KOMMENTAR. Han kom hit som ”ankarbarn”.  Idag lever hela hans familj i Sverige. Återföreningen snabbades på tack vare en ”batikhäxas” kontakter. Detta är några av de märkligheter som framkommer i en intervju i Mariestadstidningen. Maria Larsson har läst och funderat lite kring vad som egentligen framkommer i texten.

Inger Dernroth tillsammans med en afghansk ”pojke”. Observera att pojken på bilden inte har något med pojken i berättelsen att göra. Skärmdump från Inger Dernroths Facebook.

Journalist intervjuar annan journalist. Det är Karin Eriksson som bjudit in sin före detta kollega, pensionerade Inger Dernroth och hennes skyddsling, till ett förtroligt samtal om Karins kommande bok i vilken hon beskriver ett flyktingbarns strapatsfyllda resa på väg mot Sverige.

Karin har efter sin pension engagerat sig politiskt inom Centerpartiet, och då särskilt vurmat för integrationsfrågor. I den rollen har hon bland annat agerat god man åt flyktingpojken Salim Ahmadi från Afghanistan, huvudpersonen i boken.

Inger anser att debatten är konstig just nu. Hon tycker det är viktigt att man tar reda på fakta istället för att tro på rykten. Och så levererar hon ”sanningar” för var och en att ta till sig.

Vi får inledningsvis veta hur familjen sände iväg den unge pojken med ett uppdrag: Att ordna en bättre framtid åt sig själv, sina föräldrar och de två syskonen.

Pengar till flyktingsmugglarna var det enda han hade på fickan och under den strapatsrika resan utsattes han, enligt artikeln, för omänskliga umbäranden. Här talas om sjönöd, misshandel, fängelse, barnarbete och sist men inte minst har han såklart sett sina kamrater dö.

LÄS ÄVEN: Diakonissa adopterade ”15-årig” afghan och blev gravid

När det börjar vara dags för Salim att hämta hit sin familj närmar han sig 18-årsgränsen. En passerad 18-årsgräns innebär att han inte längre har rätt att återförenas med sin familj i Sverige, såsom lagarna ser ut. Men det löser Inger rådigt genom att utnyttja kontakter inom både Röda korset och Migrationsverket.  Processen snabbas på, Salim går så att säga före i kön, och snart är föräldrar och syskon här.

Inger berättar glatt vidare om hur Salim och hans familj tidigare i år varit på ”semester” i Afghanistan. Märk väl – ett land som ansetts så farligt att människor idag flyr för sina liv och beviljas uppehållstillstånd i Sverige på löpande band.  Idag.

Vad är det vi missar här?

Vi serveras en målande beskrivning av en Salim iklädd ”västerländska” kläder, där han sitter i ett fönster och tittar ut över ett snöklätt landskap.  Han känner sig inte längre hemma i det som en gång var hans hemland, trots all värme de möts av.

Nej, Salim har nu etablerat sig i Sverige med sin familj. Han beskrivs som ambitiös och driven. Han kom till Sverige i stort sett utan utbildning och ändå lyckas han med ”konststycket” att gå ut gymnasiet. Inte med ett ord nämns hur väl de övriga i familjen lyckats etablera sig i det förlovade landet Sverige. Hans föräldrar till exempel: Hur väl har deras integration fungerat? Vad för slags utbildningar har de passerat och vad jobbar de med idag?

Det är lätt att misstänka att den skatt Salim bidrar med via sin undersköterskelön vida understiger de utgifter som svenska skattebetalare får punga ut med årligen, för att försörja den familj han så lyckosamt nog, med Ingers hjälp, hann få in i landet innan dörrarna stängdes. Förhastade slutsatser? Ja, kanske, men mest troligt inte. Inte om man ser till hur det ser ut runt om i landet just nu.

Han säger att det har varit svårt att komma in i samhället. Och här levereras ytterligare en sanning: Sverige och Afghanistan är ”kanske de mest olika länderna i världen”. Ekonomi, religion och synen på män och kvinnor. Ja, det skiljer sig åt på samtliga dessa punkter och många fler. Inger säger som det är och verkar inte bekymra sig över att vi idag lever i ett splittrat och sargat samhälle på grund av inblandning av rasfrämlingar från kulturer som inte kommer att kunna anpassa sig efter vår.

De tankar jag lämnas kvar med efter att ha läst artikeln, är att jag inser att dessa människor på fullt allvar tror på vad de säger. De är så inne i sin bubbla att de inte ens tänker på att när sunda ögon och öron ser och lyssnar, så blir tolkningen något annat.

Jag  läser en artikel som handlar om hur lättmanipulerade journalister håller varandra om ryggen, om hur ”de goda” anser sig ha rätt att handla lite som de vill, bara de får som de vill.  Jag snappar upp det indirekta förakt för vårt lands skattebetalare som sipprar ut mellan raderna. Och jag undrar stilla vad de vinner på detta.

Ja, mitt svar måste bli: De vet inte bättre.

/Maria Larsson

Läs ursprungsartikeln om Inger Dernroths nya bok ”Salims dramatiska flykt” HÄR.

  • Publicerad:
    2017-07-12 22:50