KRÖNIKA • Vera Oredsson svarar på frågan om privatisering ska tillåtas inom välfärden.

Inte en direkt privatisering, men ett visst urval är jag ändå för. Särskilt när man tänker på personliga egenskaper som bör tillgodoses, till exempel inom äldrevården

Jag tror att seniliteten med ett visst urval gällande personal och omgivning skulle minska.

Exempel fanns förr, men Olof Palme som på sin tid var för likriktning stängde vissa åldringshem med anknytning till f.d. yrken. Intellektuella, änkor till sjöbefäl, sjömän, militärer, skådespelare med vårdbehov etc.

Varför skulle vi införa dessa igen? Jo, de gamla kan då samtala, berätta minnen, skratta åt fadäser och deras intellekt får näring.

Sätter man senila, blandade med de som ännu har intellektet kvar, så smittar hopplösheten och tungsintheten av sig. Inga samtal, inga gemensamma minnen – en samling tysta olyckliga åldringar som enbart längtar efter besök som i de flesta fall uteblir.

Förr var ålderdomshemmen personliga. Nu har de förvandlats till lättarbetade institutioner, som inte ger några som helst gemytliga intryck. Bara ett dödens väntrum.

Några hurtiga clowner får visserligen liva upp de äldre med barnsligheter, men det ger ingen hjärngymnastik som varar. Se här hur det var under slutet av 40-talet baserat på personliga erfarenheter istället:

Ett gemensamhetsrum med åldringarnas välkända inredning. Gungstolar, några länstolar, en stor pendelklocka, runda bord med stolar.

Grupper och par som samtalade, virkade, stickade med lite skämtsamma ord till personalen som kom förbi. Kvinnorna hade sin avdelning – männen en annan.

Någon gång bussutflykter tillsammans eller när tillfället gavs promenader med rullstolsbundna. Nu blev åldern inte så hög på den tiden – demens var inte lika vanligt förekommande som idag, och de hade ett annat vårdhem.

En varning gav TV för länge sedan då ett trevligt ålderdomshem på landsbygden avvecklades. Personalen och åldringarna skulle flytta till ett nytt sterilt slätstruket boende: Ett kalt nybyggt hus i en närliggande större stad med ointresserad serveringspersonal som bara slängde en tallrik med ärtsoppa och sked framför dem på ett bord. Och så vidare. De avled rätt snart en efter en.

Några år efter, under 50-talets slut, besökte jag min f.d. arbetsplats – den var helt förändrad. Visserligen fräsch, men steril. Samlingsrummet – tomt. Nya möbler som på alla institutioner, men ingen som helst personlig gemytlighet. Helt tyst – inga samtal hördes.

Då insåg jag hur trist dessa hygiensträvare, som ser allt ur sitt effektivitetsperspektiv, gör dessa boenden, och att dem samtidigt tar bort åldringarnas egenvärde.

Det behövs inga helt privata välfärdsinstitutioner – om en stat tar hänsyn till olika intressen i vårdtagarnas förgångna.

Tänk lite på vårt håll bara: Skulle det inte vara en ren utopi att gamla nationalsocialister med vårdbehov kunde vara i en gemenskap inför livets slutskede? Där vi kunde skoja om förbjudna saker, minnas och diskutera fritt.

Jag har erfarenhet från åldringsvård och spädbarnsvård – vet hur det är. Jag minns till exempel hur Göran levde upp privat när han träffade f.d. sjömän – de kunde fastna i livliga minnen och det märkvärdiga var att alla hade gjort tjänst på en båt som hette Britt Marie. Kaptener, styrmän och vanliga matroser. I de mindre och mer lokala ålderdomshemmen träffades bybor. Och så vidare. Jag har märkt hur många äldres intellekt vaknar upp ur tungsintheten när de träffar likasinnade.

Myndigheterna utan erfarenheter ”på golvet” med sina beräkningar i olika områden gör här stor skada. Innan någon får befattningar och sätter sig bakom skrivbordet måste de genomgå praktik. Partiboken skall inte ha bestämmanderätt och teoretiska kunskaper räcker inte hela vägen.

Det var det som SA inte riktigt förstod. Hitler gjorde inte som kommunisterna i Sovjet, där man avrättade alla som inte var kommunister och skapade kaos och hungersnöd som följd.

Hitlers inställning var istället att vi måste ta vara på folks kunskaper – leda dem. Han visste att det inte gick att göra alla till nationalsocialister – men att göra dem till bättre tyskar var möjligt.

Så får vi tänka också för att kunna återinföra fosterlandskärlek, patriotism och moral. Så småningom leder det till nya nationalsocialister. För den ideologin är hållfast i sin ståndfasthet och inte svävande, vilket öppnar vägen för infiltration från subversiva krafter.

SD är väl ett skrämmande exempel på detta där partiet på grund av sin eftergiftspolitik har kunnat infiltreras av människor som vurmar för ett visst land i Mellanöstern mer än Sverige.