ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 2 maj 1943. Skribent okänd.

Den 14 april 1942 stupade den svenske frivillige frontsoldat, som först av alla ilade till Finlands hjälp, då bolsjevismens trupper föllo in i landet 1939. När det officiella Sverige vägrade broderfolket vapenhjälp reste frivilliga svenskar ut för att kämpa för Sveriges ära. I spetsen för dem gick Gösta Hallberg-Cuula tills han en vårdag föll under striderna på östfronten. Den dagen har vår rörelse instiftats såsom de stupades dag, för att för alltid erinra om de offer, som våra i striden fallna kamrater bringat vårt land.

På årsdagen av Gösta Hallberg-Cuulas död avtäcktes under högtidliga former en minnesvård över den fallne på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Flera hundra partikamrater och anhängare hade kommit tillstädes för att i skymningen den 14 april övervara högtidligheterna kring minnesvården. Bland de närvarande märktes främst fru Hallberg-Cuula, representanter för SSS partiledning, Nordisk Ungdom, Stockholms ortsgrupp av SSS, Svensksocialistiska Studentförbundet, Svenska Aktiva Studentförbundet m.fl. organisationer.

Till tonerna av Sveaborgs marsch Folk i gevär marscherade en utvald fanvakt ur Stockholms Sveaborg upp vid graven med den svenska och finska fanan i täten, följda av rörelsens kampfanor. På båda sidor om minnesvården stodo fyra nationalrekryter med standar ur Stockholms frivärn av Nordisk Ungdom. Därefter deklamerade pk Thure Detter Bertel Gripenbergs ståtliga Invokation, varefter Sveaborgsledaren gav en kort redogörelse för minnesvården och dess uppgift. Stockholms ortsgrupps musikkår spelade sedan Friheten leve, och när de sista tonerna förklingat steg frihetsrörelsens ledare, Sven Olov Lindholm, fram för att förrätta invigningen av minnesstenen.

Partiledaren hyllade i sitt anförande de stupades minne, och sedan han förklarat minnesvården invigd erinrade han om alla våra fallna kamrater. En efter en nämndes de vid namn, dessa tysta kamrater, som för evigt äro med oss i vår kamp. Det var en oförglömlig högtidsstund, då de 25 stupade SSS-männen bringades denna enkla hyllning.

"I våra hjärtan ha vi rest en större minnesvård..."

Partiledaren erinrade om att det officiella Sverige av kända orsaker icke hyllar minnet av de stupade finlandskämparna, ty man förstår ännu ej betydelsen av deras offer. Det tillkommer framtidens svenska folk att bättre värdesätta deras gärning.

”Vi ha samlats här kring Gösta Hallberg-Cuulas grav inför minnet av våra egna stupade soldater ur SSS led. Över tre år ha förflutit sedan de första föll under de ödesdigra vinterdagarna där uppe i Märkäjärvi — och ett år ha förflutit sedan Gösta Hallberg-Cuula gav sitt unga liv borta på Aunusnäset. Han, den glade och oförvägne frihetskämpen vid vår sida, blev den förste svenske frivillige som drog ut för att deltaga i broderfolkets ödeskamp. Han blev snart en tapper stridspatrulledare på Karelska näset och ett föredöme för sina soldater i mod och krigaranda — både framför Hangö och där borta vid Finlands östfront, där han slutligen mötte sitt öde i tron på Sverige den 14 april 1942. Han har nu blivit symbolen för alla svenska frivilliga — men mest ändå för de våra, som ej blott kämpa för Nordens säkerhet och Sveriges heder av idag utan också för en ljusare och värdigare nordisk framtid.

Vi ha nu blottat krigarvården — och jag överlämnar den åt de fallnas minne. Här befinna sig nu med oss i tankarna alla våra frivilliga Sveaborgsmän ute i kriget och likaså mångtusende medkämpar på hemmafronten runt Sveriges bygder. Men här befinna sig också tjugofem tysta hedersgäster. De stå här framför oss i ett osynligt led, dessa tappra, som vår hyllning idag gäller, alla, från den förste till den siste.”

Nu uppräknade Partiledaren de 25 stupade Sveaborgsmännens namn, varefter han fortsatte:

”Ni skall veta, stupade kamrater, att Er ära förblir dock den bästa minnesvården. ’Ett vet jag, som aldrig dör’ — och i våra hjärtan ha vi rest en större minnesvård, som ingen tid kan utplåna. Den skall stå fast i den svenska ungdomens hjärtan under släktled efter släktled, manande dem att följa Ert exempel, att utan tanke på sig själv offra sig i farans stund för hela folkets väl. Vi förnya härmed löftet att fortsätta Eder kamp för vårt folk och vårt land och vår stora gemensamma sak. Ni har icke offrat Edra liv förgäves — ännu håller östfronten — och ännu kämpa vi här som förr — den dag skall komma, när också segern följer våra fanor i den svenska frihetskampen. Och främst in i nordmännens gryende framtidsland skall Ni marschera — Hallberg-Cuulas soldater — Ni som var främst i striden och främst i osjälvisk pliktuppfyllelse.”

Så läste talaren Bertel Gripenbergs dikt till Svenska Brigaden:

Liv som idag omkring oss rastlöst brusar,
dag som i solljus sorglöst lyser och ler!

Lyssnen till minnets röst, som över gravar susar,
dämpat och tyst den talar idag till Er!

Svunna tider, dagar av kamp och ära,
vaknen ur vilan, träden oss åter nära!

Kämpar från Sveriges land, för Finland fallna,
fallna i Finlands brinnande ödestid!

Aldrig skall glöden på minnets altare kallna,
aldrig förgätas Er gärning, Er död, Er strid!

Dagens släkte, som räknar, väger och mäter,
tyst idag vid Er grav sig själv och sin tid förgäter.

Stort var Ert offer, hög och ren var hågen, 
som i en tid av klokskap och själviskhet visste till ädel bragd att spänna bågen, 
visste att visa, hur svenska stålet bet. 

Ungt var Ert sinne, ungt och härligt modet, 
ungt i åldrande tid var ännu vikingablodet!

Stort var Ert offer, och Eder lön blev ringa —
dock, så bjuder ju nordmannahjältesed.

Men som svärdshugg mot sköld skall trotsigt klinga
minnenas sång om Er bragd i österled!

Stolt Ert minne lever i sagans gårdar,
rikt är ljuset kring kämparnas minnesvårdar.

Svenska hjältar, fallna för Finlands lycka,
sovande stilla i Finlands fria jord!

Segerkransen skall kallnade pannor smycka,
sången skall vårda Ert eftermäle i Nord.

Träden på minnets dag idag oss åter nära,
stupade hjältar från tider av mod och ära!

Efter Partiledarens tal spelade musikkåren Marcia Carolus Rex, och Gösta Hallberg-Cuulas viloplats täcktes med kransar från SSS Partiledning, Stockholms ortsgrupp, Stockholms kvinnogrupp, enskilda vänner m.fl.

Fanorna troppades, och därmed var invigningen av de stupades minnessten avslutad.

Stämningsmättad minnesafton

Efter högtiden på kyrkogården samlades medlemmar ur Stockholms ortsgrupp och Nordisk Ungdom till en minnesafton på Manhemssalen, som var fylld till trängsel.

Efter att frontsången sjungits framträdde Thure Detter och läste några av Gösta Hallberg-Cuulas efterlämnade dikter och idépolitiska artiklar, vari vår stupade kamrats eldsjäl lyste fram ur varje rad.

Pk Gunnar Prawitz hyllade därefter i ett kort anförande våra 25 stupade kamrater i öster, och ägnade först sitt anförande åt den främste av dem alla, Gösta Hallberg-Cuula. När kampen här hemma många gånger är hård och hopplös och vi kanske önska att ge upp, få vi aldrig glömma att våra bästa kamrater givit sina liv för vår och Sveriges framtid. För en stor och helig sak erfordras det många och hårda offer.

Efter Prawitz tal följde visning av en film, upptagen vid den ståtliga och stämningsmättade jordfästningen av Gösta Hallberg-Cuula den 9 maj 1942. Den utomordentligt vältagna filmen, delvis färgfilm, gjorde ett mycket djupt intryck på åskådarna.

Efter Friheten leve och ett kamphell för fortsatt strid i våra stupade hjältars anda följde bl.a. en förevisning av några intressanta och välgjorda hembygdsfilmer från Värmland.