ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 21 februari 1942. Skribenterna är Lennart Hartin och Ivar Lindgren.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Ur brev från ostfronten till kamraterna här hemma återgiva vi här vissa utdrag. Breven äro från Sveaborgarna fältväbel Lennart Hartin och sergeant Ivar Lindgren.

”…Du behöver inte tro att det saknas stoff här ute att skriva om. Varje dag ger i allmänhet nästan allt för mycket av den varan. Men det känns skönt att äntligen vara med där det händer något. Just nu ha vi mörka nätter, och då händer det alltid något. Man måste faktiskt beundra fanatismen hos dessa röda patruller, som varje natt slängas fram mot sitt oundvikliga öde. Men fanatismen finns sannerligen även på denna sida, fast den så sällan kommer till synligt uttryck hos den ordkarge, individuelle finske soldaten.

Det är bra pojkar jag har nästan utan undantag. Man vet inte så noga vad de tänka och tro, ty de lyda order utan att ett ord förråder deras känslor, och de utföra uppdragen utan att pocka på erkänsla eller tack. ”On selve!” – ”Det är klart” är allt man hör och så gå de. Vad tänker han på, brukar jag reflektera över, den ensamme posten därute i blåsten och kylan, helt överlämnad åt sig själv som han är. Inom räckhåll har han gevär, alarmen och – ”poukkan”, kniven. Men vad tänker han på? Kanske var det svaret jag fick härom kvällen, när vädret huserade så t.o.m. den mest inbitne frisksportare säkert inte skulle velat sticka ut näsan. Jag gick den vanliga kontrollen på skidor. En efter en av posterna passerades. De sedvanliga orden utväxlades. Allt var lugnt. När jag stod vid en av posterna och just skulle skida vidare, sticker en lysraket från ”Ivans” sida upp i tjockan, lyser ett tag och försvinner i vinden, mörkret och snöyran.

Jag står kvar en stund och fixerar den punkt, där den försvann. Allt är svart igen. Då säger posten, för vilken dessa ljusfenomen inte på något sätt äro nya: ”Är det inte så, fältväbeln, att vi få ett stort land nu och flera innevånare än vi någonsin haft?” Vad jag svarade hör inte hit, det var i alla fall inte nekande, mitt svar. Jag skidade vidare. Först då jag kommit in i värmen och tinat upp hjärnkontoret, började jag reflektera över denne post. Där stod han ensam i alla tiders vintrigaste busväder och tänkte tankar, som man sannerligen inte hade väntat sig. Det var hans folk, hans land de kretsade omkring. Kanske gav han, denne ordkarge äktfinne med sitt nästan obegripliga finsktalesätt, det svar jag väntat på. Han stod faktiskt och ”värmde” sig med ”tankar”. Kanske ligger grunden till alla de finska hjältedåden just i detta. Den enskilde går in för sin uppgift utan att i det avgörande ögonblicket tänka egoistiskt. Till vardags likna de alla här de typer jag lärt känna under snart tio års tjänst hemma i Sverige. Men, det finns som sagt en liten skillnad, och det är denna skillnad, som gör att man som rikssvensk högaktar den enskilde finske soldaten. Han lyder och slåss – det gör nog också vi i Sverige – men han tror också, inte som vi bara vid vissa tillfällen utan även till ”vardags”. Jag tror nog du förstår mig. Det är en härlig kamp!

Slutar med de bästa hälsningar och hoppas att hemmafronten är lika stark som vår front här ute. Hälsa kamraterna!

L. Hartin”

Den 8 februari 1942.

”….Det har varit besvärligt för oss en tid med långa förflyttningar, så glädjen blev stor idag, då vi helt oförhappandes fingo post från Sverige. Vi ligga för tillfället i en f.d. av ryssarna besatt stad någonstans i Karelen. Förläggningen är ordnad i någon sorts kollektivhus, mycket primitivt.

Kamraterna som bo i samma rum som jag äro uteslutande partikamrater. De hälsa och tacka också för paketen. På vanligt frontmanér har ju allt delats lika. Glädjande nog är det denna gång en ännu större procent partikamrater än under Hangötiden, även om den numerära styrkan är mycket mindre.

Ännu ha vi inte blivit insatta i någon tjänst, men innan du får detta brev är denna allas vår önskan förverkligad. Tyst och stilla är det över hela fronten, men inom en ej allt för avlägsen framtid skall åter anfallssignalen ljuda och vi få gå mot vår arvfiende. Med samma glädje skola vi då strida som ni göra i vårt kära fosterland. Och vi skola segra på båda fronterna!

Med äktsvensk hälsning

Ivar Lindgren”