ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 17 jan 1942. Skribenten är Argus.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Den j*****a storfinansens grepp om den marxistiska ”arbetarrörelsen” världen runt är lika gammalt som dessa rörelser själva. Alltifrån den dag då de arbetande massornas kamp begynte i mitten av förra århundradet, togs den om hand av deras dödsfiende, den j*****a storfinansen. Juden Marx blev den store profeten.

I bolsjevikrevolutionen i Ryssland såg världen det första stora praktiska exemplet på samarbetet mellan j*****a och marxismen. Sedan dess ha jordens alla länder fått se prov på det slags samarbete, som just nu inför våra ögon kulminerar i den militära, politiska och ekonomiska alliansen mellan historiens starkaste j*****a storfinans, Wall Streets, och den revolutionära marxismens pionjärer i Kreml.

Efter utländsk modell ha förhållandena på enahanda sätt gestaltats även i Sverige. Redan tidigt togs ”arbetarrörelsen” även här om hand av den j*****a storfinansen.

Obadja Asch-Aschbergs entré

Det var en ”säregen kapitalist” för att citera ett hyllningsbrev från marxisterna, det var en säregen man som uppenbarade sig strax efter bolsjevikrevolutionen i Ryssland. Det var den tvättäkta juden Obadja Asch (övers. Olof Aschberg), som trädde fram på arenan för att offra sig för de svenska arbetarnas heliga sak. Om han med orden förkunnade principen ”allt mitt är ditt” så blev hans handlingar dock ett praktiserande av principen ”allt ditt är mitt”.

Resultatet av Aschbergs verksamhet blev Sveriges Kommunistiska Parti, och efter sitt flammande revolutionära tal i Hornsbergs hage var han icke sen att räcka den nya rörelsen en hjälpande hand. Resultatet därav blev startandet av Folkets Dagblad. Denna tidning blev kommunismens huvudorgan i Sverige. I redaktionen inträdde snart en känd bolsjevik vid namn Ragnar Casparsson. Bland övriga märkesmän i denna krets befunno sig herrarna Fredrik Ström och Zäta Höglund. Den förre är nu välbeställd stadsfullmäktig-ordförande i Stockholm, och den senare är finansborgarråd i samma stad. Som finansiär av den kommunistiska rörelsen har Olof Aschberg avtackats av kommunisterna själva, och han har alltid glatt sig åt att stå på god fot med ”arbetarna”.

Det var emellertid inte endast med de knallröda, som hr Aschberg sökte ”kontakt”. Aschberg är en ”affärsbegåvad” karl. Han lierade sig snart med Arthur Engberg och övriga spetsar inom socialdemokratin, och så kom till slut den dag, då ”arbetarnas och småfolkets sparbank” skulle skänka sin välsignelse åt 88.000 svenska män och kvinnor. En gång skrev även Sven Olov Lindholm i Den Svenske, att det var Olof Aschberg som hade startat den s.k. Allmänna Sparbanken. Det måtte ju ha varit felaktigt, ty Obadja Aschberg blev upprörd och åtalade vår ledare. Mest upprörd måtte han ha blivit över Lindholms direkta fråga: ”När häktas Aschberg?”. Svaret på frågan gavs av Arthur Engberg, som i Social-Demokraten skrev:

Denna antisemitiska hets är vedervärdig. – Att förtalet denna gång riktar sig mot en man som uppträtt som en frikostig gynnare av svenska konstsamlingar och svensk kultur över huvud är betecknande för den andliga förvildning som grasserar i nazistlägret.

Att en sådan fin man skulle kunna ha organiserat Allmänna sparbanks-kraschen, som ställde 88.000 svenskar på bar backe – det är ju uteslutet. Sven Olov Lindholm dömdes ju också till två månaders fängelse. Det var genom den domen som Asch för andra gången kom i åtnjutande av svenska folkets ”kärlek”.

I Allmänna Sparbanken hade LO placerat sina representanter för att legalisera företaget såsom en ”arbetarnas egen bank”. LO:s representant var Edvard Johansson, sedermera chef för LO.

Då Olof Aschbergs minne här hyllas får man icke glömma den insats han gjort för att sprida juden Karl Marx egna skrifter. Han bekostade hela översättningen av Das Kapital, vilket verkställdes av numera landshövdingen, förutvarande utrikesministern Rickard Sandler.

Kärnsvenske Bonnier är hjälpsam

Redan tidigt började dynastin Bonnier, intressera sig för den s.k. arbetarrörelsen i Sverige. Det var icke endast för syns skull som den nu avlidne Karl Otto Bonnier gick sida vid sida med socialdemokratins spetsar.

I dagarna få de svenska arbetarna bevittna huru ännu en gång den j*****a storfinansen står sida vid sida med den marxistiska ”arbetarrörelsen”. Denna gång gällde det skapandet av en aftontidning i Stockholm.

Såsom förut omtalats trädde en herre med namnet Casparsson i förbindelse med Olof Aschbergs Folkets Dagblad en gång i tiden. Det var 1919. Han fick också arbete och blev redaktör på tidningen. Casparsson var emellertid en rörlig herre och blev bl.a. syndikalist ett slag, men så fick han plats hos socialdemokraterna och avancerade och blev styrelseledamot i deras aktiebolag osv. Han ville emellertid bli sin egen. Han ville bli chefredaktör.

Samtidigt arbetade judarna Bonnier febrilt. De hade slagit under sig dagstidningar, veckotidningar m.m. Men något fattades ändå: en kvällstidning.

Och så möttes en dag dessa båda själar, herrar Casparssons och Bonniers, och så kom det till stånd ”ett helt normalt affärssamtal”, enligt hr Casparsson. Det var i alla fall ett säreget affärssamtal, ty resultatet av detsamma blev en i den svenska pressens historia hittills okänd konkurrenskampanj. Den redan existerande kvällstidningen i Stockholm, som skulle konkurreras ut, Aftonbladet, utsattes för en bojkottaktion, varvid Socialdemokratiska Ungdomsförbundet uppträdde som primus motor. Det visade sig att herrar Bonnier och Casparsson hade ”gemensamma intressen”, vilket den senare själv deklarerat.

Casparsson framlade förslag till den nya aftontidningens bildande. Den skulle bli ”arbetarnas och småfolkets egen”. Nu inträffade det för de svenska arbetarna häpnadsväckande faktum, att LO:s Casparsson tillstyrkte ett förslag, som tillförsäkrade Bonnier rätten till 51% av aktierna, dvs. full bestämmanderätt i den nya aftontidningen. Förvånad behövde man emellertid icke bli när man betänker att LO:s representant var identisk med f.d. bolsjeviken, syndikalisten men numera pålitlige socialdemokraten Ragnar Casparsson. Det är så en god marxist skall handla.

På ett eller annat sätt blev det nödvändigt att draga sig ur den trassliga härvan. Något måste ha hänt, ty de bonnierska intressena drogos tillbaka – tillsvidare!

LO säljer arbetarna

Landsorganisationen i Sverige behärskar ett kapital som i runda tal rör sig om 150 miljoner kronor. Organisationen har över 900.000 medlemmar. Vilken roll organisationen numera spelar som kamporganisation för arbetarna och deras intressen är okänt. Resurser torde mänskligt att döma icke saknas för att hävda arbetarnas intressen. Det är endast viljan som saknas. LO-ledningen har nämligen fullständigt kapitulerat för Wallenbergs– och Bonnierfinansen. Liksom Ragnar Casparsson tillvaratager sina egna intressen så tillvaratager hela LO-ledningen sina privata.

Men det går endast till en viss gräns att föra hederliga människor bakom ljuset. De arbetande massorna strömma icke längre till marxisternas fanor. Allt större skaror inse sanningen i parollen: Socialdemokrati är landsförräderi! Allt större skaror marschera direkt in i det arbetande folkets parti: SSS!

Redaktionell anmärkning: Denna artikel publiceras som ett historiskt dokument i allmänbildande syfte. Publiceringens syfte är inte att kränka eller missakta någon folkgrupp. Nordfront står inte nödvändigtvis bakom allt som står i artikeln.