KOMMENTAR • Kristoffer Boström konstaterar – och söker kompensera för – den internationella lögnpressens ointresse för den drabbade partens synpunkter på den amerikanske presidentens planerade folkrättsförbrytelser i Gaza.

Få lär ha missat att USA:s president nyligen presenterade sin plan på ett amerikansklett fördrivande av den ockuperade palestinska enklaven Gazas palestinska befolkning.

Två saker gör Donald Trumps plan unik bland andra snarlika – inklusive den närapå identiska i ett dokument läckt från Israels underrättelseministerium i oktober 2023.

  1. Trumps bidrag är en helt öppen redogörelse helt utan omskrivningar för ett planerat folkrättsbrott och överträdelse mot Genevekonventionens artikel 49.
  2. Planeringen begås av en sittande amerikansk president och USA ska enligt dokumentet inte bara delta i, utan även planera, leda och ansvara för dess implementering.

Medier världen över har den gångna veckan stött och blött den amerikanska utrikesministern Marco Rubios dimridå i form av det föga trovärdiga hävdandet av det föreslagna projektets tillfälliga karaktär.

Man har redogjort för den israeliska försvarsministern Israel Katz utläggningar om flyktvägar och mottagarländer och rapporterat om hela det officiella Israels jubel inför utsikterna av att få slippa leda genomförandet av – och bära hundhuvudet för – sina egna sedan länge antagna fördrivningsambitioner.

Och västliga ledares och analytikers kritik mot ett förslag som bevisligen strider mot folkrätten har det rapporterats om.

Men de palestinska kommentarer till Trumps plan som översvämmat sociala medier har i betydligt lägre grad väckt mediers intresse.

Varför presenterades förslaget just nu?

Vad var det egentligen som hände när Trump förra veckan presenterade sin folkfördrivningsplan för Gaza? Vad drev honom och varför gjorde han det just nu? Ingen tycks hittills ha levererat ett mer relevant svar på dessa tre frågor än det som den nytillträdde presidentens närmaste man lade fram i onsdags.

I en intervju för Breitbart News, till stor del på temat ”USA:s roll på den globala scenen” hyllar landets vicepresident JD Vance nämligen sin chef president Donald Trump som en handlingens man, en som i sitt agerande och beslutsfattande inte drar sig från att bortse från begränsande hänsynstaganden av typen:

  • Är min plan överhuvudet möjlig att genomföra?
  • Är det ens sannolikt att den uppfyller sitt föregivna syfte?
  • Finns det någon anledning för någon i min position att låta sig hindras av de notoriska olyckskorpar som vanemässigt gör gällande att min plan riskerar åsamka orimligt många orimligt stor skada?

Amerikanerna ska enligt Vance skatta sig lyckliga över att nu ha fått en tvättäkta ”görare” till president, en vars maktutövande kännetecknas av en extremt stark ”benägenhet till viljestyrd handling” vilken låter honom ”sätta upp och uppnå mål som traditionella politiker konsekvent undviker att ens befatta sig med”. Vicepresidenten förklarar:

— Jag tror att en av de saker som president Trump bidrar med är en insikt om att man faktiskt bara kan göra saker … När byråkraterna, karriärpolitikerna eller de som huserat i D.C. i 30-40 år säger: ”Okej, men det där kan du bara inte göra”, blir president Trumps svar: ”Varför inte? Varför kan jag inte bara göra det? Jag är USA:s president!”

I ett läge, där en återvald amerikansk president med ovan beskrivna hållning och känd som extremt mån om judiskt och israeliskt stöd, står inför att ange tonen för sina fyra år vid makten, är han beredd att offra palestinierna för egen vinnings skull.

Palestinska röster: Vrede och kampmoral

I jakt på intervjuoffer och i syfte att ta pulsen på Gaza-palestiniernas motståndskraft söker al-Jazeeras team upp förbipasserande i onsdagsmorgonens rusning i staden Deir el-Balah, centrala Gaza. Medan tidningen sammanfattar intervjuerna med orden ”vrede” och ”uppgivenhet” vill undertecknad framhålla att den ”uppgivenhet” som framkommer i flera av intervjuerna i samtliga fall utom ett rör något annat än de tillfrågade palestiniernas motståndsvilja och kampmoral – vilka båda framstår som ganska intakta.

Ombedd att kommentera Trumps aktuella fördrivningsutspel svarar fyrabarnsmamman Wasayef Abed:

— Förändrar ingenting, väcker noll känslor hos mig. Det jag vet är att min mamma och jag aldrig kommer att lämna Gaza, oavsett vad som händer. Det enda vi väntar på nu är en framkomlig väg tillbaka till vårt förstörda hem i norr.

Wasayef ser Trumps uttalanden som ett sätt att sätta press – både på det palestinska folket och de väpnade grupperna i Gaza, inklusive Hamas. Förgäves dock, menar hon, för:

— Jag kan garantera att folk här ALDRIG kommer att acceptera att bli tvångsförflyttade på det sättet, konstaterar hon och fortsätter:

— De kan stå ut med en intern förflyttning, men att tvingas lämna sitt eget land, som Trump föreslår? Glöm det, för det kommer aldrig att inträffa! Då måste de döda samtliga.

Imad al-Qassas, 60-årig far till sex barn, har tvingats flytta från östra Deir el-Balah till dess centrum, där han nu bor i ett tält sedan hans hem förstörts. Hans genmäle till Trumps uttalanden är tydligt:

— Det är omöjligt. Oavsett hur mycket förstörelse, ödeläggelse och död vi har fått utstå under detta krig, så kommer detta aldrig att hända … Vart skulle vi ens ta vägen?, frågar han och svarar själv:

— Även om gränsövergångarna öppnades och frivillig migration erbjöds, skulle jag aldrig lämna, oavsett hur svår min situation blev.

Imad anser att oavsett vilka lockelser som erbjuds – ”bostäder, kompensation eller mottagarländer” – så är ”det ultimata skyddet för en normalt funtad person hans hemland” och han berättar:

— Jag bodde i Sudan i fyra år och i Libyen i sex år på 1990-talet .. och föddes gjorde jag en gång i Förenade Arabemiraten, men i slutändan återvände jag hem till mitt verkliga fosterland, säger han och fortsätter:

— Spelar ingen roll vilka katastrofer som drabbar oss i Gaza. Detta är vårt hemland och vi håller det heligt.

Efter en tankepaus tillägger han:

— Men livet utanför Gaza för oss – även under normala omständigheter … Tvivlar på att den som inte varit där vet hur det är med uppehållstillstånd, förnyelser och alla andra dokument – i längden. För det finns alltid en skillnad mellan flyktingar och invånare .. Tänk dig då vår situation i det framtidsscenariot: Jagade, avvisade och förnedrade under alla dessa år … och slutligen då fördrivna från vår fosterjord? Vi skulle utan tvekan behandlas på det värsta tänkbara sättet.

Foto: Unsplash.com

— Så vad tror de vi fruktar? Jag dör betydligt hellre där jag står. Även om de styckar mig och mina barn i bitar, kommer jag inte att lämna. Och vad är det världen vill ha av Gazas palestinier?! Vi är ett utbildat och kultiverat folk. Vi har precis som ni rätt att leva i vårt land och forma det som vi önskar. Vi är köpmän, läkare, journalister, ingenjörer som har ett hemland – och ett liv. Hur kan ni tro att vi skulle acceptera att tvingas bort? Vi är inga ynkryggar! … Jag är villig att vänta 100 år på återuppbyggnaden om jag måste. Jag kommer aldrig att lämna, oavsett vad. Jag är ingen desertör!

Tillfrågad om hur han ser på den palestinska myndighetens och Hamas agerande genom åren svarar Imad:

— Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig varit skeptisk. Ibland har jag tänkt att fred borde ha satts i första rummet. Men frågan man måste ställa sig är fred till vad och fred med vem? Och om man beaktar detta skingras alla tvivel – för faktum är att vi har en fiende som kräver vår totala underkastelse och undergång… Men Trumps senaste utspel visar också på ett återkommande fenomen som ofta glöms bort: Detta var ju planerat sedan länge. Israel och dess lydstat har planerat detta i åratal. Alla parter borde ha satt stopp för denna kriminella plan från början, eftersom det är folket som får betala priset.

Khaled Maqbel, 63, och hans fru Iman, 52 säger sig båda känna tomhet inför Trumps fördrivningsutspel:

— Om Gud vill, kommer han att försvinna, säger Iman, vänder bort ansiktet och fortsätter efter att ha samlat sig:

— Sedan två av mina döttrar och två av mina barnbarn dödades i en israelisk flygräd har jag slutat bry mig om något.

Iman flydde från as-Saftawi-området i norra Gaza till Deir el-Balah med sin man Khaled och deras återstående barn för ett år sedan. De har tvingats fly fem gånger sedan dess.

— Vi har ingen energi kvar att ta in någonting – varken Trump eller hans uttalanden, förklarar Khaled och tillägger:

— Gazaborna drunknar i sorg, sjukdom och svårigheter efter kriget. De har inte ens förmågan att tänka på vad som kommer härnäst.

Men att acceptera en tvångsförflyttning bort från det egna landet?

— Över våra döda kroppar, fastslår Khaled och tillägger efter en stunds tystnad:

— Vi må ha berövats vår livsglädje, men inte vår värdighet! Vi ångrar idag att vi lämnade norra Gaza, även fast det skedde under vapenhot. Fel att välja livet i en sådan situation – ett misstag vi inte gör om. Dröm om att vi skulle lyda Trump nu!

Desertören och hans vän

Under sitt tre timmar långa reportage lyckas teamet till slut hitta en desertör:

— Jag lämnar vid första bästa tillfälle, säger 23-årige Mahmoud Abu Ouda, som driver ett litet kaffe- och te-stånd i Deir el-Balah.

— I slutändan kommer Trump att tvinga oss ut ur Gaza, precis som folk tvingades från norr till söder under kriget, fortsätter han.

— Om de öppnar Rafah-övergången [till Egypten], kommer en stor mängd människor att lämna omedelbart. Jag kommer att vara den förste.

För Mahmoud gör krigets påfrestningar ett liv i Gaza otänkbart.

— Men det här är inget liv. Efter kriget återstår det ingenting som håller oss kvar här.

Även om han inte vill bli tvingad ut, ser han ingen annan utväg:

— Vi palestinier har aldrig haft något val.

Amir Taleb, Mahmouds vän, håller med om att livet i Gaza blivit nära nog outhärdligt men att ”högre principer inte desto mindre ålägger” enklavens palestinier att ”bjuda ett hundraprocentigt helhjärtat motstånd” mot dem som vill fördriva dem från deras land.

— Och Trumps hetsiga retorik får många av oss, som tidigare kanske övervägde att lämna, att ändra sig – bara för att trotsa honom. Arabvärlden och den muslimska världen måste stå upp emot hans planer. Det här är på alla sätt ett psykologiskt och moraliskt krig som avgör vår fortsatta existens. Och herr Trump, som efter att ha förespråkat ett Amerika ”nöjt med att sköta sitt”, ändå visar sig ha så starka globala ambitioner, är den globala Genevekonventionens artikel 49 möjligen bekant för honom?

Palestinska myndigheten och Hamas

Den palestinske presidenten Mahmud Abbas avvisar alla planer på fördrivning av palestinier från Gaza.

Hamasföreträdaren Sami Abu Zuhri kallar i ett uttalande till Reuters Trumps plan ”löjlig och absurd” och han varnar:

— Idéer av detta slag riskerar att sätta regionen i brand.

På Hamas hemsida återfinns följande officiella kommentar:

Vi anser att denna plan är ett recept för skapande av kaos och spänningar i regionen, och det finns ingen chans att vi låter den genomföras. Det som krävs är istället ett slut på aggressionen mot vårt folk och ockupationen av vårt land - inte fördrivningen av oss från vårt eget land. I över femton månader har vi under bombregn satt stopp för fördrivnings- och deportationsplaner - för att hålla sig till nära samtid. Varför skulle vi vika oss nu? Eller sedan? Eller någonsin? Vi är djupt rotade i vårt land och väldigt lite pigga på att fördrivas härifrån.

FN:s artikel 2 (4)

Alla medlemmar ska i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska oberoende.

Fjärde Genevekonventionen, artikel 49

Individuella eller massvisa tvångsförflyttningar samt deportationer av skyddade personer från ockuperat territorium till ockupationsmaktens territorium eller till något annat land, oavsett om det är ockuperat eller inte, är förbjudna, oavsett motiv.