annalkande katastrofen till det J. R. R. Tolkien kallade för en eukatastrof – en plötslig, oväntad och våldsam förändring till det bättre.
Simpson skriver att fiendens strypgrepp runt vår hals inte skulle slappna förrän vi bröt dess grepp.
”Jag är inte en våldsman av naturen, men det är en sak som skrämmer mig mer än våldet och dess konsekvenser, och det är tanken på att vårt folk kanske inte kommer att resa sig och kasta av sig det dödsgrepp som tvingats på dem.” Skriver han.

Själva titeln på Simpsons bok, Which Way Western Man?, belyser vårt ödesval. Vad vi än väljer, kan vi inte undfly vårt öde. Antingen står vi passiva och inväntar undergången eller så vägrar vi acceptera ”den hopplösa situationen” och fortsätter kampen till seger eller undergång. Ty ”endast den som själv gett upp hoppet – är förlorad”, som Hans-Ulrich Rudel uttryckte det. Simpson föredrog tveklöst det sista alternativet. Han menade till och med att om vår Ras trots allt gick under i ”atomålderns Ragnarök” så vore det åtminstone något som var värt respekt, något som var titaniskt och vördnadsvärt – ett tragiskt slut som var värdigt vår ädla ras. Och att det vore mycket värre om vi sakta dog, ruttnade bort, som degenererade nollor, sjunkandes tillbaka ner i den mörka urvällingen – utan kamp.

Vi får heller inte glömma att vi är ättlingar till den mäktigaste krigarras som världen någonsin skådat. Vi må vara korrumperade av giftet från Sinai och försvagade av de goda tiderna, och vi må ha emot oss enorma människomassor ledda av Sions ondska. Men vad hjälper det dem, när Tor åter slungar sin hammare och Odysseus använder all sin list?
Vi kommer att segra och vi kommer att föra vår illa tilltygade ”flotte” till en okänd, men säker strand. Detta var William Gayley Simpson övertygad om, och på detta måste även vi tro.


  • Publicerad:
    2007-03-24 00:00