UTRIKES När väststödda terrorstyrkor intog Damaskus valde Syriens president Bashar al-Assad att fly till Ryssland. Nu har den avsatte presidenten kommit med sitt första uttalande sedan händelserna.

Syriens president Bashar al-Assad avgick plötsligt i samband med att så kallade rebeller under ledning av terrorgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS) intog flera stora städer till synes utan motstånd. Den avsatte presidenten och hans familj fick asyl i Ryssland dit man också flydde.

Assad har nu kommit med sitt första uttalande sedan händelserna, som ursprungligen publicerats på den statliga nyhetsbyrån Syrian Arab News Agency. Nordfront publicerar uttalandet i sin helhet, översatt till svenska av Det fria Sveriges Dan Eriksson Telegram:

Moskva - 16 december 2024

När terrorismen spred sig över Syrien och till slut nådde Damaskus på kvällen lördagen den 7 december 2024, uppstod frågor om presidentens öde och vistelseort. Detta skedde mitt i en flod av desinformation och skildringar långt från sanningen, som syftade till att framställa internationell terrorism som en befriande revolution för Syrien.

I ett sådant avgörande skede i nationens historia, där sanningen måste ha företräde, är det nödvändigt att bemöta dessa förvanskningar. Tyvärr försenade de rådande omständigheterna vid tidpunkten, inklusive ett totalt kommunikationsavbrott av säkerhetsskäl, publiceringen av detta uttalande. Detta ersätter inte en detaljerad redogörelse för händelserna som utspelade sig, vilken kommer att tillhandahållas när tillfälle ges.

För det första varken planerades eller genomfördes min avresa från Syrien under de sista stridstimmarna, som vissa har hävdat. Tvärtom stannade jag kvar i Damaskus och utförde mina plikter fram till de tidiga morgontimmarna söndagen den 8 december 2024. När terroristiska styrkor infiltrerade Damaskus, förflyttade jag mig till Latakia i samordning med våra ryska allierade för att övervaka stridsoperationerna. Vid ankomsten till Hmeim-flygbasen den morgonen stod det klart att våra styrkor hade dragit sig tillbaka helt från alla frontlinjer och att de sista armépositionerna hade fallit. När situationen i området fortsatte att försämras kom den ryska militärbasen själv under intensifierad attack från drönare. Utan några möjliga utvägar att lämna basen, begärde Moskva att basens befäl skulle ordna en omedelbar evakuering till Ryssland på kvällen söndagen den 8 december. Detta skedde dagen efter Damaskus fall, efter kollapsen av de sista militära positionerna och den resulterande förlamningen av alla kvarvarande statliga institutioner.

Inte vid något tillfälle under dessa händelser övervägde jag att avgå eller söka asyl, och inget sådant förslag gjordes av någon individ eller part. Den enda handlingsvägen var att fortsätta kampen mot terroristangreppet.

Jag bekräftar på nytt att den person som från krigets allra första dag vägrade att köpslå om sin nations räddning för personlig vinning, eller att kompromissa med sitt folk i utbyte mot otaliga erbjudanden och lockelser, är samma person som stod sida vid sida med officerare och soldater från armén vid frontlinjerna, bara meter från terrorister i de farligaste och mest intensiva slagfälten. Han är samma person som under krigets mörkaste år inte lämnade utan stannade kvar med sin familj bland sitt folk, och mötte terrorism under bombardemang och återkommande hot om terroristintrång i huvudstaden under fjorton års krig. Vidare kan den person som aldrig har övergivit motståndet i Palestina och Libanon, eller svikit sina allierade som stått vid hans sida, omöjligt vara samma person som skulle överge sitt eget folk eller förråda den armé och nation som han tillhör.

Jag har aldrig eftersträvat positioner för personlig vinning utan har alltid betraktat mig själv som förvaltare av ett nationellt projekt, understött av det syriska folkets tro, som trodde på dess vision. Jag har burit en orubblig övertygelse om deras vilja och förmåga att skydda staten, försvara dess institutioner och upprätthålla deras val till det allra sista ögonblicket.

När staten faller i terrorismens händer och förmågan att ge ett meningsfullt bidrag går förlorad, blir varje position tom på syfte och dess innehav meningslöst. Detta minskar på intet sätt min djupa känsla av tillhörighet till Syrien och dess folk - ett band som förblir orubbat av någon position eller omständighet. Det är en tillhörighet fylld av hopp om att Syrien än en gång ska bli fritt och självständigt.

SLUT