ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 7 april 1939. Författad av MK.

I slutet av år 1918 intervjuade en viss inflytelserik amerikansk industriledare folkkommissarie Karachan i Stockholm. Den som skriver detta skulle tjänstgöra som tolk, fast min roll som sådan blev skäligen enkel, eftersom det visade sig att Karachan talade en tämligen god engelska. Det var vid tiden för Tysklands sammanbrott. Karachan, som just anlänt från Moskva, uttalade sig på ett högst märkligt sätt om förhållandena i Ryssland, där bolsjevikerna då härskat i mer än ett år. Han sade bl.a. att förhållandena i hans ”fosterland” var katastrofala och såg Rysslands enda ”räddning” i att de segerrika västmakterna tvingade Tyskland att med vapenmakt krossa bolsjevismen.

För den som mätte bolsjevikledarna med västerländska mått var detta uttalande nästan ofattbart, i synnerhet som den intervjuade visste att hans ord skulle komma till den dåvarande amerikanska regeringens kännedom. Men för den som var en smula hemmastadd i bolsjevikernas tankesätt och planer och kunde se saken ur deras perspektiv, fick den en helt annan aspekt. Bolsjevikernas mål var då som nu världsrevolutionen, och det säkraste och snabbaste sättet att tända branden i Tyskland ansågs för dagen vara att låta en tysk folkarmé på de kapitalistiska segermakternas befallning marschera in i Ryssland, där de makthavande snart skulle sörja för att den bolsjeviserades och vände vapen mot det egna landet.

Sedd med västerländska ögon var alltså denne Karachan en förrädare mot sitt land, ja till och med mot sina egna; ur bolsjevistisk – j****k synpunkt däremot var han en sann patriot, som gjorde vad han kunde för att nå målet: världens allmänna bolsjevisering under j******s ledning.

Jag har berättat denna händelse för att visa, hur svårt det måste vara att för en genomsnittssvensk fatta bolsjevikernas väsen och deras sätt att arbeta. Förutsättning nummer ett för att rätt kunna förstå dem är att koppla av alla hittillsvarande moralbegrepp och modi vivende folken emellan, och eftersom svenskarna – dåliga psykologer som de i allmänhet är – inte just har lätt för detta, så är det inte att undra på att det vid det här laget har lyckats en likriktad och främlingsbehärskad press att göra svenskarna till ett av världens i politiskt avseende mest vilseförda och grundlurade folk.

Så är det i Sverige en mycket vanlig uppfattning att Stalin är en stor pacifist. ”Han är Europas störste fredsvän!” utropade för någon tid sedan professor Anton Karlgren under ett föredrag i danska radion. Jag tänkte: Hur är det möjligt, att en professor, som utger sig för att vara Rysslandskännare, offentligt uttalar en sådan uppfattning? Hur är det möjligt, att han inte för länge sedan insett, att Stalins inställning till krig och fred ligger på ett helt annat plan än det gängse? Världens bolsjevisering är hans mål och för att nå det är alla medel tillåtna, lögn, bedrägeri, list, våld men framförallt det grymmaste av alla krig, inbördeskriget. Professor Karlgrens uttalande, att Stalin, som under tsarregeringen egenhändigt mördade minst tjugo människor, är Europas störste fredsvän är det sorgligaste bevis på svenska borgarklassens naturvidriga inställning till bolsjevismen, som jag hittills fått.

Men låt mig återgå till Karachan. Han kom till fjärran östern, och jag följde på avstånd så gott jag kunde hans verksamhet som Sovjets emissarie i det olyckliga Kina. Fler utskickade från Moskva följde i hans spår. Så ledde marskalk Blücher under fem eller sex år under falskt namn Kinas röda armé. Sovjet kunde registrera glänsande framgångar, kineser slogs ihjäl som flugor, tjekadomstolar arbetade natt och dag, Kina förvandlades till helvetet nummer två på jorden, och j*****a i Moskva gnuggade händerna av förtjusning och emotsåg med tillförsikt den dag, då den röda fanan skulle vaja överallt i det urgamla kinesiska riket med dess 450 miljoner invånare.

Vad visste svenskarna om allt detta? Absolut ingenting! Den saken sörjde världsj********n för, som nog såg till att inga opassande nyheter kom till vår kännedom.

Men så kom den dag, jag väntat på i mer än tio år: Japan ingrep. Vad varje vettig människa, som hade en någorlunda riktig uppfattning om läget, med säkerhet kunnat förutsäga, nämligen att Japan aldrig skulle tillåta, att Kina blev ett annex till Moskva, det kom nu som en fullständig överraskning för genomsnittseuropéen. Japan målades på väggen som den svartaste buse, den där som utan ringaste anledning överföll ett broderfolk. J******s rotationsmaskiner sattes i rörelse, deras förlag spydde ut böcker om Kina, böcker där man aktade sig för att tränga till sakens kärna: Världsj********ns mer än femtonåriga offensiv i det olyckliga landet.

Så vilseföres överallt i världen den allmänna opinionen – utom i de länder förstås, där regeringarna betraktar bolsjevismen som den farligaste andliga farsot, som någonsin hemsökt vår jord. Där inser man, att gemena män i egna allt annat än vackra syften begagnat sig av hederliga men lättlurade arbetares fanatiska tro på socialismen – med andra ord; att en i och för sig berättigad rörelse kommit i ett samvetslöst p*r*sitf***s händer, ett p*r*sitf***k, som aldrig gjort sig känt för någon överdriven kärlek till vare sig arbetare eller andra av arisk stam.

Innan svenska folket inser att den tjugoåriga permanenta oron i världen bottnar i detta faktum, ser jag mycket mörkt på vår framtid.

Redaktionell anmärkning: Syftet med denna publicering är att skildra den historiska debatten om bolsjevism och våldsbejkande kommunism, inte att uttrycka missaktning mot någon juridiskt priviligerad folkgrupp.