RECENSION Daniel Olofsson har sett den nya Beavis och Butthead-filmen och berättar här mer om de efterblivna grabbarna.

Första gången de smått efterblivna tonåringarna Beavis och Butthead såg dagens ljus var år 1992 i pilotavsnittet Frog Baseball. Skaparen Mike Judge säger sig skämmas för de första avsnitten då allt var väldigt amatörmässigt jämfört med hur serien skulle utvecklas i och med den enorma succé den blev redan från det första avsnittet.

Beavis and Butt-Head are not real. They are stupid cartoon people completely made up by this Texas guy whom we hardly even know. Beavis and Butt-Head are dumb, crude, thoughtless, ugly, sexist, self-destructive fools. But for some reason, the little wienerheads make us laugh.

Mike Judge. (Bild: CC BY-SA 4.0)

Mike Judge började sin karriär som fysikforskare på 80-talet men tröttnade och blev istället basist i ett bluesband. Under den här tiden köpte han även en kamera och började göra egna små animerade kortfilmer och 1992 gjorde han det första avsnittet med Beavis och Butthead. Mike Judge är något av en tusenkonstnär då han gör i stort sett allt i serien. Han animerar, gör musiken, skriver manus och han gör till och med i stort sett alla röster i serien själv.

Serien är väldigt enkel både bildmässigt och innehållsmässigt och handlingen kretsar kring två pojkar i de yngre tonåren, troligtvis 14 år gamla. De bor ensamma i den fiktiva staden Highland, Texas och de är i stort sett helt outbildade och väldigt dumma. De älskar hårdrock och är mycket testosteronstinna, dock sätter deras bristande intelligens oftast käppar i hjulen och deras strävanden går för det mesta i sank.

Men serien fastnar inte bara i pubertala pojkars kärlekstörst och hårdrock den rymmer även en del samhällskritik. Pojkarna är nämligen allt annat än PK, de älskar våld och är långt ifrån feminister vilket gav serien ett blandat mottagande.

"I guess maybe I shouldn't be the one to say why it's culturally important, but 'Beavis and Butt-Head' is kind of my reaction to the whole fringe aspects of the political correctness movement."

Mike Judge

Personligen tyckte jag de var väldigt underhållande i sin enkelhet då det begav sig, kanske det berodde på att jag var i samma ålder som Beavis och Butthead och att jag delade deras musiksmak och kanske lite av deras tonårsfrustrationer.

Serien visades på musikkanalen MTV och de var kanalens populäraste program. Seriens avsnitt var uppbyggda av en fristående story som delade plats med att grabbarna satt i sin luggslitna TV-soffa och såg musikvideos vilka de kommenterade, såväl hyllande som totalt sågande. Detta ledde i sin tur att vissa musiker kände sig kränkta då grabbarna sågade just deras låtar medan andra fann det smickrande att just deras musikvideo var värdig att sågas av Beavis och Butthead. Exempelvis bandet Grim Reaper såg det som ärofyllt att sågas i serien.

Snart var serien en enorm framgång och det gjordes TV-spel, leksaker, kläder, serietidningar och det skrevs böcker. Det gjordes även casinospel på temat och olika kändisar spelade in en skiva med grabbarna. Singeln med Cher, I Got You Babe, nådde höga nivåer på hitlistor världen över.

Men efter mer än 200 avsnitt och kring 600 kommenterande videos började Mike Judge att vara mer eller mindre slutkörd. I sitt kontrakt med MTV skulle han göra en säsong till, men efter en del förhandlade skulle en långfilm räcka. Och efter att filmen Beavis and Butthead do America kom 1996 lades serien ner.

Under 1997 flyttade Mike Judge fokus och skapade en ny serie, King of the Hill vilken också blev en framgång. Utöver serier började han även att medverka med sin röst i olika sammanhang och han började göra spelfilmer där namn som Office Space och Idiocracy kanske är bekanta hos vissa läsare.

År 2011 kom en ny säsong av Beavis och Butthead som även den blev en succé och det började talas om en ”riktig” film med bland annat Johnny Depp som Butthead, något som tyvärr aldrig såg dagens ljus. Denna andra generationens serie hade samma uppbyggnad som den första men vid den här tiden var MTV:s målgrupp främst unga flickor, så Beavis och Butthead blev kortlivade under den andra vågen. Det släpptes bara 22 nya avsnitt.

Nu 30 år senare är Beavis och Butthead tillbaka i filmen Beavis and Butthead do the Universe. I den här filmen har Mike Judge fått hjälp av Lex Morton och Guy Maxtone-Graham, kända från serier som Family Guy, Futurama och Politically Incorrect. Här får vi möta de smått efterblivna och kärlekstörstande grabbarna i deras största äventyr hittills.

Året är 1998 och efter ett av sina vanliga upptåg lyckas våra hjältar sätta eld på skolan och döms till att utbilda sig vid rymdskolan. Här missförstår de en kvinnlig astronaut och tror att de ska få åka ut i rymden och bli av med sina oskulder med henne.

Givetvis ställer de till det ordentligt som vanligt men de lyckas ändå ta sig ut i rymden. Väl där ute lyckas Beavis och Butthead färdas genom ett svart hål och hamnar i våran tid, 2022. Här har den kvinnliga astronauten blivit politiker och när de ser henne på reklamskyltar fortsätter deras testosteronfyllda uppdrag, de ska ”få till det” med henne till varje pris.

Snart dyker det även upp två andra Beavis och Buttheads, från en annan dimension. Dessa visar sig vara de smartaste av alla miljontals versioner av dem och vi får veta att alla versioner fortfarande är oskulder. Men nu står hela universums existens på spel. Deras åktur genom det svarta hålet ställde till det ordentligt och om de inte åker tillbaks till sin ursprungliga tid kommer universum att förintas.

Detta budskap är dock lite svårt att förmedla till våra grabbar vilket leder till en del förväxlingar och snart hamnar de på en föreläsning, Gender Studies 203. Här blir filmen riktigt rolig då de lär sig att de har ”white privilage”. Ett budskap de faktiskt lyckas att ta till sig, och något de snart börjar dra fördelar av.

På grund av att de använder sig av sina nyvunna kunskaper hamnar de i fängelse och här får vi se Beavis alter ego Cornholio utvecklas ytterligare, något jag inte trodde var möjligt då denna karaktär troligtvis är den dummaste i hela serien. Snart är de dock på fri fot igen och intrigerna och förväxlingarna börjar slå knut på sig själv. Kommer de att ”få till det”? Kommer universum att gå under? Kommer Cornholio att få toalettpapper? Hur det går i slutändan tänker jag inte avslöja för det här är en film jag tycker är sevärd.

Det kan låta enfaldigt och smått dekadent att jag rekommenderar den här filmen men det är något med karaktärerna som ändå får det att hålla. Möjligtvis kan det bero på att Beavis och Butthead inte anpassar sig till dagens samhällsklimat. I dagens lättkränkta värld är det väldigt uppfriskande att så frispråkiga skapelser som Beavis och Butthead är precis lika våldsamma, dumma och grabbiga nu som för 30 år sedan. Att de knappt vet vad kärlek egentligen är men ändå drivs av sina tonårshormoner blir bitvis väldigt roligt. Speciellt när de blir svartsjuka på varandra och börjar gnabbas, då blir det extra roligt.

En annan detalj som gör filmen rolig är att resten av karaktärerna är helt seriösa och normalbegåvade. De, likt oss tittare, verkar inte kunna greppa hur idiotiska Beavis och Butthead verkligen är, vilket leder till alla dessa förväxlingar och komiska situationer som driver handlingen framåt. Under filmens gång skrattade jag mer än jag gjort under många år av flitigt filmtittande. Och det i sig är ett bra betyg.

Trots att det har gått 30 år är kanske det enda som har förändras egentligen kvaliteten på produktionen. Den är nu långt ifrån den handtecknade, spretiga 90-tals versionen. Nu är den stilren och snygg i sin enkelhet, Musiken är storslagen och givetvis gör Mike Judge fortfarande rösterna till de flesta av karaktärerna.

Nu återstår bara att se om 2022 klarar mer av Beavis och Butthead eller inte, för den tredje generationen av serien kommer till hösten.