HISTORIA • För den som har tankarna på nationsbygge är Balkan ett utmärkt studieobjekt för att förstå svårigheterna med ett sådant projekt. Marcus Hansson skriver om de olika konflikterna på Balkan med avstamp i boken ”Balkans historia: Jugoslaviens uppgång och fall” av Sanimir Resic.

Balkans historia: Jugoslaviens uppgång och fall var en lättläst bok och den gav en bra ytlig inblick i de fallgropar som vi nationalsocialister kan falla ner i. Med andra ord kan man lära vad som bör undvikas om vi vill uppnå vårt mål: att slå ihop folk med olika språk och historiska upplevelser till en nation utifrån raslig härkomst.

Det fanns genuina försök att göra detta i Balkan, men kulturella och historiska influenser gjorde att företrädarna för sådana idéer misslyckades och att krig mellan de olika grupperna istället uppstod.

Konflikten i Ukraina mellan ryssar och ukrainare har även dessa element i sig, vilket gör att man känner en sorgsenhet över att vitt blod spills istället för våra rasfienders. Jag tänkte ta upp dessa ”element” som försvårade sammanslagningen av Balkan.

Att Balkan befinner sig i ett gränsland har präglat dess historia. Regionen är en av få landbryggor in till Europa, det är uppenbart att vi i Norden inte ligger centralt på samma vis och efter att ha läst boken känns faktiskt Balkans historia mycket mer komplicerad än vår. Vad den ovanstående videon tar upp är primärt landsgränser. Den tar inte upp folkförflyttningar eller de etniska rensningarna av områden som har skett under tiden – vilka har skapat ett lapptäcke av olika etniska, kulturella och religiösa grupper över tid.

Om serberna stack upp mot osmanerna kunde serbiska områden tömmas på serber, antingen genom fördrivning eller som utvandring på grund av rädsla för bestraffning, varav en annan grupp flyttade in som var mer lojal med osmanerna.

Hundratals år senare förlorade osmanerna kontrollen över området, medan de utvandrade serberna inte glömt de gamla oförrätterna. Att serber gör anspråk på områden som sedan länge inte bebos av serber är typiskt för Balkan, vilket skapade etniska och religiösa konflikter när nationaliseringen påbörjades. Serberna är inte ensamma om detta, då flera folkslag på Balkan hävdar rätten till tidigare besatta områden. Samtidigt vill alla folk gärna utgå från den historiska epok som passar just deras intressen bäst.

Grekerna är än idag förbannade över att ett slaviskt folk namngav sitt land Makedonien: de är inte makedonier, de är slaver. En kompromiss har gjorts genom att döpa om landet till Nordmakedonien, men frågar du bulgarer så är makedonierna egentligen bulgarer med annan dialekt. Precis samma åsikt har serberna om folket i dagens Montenegro. Samtidigt hävdar albanerna rätt till fler områden än vad de har idag då de härstammar från illyrierna som bodde i området innan slaverna (kroater och serber) invandrade till Balkan på 600-talet.

Religion

Förutom landsgränserna har religionen starkt påverkat konflikterna på Balkan. Dessa delade Öst- och Västrom, som också senare blev skiljelinjen för det som idag kallas den katolska kyrkan i väst och de ortodoxa kyrkorna i öst. Religionen var och är än idag en mycket splittrande faktor. Medan kroaterna var kristna katoliker så blev serberna och grekerna istället ortodoxa. Det hjälpte inte att katolska korsfarare från väst plundrade Konstantinopel, som var de ortodoxas ”Vatikanen”. Konstantinopel återhämtade sig aldrig helt från plundringen, som bidrog till att staden så småningom tillföll osmanerna.

Kroaterna hade trots att man tillhörde katolska kyrkan länge inte mässor på latin, vilket ledde till en viss konflikt med Vatikanen. Detta utnyttjade italienska stater i sin strävan att kontrollera Adriatiska havet. Bland bosnier utvecklades en mer lokal tro, vilket det ungerska kungadömet framförde som kätterskt inför påven för att tillskansa sig inflytande och land i Bosnien. Inom den ortodoxa kristenheten uppstod slitningar mellan de olika ländernas kyrkor. Detta skedde framförallt i samband med att nationalismen fick ett fotfäste i Balkan och man bröt med grekisk-ortodoxa kyrkan för att skapa egna nationella ortodoxa kyrkor.

Förutom detta infördes islam när osmanerna invaderade Balkan. Bosnier, albaner, serber och andra Balkanfolk tvingades antingen att konvertera eller lockades att göra det frivilligt för att få fler fördelar i Osmanska riket. De privilegierade konvertiterna hamnade sedan i konflikt med de som inte konverterat när Osmanska riket föll.

Geopolitik och ekonomi

Runt Balkan har det över tid funnits större och starkare länder som av egenintresse inte har velat se ett enat Balkan: Italien, Österrike-Ungern, Osmanska riket och Ryssland. Dessa länder skapade sig allierade i Balkan som sedan fick bli svärdsspetsen i de krig som de större nationerna utkämpade med varandra. Resultatet blev att människor på Balkan dödade varandra under flera hundra år i ett slags brödrakrig som historiskt har skett på flera platser runtom i världen. När nationalismen slog igenom och Osmanska riket började falla sönder bildades flera nya nationer. På detta följde Balkankrigen som ett svar på frågan om vem som hade rätt till områdena som osmanerna hade förlorat.

Trots att Frankrike och Storbritannien var kristna och hemmaopinionen ville göra något åt den ”förfärliga turken” önskade ländernas makthavare inte Osmanska rikets fall. Anledningen var att man ville motverka ryskt inflytande i Balkan, men kanske framförallt för att man lånat ut så stora summor med pengar till osmanerna att utländska bankirer var de som skötte rikets skatteväsen.

När det första Jugoslavien bildades (Kungariket Jugoslavien – serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, 1918-1941) behövde de styrande inte bara manipulera stormakterna till sin fördel, utan även hantera den nya statens inre spänningar. Kroaterna och slovenerna hade slagits på det förlorande Österrike-Ungerns sida under första världskriget, samtidigt som serberna hade slagits på segrarmakternas sida och förlorat oerhörda mängder soldater och civila. Dödstalen i första världskriget var för människorna på Balkan högre än under andra världskriget. Man skall även komma ihåg att första världskriget utbröt tack vare Balkanfolkens försök att frigöra sig från Österrike-Ungern. ”Kruttunnan” tändes när serben Gavrilo Princip dödade Österrike-Ungerns tronföljare.

De områden som var serbiska var inte lika industriellt utvecklade som de kroatiska och över dessa människor härskade till viss del fortfarande en bosnisk-muslimsk jordadel. För att göra saken än mer komplicerad anser serber att bosnier bara är muslimska serber, medan kroater anser att de är muslimska kroater.

Det första Jugoslavien var ett kungarike men det fanns fortfarande ett historiskt osmanskt administrativt system, det fanns klansamhällen där man hade en stark krigaranda i Albanien och Montenegro som skapats för att motverka osmanernas makt. Det fanns också liberala politiker som önskade att göra sig av med kungadömet och bilda en republik. Sådana strömningar kom från övriga Europa och antagligen delvis från Grekland som inte hade en grekisk kung utan kungar som härstammade från Tyskland och Danmark.

De inneboende spänningarna fick delvis utlopp under andra världskriget där ånyo etniska rensningar förekom mellan kroater och serber. Kroaterna hade inte glömt mordet på kroaten Stjepan Radić i parlamentet och den milda behandling som mördaren fick. Inte heller glömde kommunistiska Josip Broz Tito under krigsslutet vem som var fiende, vilket ledde till att tiotusentals kroater dödades på några dagar. Titos hårda diktatoriska nypor höll folket i schack, men så fort han dog var konflikterna återigen igång.

Idag är Kroatien, Slovenien, Rumänien, Bulgarien och Grekland medlemsländer i Europeiska unionen medan Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro, Albanien och Nordmakedonien står utanför.

Serbien erkänner som bekant inte heller Kosovos självständighetsförklaring år 2008.