KAPITEL 18. Vad utmärker en god ledare? Hur skiljer sig det nordiska ledarskapet från andra former av ledarskap?

Skillnaden mellan den nordiska hållningen och det mellanöstliga väsendet visar sig sällan tydligare än i ledarskapets konst. En mellanöstlig särprägel, som också kommer till uttryck i månget prästerskap, är det faktum att den överordnade är som en pascha, en förtryckare och en tyrann för sina undersåtar. Han ställer sig utanför alla former av gemenskap, omger sig med påkostad, meningslös pompa och ståt, gör sig fri från alla lagar och förpliktelser samt utger sig för att vara en gud eller åtminstone Guds ställföreträdare.

Åt sina undersåtar försöker han dock smida så många bojor som möjligt, han försöker göra dem små och mindervärdiga, han försöker förnedra dem och alltid hålla dem nere. Kall och hjärtlös drar han den manliga äran, den kvinnliga värdigheten och den ungdomliga lyckan i smutsen. Han går brutalt över lik, om det kan tillfredsställa hans själviskhet. Han utnyttjar människors rädsla för helvetet, demoner och andra fasor för att befästa sin makt. Att leda människor och att hålla slavar är för honom samma sak.

Istället för orden förtryckare och slav känner den tyska människan begreppen ledare och följeslagare. Det hör till den tyska ledartypens väsen att den som leder gruppen även strävar efter att göra sina följeslagare så stora som möjligt, att uppfostra dem till stolta, självmedvetna och fria tyska människor. Människor som har träffat Adolf Hitler betonar gång på gång att man aldrig känner sig nedtryckt eller liten genom hans närvaro, såsom varit fallet med många ledare i svunna tider, utan att man blir upplyft, stor och fri. Den nordiske ledaren känner sig alltid som den första länken i sin gemenskap.

Ur gemenskapen hämtar han sin uppfinningsrikedom. Mer än någon annan känner han sig förpliktigad gentemot gemenskapens lagar. När han marscherar i spetsen för sina följeslagare innebär detta att han går före alla andra i arbetet, i vardagslivet, i kampen och, om nödvändigt, även i döden. Reichsführer-SS Himmler har i många av sina tal betonat att den personliga godheten är en av de främsta förutsättningarna för att vara ledare för SS.

Detta gäller även för tyskt ledarskap i allmänhet. Inför sina följeslagare måste ledaren utstråla en ständigt frisk och solig personlig godhet, som aldrig svalnar eller försvagas. Hård och rättvis i de sakliga besluten, glad och välvillig i det personliga umgänget – detta är vårt ledarideal. För sina följeslagares nöd, lidande och konflikter måste ledaren uppvisa djup förståelse; för varje svaghet och känsligt spörsmål måste han uppvisa taktfullhet; om hans följeslagare gläds måste han dela deras glädje.

Det är bara ett fåtal människor som föds till att bli ledare. De flesta är aspiranter och måste lära sig att leda, de måste kämpa, arbeta samt få en djup och positiv upplevelse av ledarskapet. Den ledare vars ögon och väsen strålar av godhet, kan begära uppoffringar, arbete och prestationer av sina följeslagare. Han behöver därmed inte längre sätta någon stor press på dem.

Ur sin inre hållning leder han sina följeslagare i hjärtlig kamratskap till själva meningen med deras arbete, deras uppoffringar och deras kamp. Han behandlar dem som fullvärdiga kamrater, inte som tjänare, inte som maskiner men inte heller nedlåtande eller medlidsamt. Försynt, inte som en skolmästare, inte professorlig och inte prästerlig, på ett informellt sätt i tal och konversation ger han sina underordnade – som han betraktar som sina medarbetare – ledtrådar, riktlinjer, förtydliganden, förslag och förklaringar. Han visar själv hur arbetet går till; han är förste arbetsledare. I många sammanhang kallas arbetsledaren ”förman”. Detta är tysk följdriktighet: Han är den man som står längst fram i ledarskapet, i arbetet och i prestationen.

Ledaren utnyttjar inte sina följeslagare, han kör inte slut på dem, han överbelastar dem inte. Han ger sitt folk kraft och styrka, visar dem ständigt nya möjligheter i deras liv och arbete; han visar dem nya framtidsutsikter och visioner. Han berikar sina följeslagares inre med idéer, ny glädje, energi och kraftkällor. Ledaren är ingen uppassare. Han ligger inte på lur för att kunna ertappa sina följeslagare. Han gläds inte om han ertappar en medarbetare som gör fel eller begår ett misstag. Han är inte missnöjd om han inte kan anmärka på något hos sina följeslagare. Allvarligt men också välvilligt, kamratligt och rättvist tar han itu med det som inte är i sin ordning, samt förklarar det som medarbetarna har gjort bra. Somliga må utnyttja denna personliga godhet, men folket som helhet svetsas samman av denna hållning.

Den som har uppnått denna sorts ledarskap behöver inte studera långa handledningar och förhållningsregler för enskilda fall. Han behöver aldrig vara rädd om sitt anseende, eftersom han i slutändan alltid på något sätt kommer att agera rätt. Den som märker att han fortfarande hyser självisk, hjärtlös maktlystnad eller slavaktigt tjänande underkastelse vet att han ännu inte är fri från den främmande, orientaliska hållningen. Den som gör denna främmande natur till sin egen, gör sig dock till en förrädare till det tyska väsendet. För de nordiska människorna är detta det vackraste målet, att få bli ledare, att få gå i spetsen för en försvuren gemenskap, för en hög idé, i den stora folkorganismen.

Den som är en sådan sann ledare har inför Gud övertagit ansvaret för sina följeslagare. I högtidsstunder företräder han även gemenskapen inför Gud. Vid dessa högtider växer gemenskapen samman på nytt och växer samtidigt in i det oändliga sammanhang som är Guds stora skapelseordning.


  • Publicerad:
    2018-11-16 12:00