Bayerska Sovjetrepubliken – ett judebolsjevikiskt styre
Dagens datum 6 april • Denna dag 1919 utropas Bayerska Sovjetrepubliken i Tyskland.
Den kortlivade Bayerska Sovjetrepubliken, eller rådsrepubliken, hade tre olika regeringar med tre olika officiella ledare – Kurt Eisner, Ernst Toller och Eugen Leviné – samtliga judar. Denna Sovjetrepublik på tysk mark var den andra revolutionsfasen under Novemberrevolutionen 1918-1919, vars hela ledarskap bestod av nästan enbart judiska, och därtill välbärgade, kommunister och anarkister. Förutom de tre ovan nämnda var också Karl Radek, Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht, Gustav Landauer och många fler inblandade i revolutionsförsöken i Tyskland.
Grunden till Bayerska Sovjetrepubliken lades av Kurt Eisner (född Kamonowsky) som grep makten i delstaten Bayern den 8 november 1918, på årsdagen av bolsjevikrevolutionen i Ryssland. Eisner tillhörde Tysklands oberoende socialdemokratiska parti (USPD) som var ett utbrytarparti ur det socialdemokratiska partiet (SPD) med en mer internationell prägel. Eisner hade dömts för förräderi mot Tyskland då han mitt under brinnande krig organiserade en strejk bland ammunitionsarbetare. När han släpptes fri efter nio månader, till följd av en utfärdad amnesti, organiserade han den revolution som störtade monarkin i Bayern. Revolutionen i Bayern bidrog också till att kejsar Vilhelm II abdikerade två dagar senare.
Eisner utropade Bayern till en ”fri stat” och republik och blev bayersk ministerpresident. Månaden efter, november 1918, höll Eisner ett tal där han anklagade såväl överklassen som socialdemokratin samt ”en liten hord av galna preussiska militärer” för att vara skuld till hela första världskriget. För detta tal och sin fientlighet mot Preussen blev han hatad av stora delar av tyska folket.
Vid denna tid hade också en reaktion mot judisk subversion uppstått i Österrike och Tyskland. Den gick i enkelhet ut på att Tyskland inte förlorade kriget vid fronten utan vid hemmafronten på grund av de judar, socialdemokrater och liberaler som i pressen hetsade mot kriget samt organiserade myterier och strejker för att lamslå Tysklands krigsförmåga. Denna ”dolkstötslegend” blev snabbt accepterad av stora delar av tyska folket och Kurt Eisner blev med sina strejker och tal om ”skuld” en utmärkt symbol för dessa dolkstötsutdelare mot den tyska nationen. ”Judekuppen” blev ett begrepp och Eisner var inom kort slut som politiker.
Vid denna tid försökte även judiska bolsjeviker störta makten i andra delar av Tyskland. I januari 1919 ägde Spartakistupproret rum där det nybildade kommunistpartiet (KPD) under ledning av judarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht försökte störta regeringen i Berlin. Spartakistupproret slogs dock ner av Freikorps – frikårer av hemvändande tyska soldater – och Luxemburg och Liebknecht avrättades.
Månaden efter, den 21 februari 1919, mördades Eisner av nationalisten Anton Arco-Valley. Detta ska ha skett samma kväll som Eisner var på väg att avgå. I efterdyningarna av detta politiska mord beslöt sig kommunister och anarkister för att gripa makten i Bayern. De hade inspirerats av den bolsjevikiska revolutionen i Ungern ledd av juden Bela Kun.
Den 6 april 1919 utropades så i Bayern den Bayerska Sovjetrepubliken formellt. Den leddes nu av en annan jude, Ernst Toller. Toller, som var dramatiker, var dock en svag ledare och ännu mer inkompetent än Eisner. Endast sex dagar senare tog kommunistpartiet över makten med ett starkare styre. Tollers regering hade fortfarande bestått av USPD-medlemmar, men makten kom nu att överlämnas till KPD. En liknande väg – från socialdemokrati till kommunism i olika faser – hade ägt rum i Ungern.
Den 12 april 1919 genomfördes revolutionens tredje fas då Eugen Leviné – Bayerns Lenin – tog över Bayerska Sovjetrepubliken. Leviné var en ryskfödd jude som hade deltagit i ryska revolutionen 1905 och var mer handlingskraftig än både Eisner och Toller. Leviné inrättade en kommunistisk diktatur och organiserade efter sovjetisk modell Röda armén (Rote Armee) i Bayern. Tusentals arbetslösa rekryterades till denna armé och ska som mest ha bestått av 20 000 man.
Den 29 april 1919, samma månad som Leviné tagit makten, arresterade Röda armén misstänkta kontrarevolutionärer och avrättade på Levinés order åtta av dem. Bland annat avrättades Prins Gustav av Thurn och Taxis och Hella von Westarp – båda medlemmar i Thule-sällskapet.
Eftersom den tyska regeringen fruktade ett inbördeskrig fick Freikorps återigen uppgiften att rädda Tyskland från att bli ett bolsjevikstyre. Den 3 maj 1919 marscherade 30 000 frikårssoldater och 9 000 soldater från den reguljära armén in i München. Regelrätta strider uppstod mellan Bayerns röda armé och frikårssoldaterna där 1 000 av den icke-kommunistiska sidan dödades. 700 av kommunisterna arresterades och avrättades, en av dem var Eugen Leviné.
Novemberrevolutionen avslutades formellt den 11 augusti 1919 då den nya Weimarförfattningen skrevs under. Under den kaosartade Weimarrepubliken bildades ett annat parti, NSDAP, till vilken många av frikårssoldaterna anslöt sig.
Sarah Gordon menar i sin bok Hitler, Germans and the ”Jewish Question” (Princeton University Press, 1984) att dessa revolutionsförsök i Tyskland bidrog till ökad medvetenhet och fungerade som jordmån för NSDAP:
Den framträdande delen av judar i revolutionen och tidiga Weimarrepubliken är obestridlig, och detta var en mycket stor bidragande orsak till ökad antisemitism i efterkrigstiden. Det står klart att stereotypen av judar som socialister och kommunister ledde många tyskar att misstro den judiska minoriteten som helhet och utmåla judar som fiender till den tyska nationen.
Artikeln publicerades ursprungligen 2014-04-06.