På adoptivbyrån Merton Council vill man uppmuntra fler svarta att adoptera vita barn. Förslaget presenterades nyligen efter ett samarbete med brittiska myndigheter. Anledningen till detta är att man vill avdramatisera synen på ras som begrepp och luckra upp det som adoptivbyrån själv kallar för ”gamla beteendemönster”.

Länge har man sett ett klart mönster där nästan alla adoptivföräldrar väljer barn av samma ras som de själva. Vissa vita väljer barn av annan rastillhörighet, det ser vi resultat av även i vårt land. Svarta däremot väljer nästan aldrig vita barn. Det var detta som adoptivbyrån reagerade över och förfasades. Allt för många människor tenderar att välja barn som liknar dem själva! Parollen var given. Svarta par som funderar på att adoptera ska bli erbjudna vita barn. På Merton Council tror man att detta är ett viktigt steg för mänskligheten och betonar att deras ledstjärna är att finna kärleksfulla och permanenta hem till föräldralösa barn. Enligt dem är rastillhörighet sekundärt.

Vita barn – en bristvara
Argumenten rimmar dock illa med att man på Merton Councils hemsida framhåller det faktum att svarta barn är överrepresenterade då det kommer till barn som adopteras bort och att vita barn är ytterst ovanliga. Frågan är varför man med den statistiken i hand ändå propagerar för att just svarta ska adoptera vita? Kan det faktiskt vara så att det hela inte kan klassas som något annat än ett experiment där man med alla medel vill få människor att förneka sin rastillhörighet?

Konsekvenserna av uppblandning
Utifrån ett nationalsocialistiskt perspektiv är uppblandning alltid förenat med problem. Tyvärr lever vi i en tid då det blivit en mer eller mindre vanlig syn med vita föräldrar som strosar runt på gatorna med mörkhyade barn från Asien eller Afrika. Missförstå mig nu inte. Detta scenario är nog så illa. Men än värre skulle det vara att se ett litet vitt barn med blåa ögon i famnen på en svart ”mamma”. För vuxna vita som väljer, av egen ”fri vilja”, att antingen skaffa barn med en person av annan ras, eller adoptera ett barn av annan ras, är själva ansvariga för sina beslut. Resultaten bli allt som oftast en rotlös individ utan någon verklig plats i tillvaron. Den andra situationen, då barn adopteras, är från en annan utgångspunkt kanske än mer utsatt. I alla fall då det handlar om vita barn som kan komma att väljas ut av svarta adoptivspekulanter. För vem ska komma att bära ansvaret för ett sådant dåd?

Propagerar man, så som adoptivbyrån i Storbritannien, om svarta föräldrar till vita barn har man begått ett fruktansvärt oetiskt brott. Än så länge har vi, tack och lov, sluppit utsättas detta. Får myndigheterna och sådana som Merton Councils adoptivbyrå sin vilja igenom kommer vi inom en snar framtiden att få se vita barn som placeras ut till rasfrämlingar. Personligen föredrar jag då det ”gamla beteendemönstret” där människor instinktivt, utifrån ras, väljer att hålla sig till sina egna. Vad föredrar du?

  • Publicerad:
    2011-12-10 00:00