RECENSION. En ensam mans frustration över samhällets förfall och den vita rasens dekadens och dess väg mot undergång får honom att ta upp näven ur fickan och börja agera. Trots hans noggranna planerande och försiktighet får dock hans handlingar till slut konsekvenser som han inte har kunnat räkna med, vilket leder till att han dras in i en händelsekedja där han ständigt får balansera mellan liv och död likväl som princip och överlevnad.

Jägaren är den andra boken som Dr. William Pierce skrev under pseudonymen Andrew MacDonald.

Jägaren är den andra boken som Dr. William Pierce skrev under pseudonymen Andrew MacDonald.

För några veckor sedan recenserade jag Turners Dagböcker här på Nordfront, den första av två romaner som den amerikanske nationalistledaren Dr. William Pierce skrev under pseudonymen Andrew MacDonald. Nu har alltså turen kommit till uppföljaren Jägaren som först släpptes 1989 under namnet Hunter och som översatts till svenska och utgivits av Logik Förlag.

I boken får vi följa Oscar Yeager, en veteran från Vietnamkriget som arbetar som ingenjörskonsult åt det amerikanska flygvapnet i Washington. Hans namn är en amerikaniserad form av det tyska ordet Jäger, alltså Jägare, vilket är en passande beskrivning av honom utifrån det uppdrag han tagit på sig.

Yeager fick under sin tid som stridspilot i Vietnam en inblick i vikten av rasfrågan och de stora skillnader som finns mellan vita och svarta, likväl som de vietnameser han stötte på under kriget. Denna insikt har gjort honom enormt frustrerad, då han ser sitt eget folks förfall via rasblandning och dekadens, samt hur detta ständigt uppmuntras och gynnas av ett korrupt och antivitt etablissemang. Han kan inte riktigt sätta fingret på var problemet har sitt ursprung, eller exakt hur man ska lösa det, men eftersom han själv är mer av en handlingens man tillåter han inte detta att stå i hans väg utan bestämmer sig helt enkelt för att agera, och det med kraft.

jägaren

Illustrationsbild på en amerikansk soldat från Vietnamkriget.

I det inledande skedet har han börjat söka upp rasblandade par och helt enkelt avrätta dem. Motivet till detta är inte helt klart, förutom det faktum att han ser rasblandningen som ett stort hot mot den vita rasens överlevnad och framtid. Men Yeager är som sagt en handlingens man och för honom tycks det viktiga vara att man gör något, även om han själv stundtals tycks ifrågasätta vad hans handlingar ska få för konsekvenser i längden. Dock lyckas han skapa en reaktion i samhället, vilket förutom att frågan uppmärksammas offentligt, leder till att andra personer börjar imitera honom.

Med tiden börjar han dock gå över till att välja mer ideologiskt motiverade måltavlor för sina aktioner och han stöter på människor och organisationer som hjälper honom att få en större överblick över problemens natur och ursprung, även om han inledningsvis är lite motsträvig.

Till slut begår han dock ett misstag under en av sina viktigaste aktioner, och dess konsekvenser är något överraskande. Följden blir att han dras in i en helt ny värld, där hans principer och hederlighet ställs på spel, hans handlingar kan få avgörande politiska konsekvenser och där han till slut ställs inför ett väldigt avgörande val.

Många menar att det märks på Jägaren att Pierce utvecklats som författare och att språket är på en högre nivå än i Turners dagböcker. Detta stämmer till viss del, men det bör man se till denna boks fördel och inte till Turners dagböckers nackdel.

För att en skönlitterär bok ska vara läsvärd anser jag att den bör fånga läsaren på ett sätt som gör att man ständigt vill läsa vidare, för att ta reda på vad som händer härnäst. Genom att vara väl uppbyggd och med en genomtänkt historia lyckas författare väldigt bra med just detta. Dessutom är den full av filosofiska och ideologiska diskussioner och funderingar, precis som Turners dagböcker, vilket självklart är ett plus för den läsare som är nationellt sinnad. Det bästa med boken tycker jag dock är Yeagers karaktär som jag upplever tydligare och mer “mänsklig” än Earl Turner, som trots att berättelsen är väldigt personlig ändå känns svårare att relatera till för mig som läsare. Yeagers karaktär framställs nämligen med mer brister än Turner, som i sin tur nästan framställs som fullkomlig, trots att även han begår misstag. Man kan säga att Oscar Yeager är mer sammansatt och komplex och därmed även mer trovärdig och tillgänglig.

Huvudpersonens personlighet är också nyckeln till hans agerande i berättelsens början, då han mer eller mindre slumpmässigt väljer ut offer med det enda kriteriet att de är rasblandade par. Detta kan tyckas osympatiskt och illa valda offer, men samtidigt visar det på en mans desperation över sitt eget folks undergång och att han är, som jag nämnde ovan, en handlingens man mer än en tankens man. Och trots att det inte är moraliskt rätt för en privatperson att avrätta människor, så väcker det hos mig en tanke: Har vi inom det nationella motståndet tänkt för mycket och agerat för litet? Även äldre tiders nationalistiska hjältar såsom Corneliu Codreanu menade ju att det är nya människor vi behöver, inte fler politiska program, och det resonemanget känns lika aktuellt idag som då. I bokens början resonerar Yeager själv kring saken:

Om han hade varit en mer politisk varelse så kunde Oscar ha funderat på att försöka bli vald till någon offentlig post, kanske till och med bilda ett nytt politiskt parti. Men han hade inte mage för sådant. Han hyste en djup känslomässig avsmak för hela den demokratiska processen, liksom för varenda politiker han någonsin träffat personligen eller lagt märke till på teveskärmen. Han kunde inte låta bli att rysa av motvilja vid tanken på att bli en vanelögnare och göra alla de andra vanhedrande saker som krävdes för att ställa sig in hos en fördärvad och okunnig allmänhet och ett korrumperat medieetablissemang, bara för att kunna vinna ett val och därmed möjligheten att reformera systemet inifrån. […] Oscar var inte bara en fåordig man, han var en handlingens man. Hans naturliga läggning var att göra något åt problemet, inte prata om det.

Codreanu menade att vi behöver nya människor, inte nya politiska program.

Codreanu menade att vi behöver nya människor, inte nya politiska program.

Vidare så är det tydligt i berättelsen att hans gärningar blir både mer välriktade och genomtänkta i samma takt som hans ideologiska skolning växer. Jag tror att Pierce med detta ville visa på hur viktigt det är att vi i våra led har båda aspekterna: Både den ideologiska kunskapen och kraften att agera. Vissa personer har både och, exempelvis Earl Turner från Turners Dagböcker, och vissa har mer av bara det ena. Men när vi sluter oss samman i en organisation och tillsammans arbetar mot ett och samma mål kan vi förena även våra talanger och kunskaper till något mycket starkare och intelligentare. Vi blir som en kropp med både hjärna och muskler, trots våra individuella brister, och det är precis det våra fiender är rädda för och det är precis därför de ständigt gör allt för att försöka splittra motståndet.

För att sammanfatta är detta en bok jag fått ut väldigt mycket av. Den har goda skönlitterära likväl som ideologiska egenskaper vilket gör den både spännande och tänkvärd. Karaktärerna är intressanta och komplexa och agerar inte alltid förutsägbart, vilket gör att berättelsen stundtals tar oväntade vändningar. Dessutom får man en inblick i författarens ideologiska tankevärld, något som bara det gör boken mer än läsvärd. Den kommer således med mina varma rekommendationer!

Jägaren går att köpa på Nordfront förlag.


  • Publicerad:
    2016-05-18 10:00