Det börjar åter dra ihop sig för ett parlamentariskt jippo. I demokratins Sverige sägs makten utgå från folket. Så står det skrivet, i alla fall. Och med valet till EU-parlamentet förväntas detta folkvälde manifesteras. Men etablissemangets frenetiska slag på moralismens trummor lär få ljuda utan någon större uppslutning den sjunde juni. Ty, något verkligt politiskt alternativ att bevärdiga valurnorna med finns inte!
Det välborna politiska etablissemanget är uppbragt. Enligt en färsk opinionsundersökning från SCB planerar knappt hälften av de röstberättigade att ta sig till valurnorna den sjunde juni. Systempolitikernas hysteri över det förmodat låga valdeltagandet delas av ledarsidorna. Samstämmigt stämmer Sions knähundar upp till klagosång till värn åt den ”hotade” parlamentariska demokratin.
Den folkliga uppslutningen för val till EU:s beslutande organ har alltid varit lågt. Såväl här hemma som ute i Europa. För Sveriges del har valdeltagandet, allt sedan anslutningen 1994, varit väldigt svagt. I genomsnitt har endast 40 procent av de röstberättigande utnyttjat sin ”demokartiska rättighet”. 38.8 procent av valmanskåren deltog i det första EU-parlamentsvalet 1999. 2004 sjönk det till knappt 37 procent. De soffvärmande proffstyckarnas skrämselpropaganda till trots: svenskens ointresse för EU i allmänhet och EU-parlamentet i synnerhet är ingenting negativt. Tvärtom. Det är ett sundhetstecken.
Med hot om höjda boräntor, lyckades dåvarande finansministern Göran Persson i sista stund vända den kritiska opinionen inför EU-omröstningen 1994. Samma taktik visade sig dock inte fungera i EMU-valet 2003. Samma LO-kollektiv med sossar som -94 fogligt rättat sig efter piskan, gav Göran och co fingret 2003. Missnöjet hos den vanlige arbetande svensken, hos dem vilka drabbas hårdast av EU:s lagstiftande vansinnespolitik med hyperliberalism och nedskärningar i offentlig sektor som främsta signum, är idag djupt förankrat. Lägg därtill det formliga hat som frodas ute i stugorna mot massinvandringen och mångkulturen, och den folkliga opinionen blir till en kraftfull störtsjö.
Men tyvärr saknas det – i nuläget – ett slagkraftigt parlamentariskt alternativ att erbjuda denna överväldigande majoritet av det svenska folket. Därför är bojkottslinjen, att helt sonika skita i valurnorna den sjunde juni, det enda principiellt riktiga.
Med mångmiljonsbelopp av statliga och kommunala bidrag i ryggen, har Sverigedemokraterna påbörjat sin EU-kampanj. De frasnationella populisterna är helt öppna med sin strategi. Det är med siktet inställt mot riksdagsvalet 2010 de nu drar land och rike runt och äskar röster ur det breda folkliga missnöjet mot systemet. Liksom deras deltagande i kyrkovalen är EU-parlamentsvalet en taktisk organisatorisk plattform för SD. Demokratiska tillställningar är ett ypperligt tillfälle att mobilisera. Och detta oavsett om förutsättningar för ett verkligt genombrott existerar. Genom att, för en kortare tid, kraftsamla sin anhängarskara och fokusera alla krafter mot ett tydligt mål kan en organisation vinna långsiktiga fördelar. Men Sverigedemokraterna är, liksom sossar och moderater, i grunden systemvänliga. Deras påkladdade polityr av invandringsmotstånd och ”svenskvänlighet”, står sig slätt inför en närmare granskning. Därför är en röst på dem, i vilket parlamentariskt forum det än må vara, en röst för landsförräderi.
Det samhälle vi svenskar tvingas leva i är genomruttet. Mångkulturen, massinvandringen, det moraliska förfallet och roffarkapitalismen är en konsekvens av detta. Vill man vårt lands bästa, vill man verklig förändring, måste man eftersträva en grundläggande och radikal sådan.
Allt politisk handlande efter 1945 måste grundas på en revolutionär grundinställning. Revolutionär i ordets rätta bemärkelse – det nuvarande systemets ersättande med ett sant folkvälde. Ett samhälle som inte bygger på en identitetslös massa av stillasittande konsumenter, utan på aktiva samhällsmedborgare vilka skolas av ett ansvarsfullt ledarskap. Men vägen hän mot detta samhälle kan inte påbörjas utan en granithård, sammansvetsad grund. Den strikt hierarkiskt uppbyggda och nationalsocialistiska kamporganisationen, vars slagkraft är dess aktivisters offervilja och inte systemets bidrag, är samhällsomdaningens springande grundförutsättning.
Eftersom det inför valet den sjunde juni inte existerar någon dylik organisation, vilken utnyttjar de demokratiska pajaserierna för massmobilisering och masspropaganda, är bojkott det principiellt enda riktiga.
Hoppa till huvudinnehåll
