David Lane är död! Med vilka ord skall dennes dödsruna skrivas? Hur skall man kunna förmedla känslan budskapet om hans död frambringat, eller för den del, kunna återge hans livsgärning och vad han betytt för så många människor världen över? Det är svårt, men jag vet vad han själv skulle ha sagt om det: ”låt det tjäna de 14 orden”! Dessa var nämligen fullheten av hans liv och gärning.

Jag har levt med Ordern och några av bröderna i många år, skrivit och hållit föredrag om deras gärningar och försökt att med dem som levande exempel förmedla viljan till kamp hos de nya generationer av kämpar som sprungit fram. Jag hade även haft äran att arbeta tillsammans med David Lane och dennes dåvarande hustru under en period, i projektet 14 Word Press Sverige med syftet att översätta och sprida David Lanes vägledning och lärdomar. Genom David Lanes hustru och genom sporadisk brevväxling med honom utvecklades en gryende vänskap som nu har kommit till vägs ände. Detta smärtar mig djupt eftersom jag vet att David Lane hade mycket mer att ge oss. Men han visste att hans tid i Midgård gick mot sitt slut, men han önskade inget för sig själv – endast en seger för de 14 orden. Och när han gick bort hoppas jag att han drog sig till minnes alla de brev i vilka jag berättade om Motståndsrörelsens utveckling och att vi i mångt och mycket försökte praktisera hans läror i vår kamp. Jag hoppas han kände sig förvissad om att kampen fortsätter.

Varje brev från honom var fyllda med hopp och glädje, även om han såg realistiskt på den nuvarande situationen. Bilder från evenemang som våra midsommarfiranden eller nationella manifestationer vet jag att han skattade högt. Hans livskraft var så stark att den förmedlades genom hans ord och varje gång hans brev kom stärktes man i kropp och själ. Jag fann ibland situationen absurd i det att det var denna fängslade man som gav mig hopp, att han trots alla vedermödor och en stadigt försämrad hälsa aldrig sviktade. Denna obevekliga fanatism sammanfattar egentligen hans liv och gärning.

En krigare
Redan från tidig barndom, berättar David Lane, drogs han mot de gamla gudarna och han hade en instinktiv sympati med det nationalsocialistiska Tyskland. Han var en son av Woden, i två bemärkelser ty han föddes i staden Woden, Iowa, den 2 november 1938. Långt senare i livet kom han att bli en profet för den ariska världsåskådningen och därmed ett språkrör för ”besättaren”, en kenning Carl Gustav Jung använde på Oden.

Då vidden av hotet mot den vita rasen blev känd för David Lane tvekade han inte en sekund utan försökte på alla sätt förmedla kunskapen vidare till sina fränder. I detta var han så effektiv att vår ras fiende försökte bringa honom om livet. Men man misslyckades och genom synkroniciteten kom David Lane att möta Robert Jay Mathews och andra vilka alla drevs av samma kraft för att genom sina offer ge oss exempel att följa.

Efter att ha tjänat i den ariska motståndsrörelsen greps David Lane 1985 i North Carolina. Sedermera blev han dömd, bland annat för avrättningen av den judiske arierhataren Alan Berg, till 190 års fängelse. Han visste då att hans enda möjlighet att någonsin bli fri vore om den ariska rasen vaknade upp från sin sömngång och revolterade mot de mörka krafter som söker utrota vår sort. Att få till stånd detta uppvaknande och denna revolution, denna gång med pennan som vapen, blev David Lanes kall. Från innanför murarna i det ena högsäkerhetsfängelset efter det andra, försökte han vägleda dem som ville lyssna på honom.

En profet
David Lane såg det som sin uppgift att tala sanning oavsett vad folk inom eller utom ”rörelsen” tyckte. Han förlitade sig enkom på naturens lagar, dessa var hans ledstjärna. Inget ämne var honom tabu och han undervisade oss om allt från de grundläggande djuriska instinkterna till konst och religiös esoterik, den sammanbindande länken var alltid hur dessa saker relaterade till kampen för de 14 orden.

Många ogillade hans frispråkighet och hans dogmatiska ställningstagande när det kom till den väpnade revolutionen. Han klargjorde den enda verkligheten tydligt i sin skrift REVOLUTION: ”Ni vuxna vet mycket väl att krig är det enda svaret. ZOG: s hantlangare kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig makten. Om inte annat så för att de vet att vi kommer att avrätta dem för brott mot naturens högsta lag.”

Detta och liknande uttalanden fick reformivrarna att se rött, det fick de ”anständiga” nationella att sätta kaffet i vrångstrupen och det fick de harhjärtade att skämmas. Men för David Lane spelade detta ingen som helst roll. Han visste att det enda sättet att frambringa de män som behövs för att kunna genomföra det nödvändiga, var genom att säga sanningen och aldrig prostituera sig inför, eller anpassa sig till, systemet. Och detta är en av de viktigaste lärdomarna han givit oss. Detta måste vi efterleva om vi vill hedra hans minne genom annat än munnens bekännelse!

Förutom sina revolutionära realpolitiska råd försökte David Lane även att uppväcka en ny andlighet genom Wotanismen och dessa esoteriska frågor tog stort utrymme i hans senare del av livet. I hans skrivelser rörande detta finns mycket kunskap att hämta.

Men trots denna, eller snarare på grund av denna, djupa förståelse för naturens ordning, var David Lane en mycket jordnära man. Han berättar i ett brev, skämtsamt, hur han tappar tråden i sitt skrivande varje gång en exceptionellt vacker och sensuell sjuksköterska passerar hans cell. Och jag vet hur det smärtade honom att vara åtskild från det motsatta könet. Det var ju för att den ariska kvinnans skönhet inte skulle försvinna från jorden, som han från första början gav sig in i striden. Men jag vet också att han under åren i fängelse, trots den bittra verkligheten han upplevde som en vit, demoniserad, ”rasist” kom fram till och förlikade sig med tanken som han uttrycker i dikten ”Farewell white women”:

Strong men can still stand alone
Foregoing dreams or hope
Exist without a woman’s love
With all things they can cope

And if Valhalla is a truth
A reward someday I’ll see
Beautiful Valkyrie
Waiting there for me.

Han kände sig sviken men vägrade ge upp och fortsatte in i det sista att försöka väcka barbaren inom ariern. Han såg att det endast finns en utväg ur det helvete den vita rasen befinner sig i, och det var att väcka den ariska människans vrede, så som Kipling diktat om. Med all önskvärd tydlighet befäster David Lane detta genom uppmaningen till oss:

”Var en bärsärk fram till den dag du reser till Valhall, med ett skålpund av fiendens bly i din kropp!”

En vän
Jag har förlorat en lärare och inspiratör, men framförallt en vän. Jag vet att jag till honom förklarat hur mycket han betytt för mig, men likväl undrar jag i detta nu om jag kunde ha gjort något mer. Men som sagt, jag vet att hans enda vilja var att kampen skulle fortsätta, att vi skulle lyssna till hans ord och inte låta oss luras in på kontraproduktiva vägar. Jag vet att hans önskan var att vi skulle fortsätta fostra järnhårda män, skoningslösa kämpar och fanatiska krigare. Detta löfte är givet till honom och må vi hamna i Hel om vi sviker detta.

Det kommer inte komma några fler brev från min vän, hans penna har slutat skriva och hans röst har tystnat. Men hans ord och hans gärning kommer att leva vidare. Låt oss nu hedra hans minne genom kamp, genom strid och genom att säkra existensen för vårt folk på denna jord – i slutänden är detta det enda som spelar någon roll! Låt oss heller inte glömma de bröder som ännu lever, instängda i Amerikas gulag – de trogna bröderna – vilka var vår ras förtrupp.

Farväl
David Lane är fri och hans ande har blivit en del av alltet. Men jag kan inte komma ifrån känslan jag har, synen som dök upp och inte viker från mitt inre öga. Porten till Odens sal öppnas och min vän möts av en mörkhårig ung man med ett pojkaktigt flin men glödande blick. Han har väntat på sin broder och välkomnar honom hem. Robert Mathews hälsar David Lane välkommen till krigarnas sal – de är redo att rida med oss när stormen bryter ut!

  • Publicerad:
    2007-05-29 00:00