Dagens arbetsgivare inom industrin sätter vinstintressen före patriotism
KRÖNIKA • Vera Oredsson minns en annan tid då samhället mer genomsyrades av folkgemenskap och svenska företag värnade om svenska arbetare.
Det är med stor sorg jag läste om Ericssons varslande av 1 600 anställda i förrgår.
Sorgen beror på förändringen som företaget har genomgått. Ericsson har gått från att vara en rejäl och pålitlig arbetsgivare till att numera på ett helt oigenkännligt sätt underkasta sig en helt hänsynslös kapitalistisk ideologi och globala finansintressen.
Nu kommer jag som vanligt med mina erfarenheter från 50-talet.
Jag anställdes och fick jobba med fakturasortering i ett av Kungstornen – i ett ännu svenskt Stockholm. Att som f.d. barnskötare som mellanhand till blivande adoptionsföräldrar gå över till att arbeta med olika tryckmaskiner och papperssortering blev som ni förstår en stor omställning. Med oändligt tålamod lärdes jag upp.
Ericsson förordade ett lunchdeltagande i övre delen av tornet som ingick i lönen. Imponerande – höga chefer såväl som vanlig lagerpersonal åt blandade och välsmakande måltider med en fashionabel utsikt. Det kändes på något sätt som höjden av folkgemenskap.
Jag hörde ett samtal mellan en avdelnings- och en försäljarchef där de diskuterade förbättringar för fabriksarbetare. Jag spetsade mina öron: ”Kom inte med någon röd matta – arbetarna har det bra”, sa avdelningschefen lite förtrytsamt. Försäljningschefen yttrade häpnadsväckande och överraskande glädjefullt för mig: ”Röd matta? Vem f-n talar om RÖD matta? Den är BRUN – brun som i Braun Au…” Vidare diskussion bröts då lunchtiden var slut.
Efter några veckor blev jag inkallad till personalchefen. Jag trodde nervöst på ett avskedande för att det tog lång tid för mig att lära mig hanteringen. ”Det är dags för en löneförhöjning, de olika avdelningar inom landet är mycket nöjda med Era punktliga leveranser av fakturor.” Egentligen efterträdde jag en alkoholiserad sorterare som ofta skapade kaos – och jag tycker ju om sortering med ordning och reda. Min lön höjdes således från 700 till 1000 kr i månaden. Helt utan anmodan från mitt håll!
Observation – intresse – vänligt bemötande. I en sådan miljö kunde det även växa tilltro.
Vi stämplade in och ut. Före julen fick vi två vardagseftermiddagar lediga för inköp av julklappar till våra familjer och vänner, om vi arbetade in dessa timmar vid mer brådskande tillfällen – vilket vi naturligtvis noggrant gjorde. Vid andra tillfällen som tandläkarbesök, hårklippning m.m. – samma sak. Vi bemödade oss för att behålla denna frihet grundad på förtroende. Nu var vi ett homogent svenskt arbetsteam – så länge det varade.
60-talet kom med en förändring. Cheferna byttes ut, tilliten försvann, likaså alla frihetliga förmåner. Kungstornet tömdes och Ericsson flyttade till Midsommarkransen.
Deras telefon KOBRA gjorde succé – men den blev ett antikvariat – svensk kvalitet i marknadsproduktionen anses knappast lönsamt och fabrikerna flyttade till billigare arbetskraft hos andra länder.
Varken våra regeringar eller ledande industridirektörer besatt eller besitter minsta folkgemenskapstanke – det klirrande kapitalet och deras aktieinnehavare är viktigare än den svenske arbetarens försörjningsproblem. Det är bara att avskeda!
Vad sa en gång vår näringsminister Maud Olofsson när en undersökande journalist frågade om SAAB:s biltillverkningssvårigheter? ”Kan inte deras regering rycka in för att rädda detta svenska företag?” Svaret: ”Varför det? Det är inte vårt problem.” Så resonerades det, och görs än i dag. Men andra länders problem är de pigga på att stödja med miljarder…