INSÄNDARE • Pseudonymen Arbetargrabben delar med sig av sina tankar om bidrag och diskussionen om det som blossat upp den senaste tiden.

En diskussion i Nordfronts fristående chatt, prat om det i senaste veckans Radio Nordfront och inte att förglömma: Nu veckans fråga.

Trots att frågan verkar gå relativt varm i Nordfronts mediekanaler, så har även diskussionen spridit sig till de bredare lagren av den så kallade nationella rörelsen.

Allt började med att Sverigedemokraterna hade motsatt sig förslaget från de andra politrukerna att skattebetalarna ska hosta upp ett extra barnbidrag. Vi pratar således inte om en generell höjning av barnbidraget som sådant, utan en enskild utbetalning till en summa av cirka 2,4 miljarder kronor.

Sverigedemokraterna föreslog istället en momssänkning på livsmedel. Ni vet den där skatten staten roffar åt sig varje gång du ska köpa mjölk till barnen. Denna sänkning skulle inte vara en engångsföreteelse likt förslaget om det extra barnbidraget utan en permanent sänkning.

Någonting uppenbart många så kallade nationella socialister svor åt. För ett extra barnbidrag kan man ju köpa nya fotbollsskor till grabben, som rödstrumpan Jonna Sima på Aftonbladet uttryckte det. Tyvärr lät det liknande tongångar från en del i diskussionen. Och nya fotbollsskor verkar de flesta vilja ha, helst på någon annans bekostnad. Faktumet är detta: Endast en pytteminoritet svenskar lever under så dåliga levnadsförhållanden att ETT extra barnbidrag är skillnaden på en dräglig tillvaro eller inte. Medel- och arbetarklass kommer lägga undan det extra barnbidraget i någon fond för sitt barn och således hjälper man den evige att hålla igång spekulationsekonomin än mer. En ekonomisk modell Nordfronts lyssnare sällan brukar vara sen att kritisera. En sänkning av momsen på livsmedel är då någonting som gagnar hela folket i teorin. Sedan kan man ju spekulera i hur marknadskrafterna med Axfood i spetsen hade dragit nytta av en sådan sänkning, men det är en annan diskussion.

Behöver jag ens nämna alla de miljoner och åter miljoner som kommer gå till främlingar? Kontentan av ett extra barnbidrag ser ut så här om vi ska förenkla:

Svenska barnfamiljer får ett extra tillskott och kan fortsätta leva över sina tillgångar.

Etniska främlingar får mer pengar per hushåll. Fler barn. Fler barnbidrag.

Svenska arbetare får stå för notan.

1250 kronor kanske känns bra att få extra. Men det stärker knappast svenskarnas position i samhället. Det stärker endast främlingarnas, som blir mer och mer benägna att hålla igång det här systemet. För det göder dem.

Den svenska rörelsens autism gällande realpolitiska beslut speglade sig snabbt i diskussionen. Man har beslutat sig (förvisso helt rätt analyserat) för att Sverigedemokraterna är ett dåligt parti. Därför är allt som de lagt fingrarna på, stoppat eller tillåtit dåligt. Och så gällde även här. Här fanns även fördelen att någonstans moraliskt försvara att även man själv ville ha fotbollsskor till sina barn.

Det är även här diskussionen spårar en del. Äpplen blandas med päron och realpolitik med politiskt önsketänkande. Så min tanke är att försöka reda ut lite vad det egentligen handlar om.

En av de stora frågeställningarna i diskussionen verkar vara om det är rätt eller fel att suga ut staten.

Hela frågeställningen vittnar om en tyvärr politiskt omogen massa av människor. Frågeställningen borde snarare vara en som lämpar sig för vuxna människor. Vill du vara beroende av någon annan? Vill du vara försörjaren till din familj eller lägger du denna livsviktiga funktion som far och man, på en stat som vill ersätta dig?

Jag kan förstå tankesättet kring att suga ut staten på så mycket skattemedel det bara går. Problemet är knappast att Sveriges stat ger nationella bidrag av någon anledning, utan vad ett bidragsberoende gör med nationalister. Alla de ”heltidsnazister” som går på bidrag har vissa gemensamma nämnare. Någonting som säkerligen många av oss tyvärr sett för många av genom åren. Dessa personer har (och nu kommer det säkert svida för en del) varit personer med övriga problem i livet, som gjort att de fri- och ofrivilligt ställt sig utanför den arbetande skaran av svenskar.

Hela mentaliteten att suga ut staten genom arbetsvägran och försämra sin egen livskvalitet för att inte tala om sina barns framtida förutsättningar är inget annat än dumt. Det är nästan så att det gamla dokumentet ”Revolution i välfärdsstatens” taktik om att knacka rutor på offentliga byggnader är mer effektivt. Jag ser dock inga ”jag ska suga ut staten och jobba för kampen” knacka varken rutor eller asfalt. Utan mentaliteten är så långt från nationalsocialism man kan komma. Det går inte att kringgå att personer som blir genuint upprörda över ett uteblivet barnbidrag eller anser det rätt att leva på bidrag uppenbarligen skor sig själva på det gemensammas bekostnad för så liten arbetsinsats som möjligt. En egoism som ligger långt ifrån den folkgemenskap man säger sig företräda och förespråka. Man suger knappast ut systemet genom att degradera sig själv. Snarare så suger man av systemet genom att göra sig själv och sin familj beroende.

Att stå på egna ben och klara sig själv är en uråldrig arisk egenskap som i princip alltid funnits där. Även i de mer antika städerna och ättesamhällen våra förfäder levde under. Trots mödor, svält och ibland krig så tog man först emot ättens hjälp i nödsituationer. Att man behöver betala för Netflix och Spotify är knappast att likställa med att barnen tvingas arbeta i en kolgruva.

Samma princip har härskat under århundraden, för att inte säga årtusenden i Sverige. Bidrag, det vill säga hjälp från folket, mottogs först när alla andra möjligheter var slut.

Att uppbringa hjälp var tillägnat ättens svaga och sjuka. De som inte hade kraft nog att livnära sig av egen arbetsinsats.

Starka individer som byggde ett starkt kollektiv. En folkstat om man så vill.

Företeelsen att leva på bidrag är således inget våra förfäder varken sysslade med eller eftersträvade. Och om det gavs hjälp så var det om du hade förlorat en arm i strid eller var såpass gammal att du inte kunde hjälpa till i det vardagliga arbetslivet. Det ligger i vårt blod att vilja vara vuxen och stå på egna ben med en sund arbetsmoral. Någonting som även Adolf Hitler förklarade i sina odödliga tal. För enkelhetens skull är det översatt till engelska.

Our social welfare system is so much more than just charity because we do not say to the rich people "Please, give something to the poor." Instead we say "German people, help yourself!" Everyone must help, whether you are rich or poor. Everyone must have the belief that there's always someone in a much worse situation than I am, and this person I want to help as a comrade. If one should say, "Yes, but do I have to sacrifice a lot?" That is the glory of giving! When you sacrifice for your community, then you can walk with your head held up high.

Nu kanske visserligen någon med mer fritid än jag har tiden att analysera sönder den store Ledarens ord. Men i min värld är Hitler glasklar här.

Det blir således förståeligt att den katolska radiohövdingen har invändningar i Radio Nordfront gällande synen på bidrag. Denne klassificerar en liknande syn som jag själv företräder som ”borgerlig syn på bidrag”.

Protestantisk arbetsmoral är någonting som sägs ha präglat oss nordbor och de lärda tvistar nog än idag om inte så att den ariska arbetsmoralen har präglat protestantismen mer än den vad den har präglat oss.

Oavsett trosinriktningen så kommer man inte ifrån att den svenska arbetsmoralen och det Simon kallar för ”borgerlig syn på bidrag” har funnits i den svenska folksjälen väldigt länge. Men skönt att Simon slänger sina folkfränder som sliter i fabriker, på byggen och andra produktiva verksamheter under bussen och smädar dessa med epitetet borgerlig.

Radiogänget flikar in att staten BORDE stimulera familjebildningar (även här kan man höra en del invändningar om kärnfamiljen). Ja, staten borde göra en himla massa. Men om vi inte ska fastna i önsketänkande och faktiskt analysera verkligheten så är det viktigt att man gör distinktionen mellan realpolitik och önsketänkande. Ja, det är rätt och riktigt som de poängterar. Pengarna hade inte gått till etniska främlingar om de inte var i landet. No shit, Sherlocks.

Men det tar inte bort frågeställningen: Vad gör det med en man? En nordbo. Att vara beroende av ett fientligt system för att ha råd med hyran i sitt miljonkomplex och att vara beroende för att ge sina ungar mat på bordet?

Tror nog att man säkerligen hinner titta på ”Greatest story never told” fler gånger än många andra om man inte har ett arbete att gå till. Och sitta på Telegram fler timmar än många andra hinner med. Men att detta skulle vara bra för kampen? Tveksamt.

Att vara beroende av andra brukar vara ett svaghetstecken. Och tyvärr är det just det jag skådar under den här debatten. Ett svaghetstecken från människor som skriker att de vill vara beroende av staten.

Nationell socialism ja. Nationellt bidragsberoende nej.

— Arbetargrabben