REPORTAGE. Mellan Moldavien och Ukraina ligger sovjetrepubliken Transnistrien med 500 000 invånare. Sedan det ryskdominerade området utropade självständighet 1990, har tiden stått stilla. Henrik Pihlström har varit där.

Utanför Högsta sovjet i Tiraspol, Transnistrien. Staty av Lenin till vänster.

Utanför Högsta sovjet i Tiraspol, Transnistrien. Staty av Vladimir Lenin till vänster.

En rest av Sovjetunionen existerar fortfarande i det lilla landet Transnistrien, eller Pridnestrovie som det ofta kallas på ryska (Pridnestrovskaja Moldavskaja Respublika, förkortat PMR). Internationellt saknar Transnistrien legal status och bara några få länder har erkänt landet.

Området är till huvuddelen beläget på östra sidan om floden Dnestr och omfattar drygt fyratusen kvadratkilometer. Här lever omkring en halv miljon invånare i ett sovjetliknande samhällssystem där hammaren och skäran syns i statsflaggan, på offentliga byggnader och offentliga platser. Parlamentet kallas Högsta sovjet, den egna valutan för rubler och underrättelsetjänsten för KGB. Leninstatyerna står också kvar.

Transnistrien, markerat i gult, mellan Moldavien och Ukraina.

Transnistrien, markerat i gult, mellan Moldavien och Ukraina.

Förra året planerade jag en resa som skulle ske i början av april. Jag ville att resan skulle sticka ut ur mängden från de typiska chartermålen. Valet föll på Moldavien som ligger mellan Rumänien och Ukraina. Moldavien har ansetts vara Europas fattigaste land, det är också ett land som många verkar vara relativt obekanta med.

Eftersom jag fick en rysktalande resekamrat med mig var möjligheterna goda för att få en djupare inblick i moldaviernas liv och vardag. Många moldavier talar bra ryska men färre talar förståelig engelska. Moldaviska tillhör den latinska eller romanska språkgruppen och det är mest nyanser som skiljer språket från rumänska.

Många moldavier har också starka känsloband till Rumänien och det finns en opinion bland moldavier att ansluta sig till Rumänien. Det kan möjligen förklaras av nostalgiska skäl med minnet från fornstora dagar då det som nu utgör Moldavien var en del av stort och mäktigt Rumänien.

Ju mer jag läste om Moldavien fastnade min uppmärksamhet vid rapporterna om den lilla utbrytarrepubliken Transnistrien. Huvudstaden Tiraspol på östra sidan om floden Dnestr beskrivs som ett levande sovjetiskt museum. Det kommunistiska systemet ska till stora delar ha överlevt Sovjetunionens kollaps 1991. Gatorna är uppkallade efter kommunistiska ikoner som Lenin, Karl Marx, Karl Liebknecht med flera. Genom att besöka Tiraspol blir det möjligt att göra en unik tidsresa som annars bara går att göra via historieböcker och dokumentärer.

Hammaren och skäran används flitigt i Transistrien.

Hammaren och skäran används flitigt i Transistrien (Foto: Nordfront).

På västra sidan om floden Dnestr, i höjd med Tiraspol, finns den för svenska öron bekanta staden Bender som också ligger inom det nuvarande Transnistrien. Det var här som konung Karl den tolfte retirerade efter nederlaget i Poltava 1709 och kalibaliken i Bender utspelade sig. Idén med resan till Transnistrien var att hinna med Tiraspol och Bender men om jag skulle bli tvungen att prioritera skulle det bli Tiraspol eftersom det utgör centrumet av den sista sovjetrepubliken.

Det var i samband med Sovjetunionens sönderfall som det lilla området, där majoriteten var ryssar, såg sin möjlighet att utropa självständighet från Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken (SSR), den 2 september 1990. Separationen av Transnistrien mottogs inte välvilligt, kanske särskilt med tanke på att merparten av den dåvarande tunga industrin låg inom området för utbrytarrepubliken.

Kriget om Transnistrien bröt därefter ut med flera stridigheter vilka blev som mest intensiva under 1992. Den 22 juli samma år tecknades en vapenvila och situationen har därefter varit ett ”status quo”. Den lilla sovjetrepubliken finns kvar, mer än två decennier efter det stora Sovjetunionens kollaps.

När jag köpt resan till Moldavien och i princip övervägt att även resa in i Transnistrien börjar händelserna i Ukraina med protester mot den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj. Om utvecklingen i Ukraina kan påverka möjligheterna för att besöka Transnistrien blir förstås en fråga som får avhandlas med mitt resesällskap. När Krimhalvön bryter sig loss från Ukraina blir frågan inte mindre aktuell. Kanske blir det sista chansen att hälsa på i Transnistrien.

Natochefen Philip Breedlove har varnat för att Transnistrien kan bli Moskvas nästa mål efter händelserna på Krim. År 2006 genomfördes folkomröstning i Transnistrien där en överväldigande majoritet röstade för att vilja ingå i den Ryska federationen. Jag läser om hur Transnistriens Högsta sovjet ska ha välkomnat Krimhalvöns anslutning till Ryssland och även använt tillfället att påminna ryska duman om den tidigare folkomröstningen 2006.

Ryska soldater uppehåller sig som fredsbevarande styrkor i Transnistrien, enligt vissa uppskattningar kan det röra sig om 1500 soldater. Rykten florerar också om att den ryska truppnärvaron ökat under senare tid. Kanske är jag på väg in i en krutdurk?

Efter ett samtal med Moldaviens ambassad får vi höra att det är ett osäkert läge i Transistrien och att de inte kan ge oss några garantier att resa in. Svaret känns förväntat. Om vi råkar illa ut i Transnistrien finns det ingen utomstående myndighet som har något att säga till om. Den lilla republiken är redan internationellt utfryst och diplomatiska förbindelser torde vara i det närmaste obefintliga. Vår egen rättssäkerhet ligger alltså i händerna på de lokala myndigheterna i Transnistrien.

Vi landar med ett propellerplan på flygplatsen utanför Moldaviens huvudstad Chisinau. Det är tisdag den 8 april och vädret är som en varm sommardag i Sverige. Vi verkar vara ensamma turister. Medan andra resenärer möts upp av släktingar eller andra bekanta söker vi upp en taxi. Det visar sig att det ska kosta runt 100 lei att åka till hotellet i Chisinau, vilket motsvarar drygt 50 kronor. Taxichauffören talar ryska och berättar en hel del matnyttigt inför vår vistelse. Vad är en normalinkomst i Moldavien? Enligt taxichauffören är det inte ovanligt med en lön på omkring 2000 lei.

Under kvällen vandrar vi runt i huvudstaden och letar upp busscentralen. Härifrån går det bussar till Transnistrien. Vi bestämmer att ta en buss på morgonen därpå. För att komma in i den lilla republiken kommer vi behöva fylla i visumpapper och lämna det vid en gränskontroll. Det känns som att besöket ska bli spännande och resan lyckad. Väderprognosen talar om sol och värme.

En buss med en skylt jag inte hinner uppfatta är på väg ut från busstationen. Min ena färdkamrat vinkar åt bussen att stanna. Det är vår planerade buss till Tiraspol. Precis som vi är också bussen några minuter försenad. Det går bra att betala resan i kontanter i bussen, det kostar oss tre inte mer än hundra lei och det finns lediga säten åt alla. Enligt vad vi hört ska det ta oss en och en halv timme att komma till Tiraspol. Om vi kommer så långt är det transnistriska rubler som gäller som valuta. Det ska finnas växelkontor i Tiraspol där vi kan växla in moldavisk valuta.

Visumansökan till Transnistrien, godkänt och stämplat.

Visumansökan till Transnistrien, godkänt och stämplat.

Vi får varsin visumansökan att fylla i. När vi kommer fram vid den transnistriska vägspärren ska de vara färdigfyllda. Det blir en svår uppgift under den skakiga färden. I etapper vid korta stopp och lägre hastigheter hinner jag färdigställa ansökan lagom till att jag ser den första vägbommen och en nergrävd stridsvagn vid sidan av vägen. En bit senare stannar bussen framför några kurer och en uniformsprydd ”välkomstkommitté”.

Busschauffören säger åt oss att gå ut för att registrera vår ankomst. Känslan är att det ändå råder en avspänd situation. Kurvakterna ser inte mer hotfulla ut än svenska poliser och de fyller in våra passuppgifter på några minuter. När visumansökan kontrollerats får vi en stämpel vilket innebär att vi därmed fått godkänt för att åka in i republiken.

Vi kommer till en stad och jag får veta att det är Bender, staden som vår svenske kunung Karl den tolfte hjälpt till att göra känd. Vi har bestämt att fortsätta hela vägen till centralstationen i Tiraspol. Det tar inte många minuter innan jag skymtar en imponerande fästning på min vänstra sida och framför mig ligger bron över till Tiraspol. Jag tycker mig känna igen bron från olika filmklipp, bland annat bilder från stridigheterna i början på 1990-talet. Från bron åker vi vidare in mot Tiraspol på gatan som är uppkallad efter den tyska kommunisten Karl Liebknecht.

När vi kommit till centralstationen i Tiraspol ser vi ett växlingskontor några meter från bussens slutliga stopp. Några byggarbetare håller på att renovera fasaden till stationsbyggnaden och jag dokumenterar min närvaro på bild kisande mot solen.

Ankomst till centralstationen i Tiraspol.

Ankomst till centralstationen i Tiraspol.

Ska vi passa på att titta in i stationshuset? Det är en fin stationsbyggnad inuti men vi ser bara någon enstaka person i den annars tomma byggnaden. Kan vi åka tåg någonstans när vi ändå är här? Jag föreslår att vi ska fråga vid kuren om det går att resa vidare till Odessa. Den ukrainska gränsen ligger bara några kilometer bort och Odessa är inte heller avlägsen. Det ska vara möjligt får vi till svar men inser snabbt att vi är begränsade av tiden, dessutom är vi förstås osäkra hur vi skulle bli bemötta i gränsövergångarna.

Med rubler på fickan väntar vi in lokalbussen som ska ta oss till de Tiraspols centrumkärna. Taxibilarna står tomma och väntar vid stationen men vi vill pröva lokaltrafiken för upplevelsens skull.

Hello! What do you do here? You know this is the country that they say does not exist. You know about the situation i Ukraine? It’s not good to go there…

När vi går längst gatan i centrala Tiraspol dyker det plötsligt upp en engelsktalande person som säger sig jobba på det lokala bankontoret. Han råkar bara känna på sig att vi är engelsktalande turister. Utan att vi för saken på tal leder han direkt in samtalet på Ukraina, ett mindre sannolikt sammanträffande med frågan vi tidigare ställde om att resa till Odessa på centralstationen, ett antal kilometer därifrån. Vi förstår att det måste vara frågan om vår medföljande svans från Transnistriens KGB.

Det handlar denna gång om en gladlynt person med en lättsamt stil som vill hjälpa till att visa oss runt som frivillig turistguide. Han har ändå lunchrast, förklarar han. Vi har inte många alternativ än att spela med och låter honom visa oss runt i olika butiker. Under tiden försöker han pejla våra intressen, värderingar i olika frågor och våra avsikter med att komma till Transnistrien. Efter en timmes rundvandring ber han mina två kamrater berätta som sina intressen för klassisk musik och förklarar att han vill filma dem med mobiltelefonen för att kunna memorera de olika kompositörerna som nämns. Vid detta läge är situationen ännu tydligare. Vår ”frivilliga turistguide” säger sig behöva fortsätta jobba, tar oss i hand och lämnar oss ifred.

Vi rör oss vidare mot den stora paradgatan och ”Hjältarnas torg”, vilket är minnesmärket över de personer som stupat under kriget för ett självständigt Transnistrien.

Hjältarnas torg i Tiraspol. Egen bild.

Hjältarnas torg i Tiraspol (Foto: Nordfront).

Det historiska stadsmuséet bakom torget kändes som ett lämpligt besök när vi ändå var på plats. Fotoförbud rådde dessvärre. Bland annat var det en utställning om kriget om Transnistrien med intrycksfulla fotoreportage. När vi vandrar runt i muséet hör vi att det är något möte som pågår i rummet intill. Vår rysktalande färdkamrat är inte närvarande för att berätta vad som sägs. Vi drar dock slutsatsen om att det är ett upptaktsmöte inför paraden som ska hållas på söndag den 12 april.

Sjuttioårsfirande av Röda armén intåg i Tiraspol den 12 april 1944.

Sjuttioårsfirande av Röda arméns intåg i Tiraspol den 12 april 1944.

Den 12 april 1944 trängde Röda armén in i Tiraspol. Vi har alltså hamnat i Tiraspol bara några dagar innan sjuttioårsfirandet av denna dag. Även fast det är onsdag så börjar den stora paradgatan förberedas med uttrycksfulla fanborgar. Jag frågar en kvinna i en butik om jag får plocka ner en affisch från skyltfönstret med en kampanj för sjuttioårsfirandet. Hon ringer ett samtal till någon för mig okänd och förklarar sedan att går bra. Den unika souveniren är tänkt att följa med mig till Sverige och jag betraktar den som KGB-sanktionerad efter kvinnans samtal.

När vi står på Hjältarnas torg ser vi plötsligt på andra sidan gatan en grupp marscherande ungdomar som verkar öva inför söndagens firande. Det för tankarna direkt till Komsomol, vilket var ungdomsförbundet för Sovjetunionens kommunistparti. Av det jag sett i Tiraspol skulle jag inte bli förvånad om ungdomarna här också kallar sig för samma sak.

Fanborg inför sovjetisk parad. I bakgrunden skymtar Högsta sovjet.

Fanborg inför sovjetisk parad. I bakgrunden skymtar Högsta sovjet.

Vi märker att tiden har runnit på fort under dagen. Den sista bussen till Chisinau går snart tillbaka och vi riskerar böter, då vi angett tidig hemfärd i vårt temporära visum, om vi skulle övernatta. En taxi tillbaka till centralstationen kostar oss 15 rubler, knappt 10 kronor. Hemfärden går smidigt utan problem vid gränskontrollen. Bender får vi hinna med på en annan resa.

Jag kan förstås inte bedöma Transnistrien efter att ha varit där några timmar som turist. Det som du ser genom att gå runt på gatorna och titta på monument behöver inte säga mycket om livet för den vanliga befolkningen och deras relation till den styrande regimen. Precis som i Chisinau och övriga Moldavien fick vi indikationer om att lönerna var mycket låga.

Väntar i busskuren i Tiraspol.

Väntar i busskuren i Tiraspol.

Någon utpräglad planekonomi verkar inte råda. Det finns exempelvis tillgång till datorer och moderna telefoner i butikerna och bilarna var huvudsakligen europeiska. Om landet är sovjetiskt annat än till symboliken kan förstås diskuteras. Jag vill med reportaget främst upplysa om att denna udda skapelse som fortfarande kallas för en sovjetisk republik existerar samtidigt som den å andra sidan inte sägs göra det. Resan till Transnistrien blev en spännande och surrealistisk upplevelse utan tidigare motsvarighet.

Framför den stora paradgatan i Tiraspol.

Framför den stora paradgatan i Tiraspol.


  • Publicerad:
    2014-04-18 15:43