KRÖNIKA. Hur kommer det sig att många föräldrar överbeskyddar och curlar sina barn genom uppväxten?

curl

En pappa med två grabbar i tioårsåldern skrattar gott då vi diskuterar hur rädda dagens föräldrar är för att låta sina barn vara barn. I sin välvilja att göra livet enkelt för dem går det inte sällan överstyr och urartar i något sorts befängt kontrollbehov. Pappan jag talar med är precis som jag född i början av 80-talet. Han minns hur han själv härjade ute i skogen på somrarna och lekte krig, klättrade, täljde och byggde kojor. Vi båda nickar igenkännande då vi pratar om hur det var ”förr” då vi var små…

På den tiden då ungar cyklade ute på gårdarna i bostadsområdena och skratten och leken var i full gång på lekplatserna. Jag kan inte minnas att mina föräldrar förmanade mig att akta mig för ditt och datt i tid och otid då jag var ute. Från 6-7-årsåldern var man ute med sina kompisar utan vuxna. Men idag ser så mycket annorlunda ut. Många föräldrar som jag pratar med är rädda så fort deras barn går ut genom ytterdörren. Och till viss del är det förståeligt. Samhällsklimatet i Sverige är i allra högsta grad ett annat nu än för bara tio år sedan.

Självklart måste man som vuxen tala med sina barn om vilka faror som faktiskt finns därute. Att alla vuxna inte är snälla, att man inte ska låta sig luras med av någon etc etc. Men att dra beskyddandet så långt att man medvetet eller omedvetet hämmar barnens naturliga utveckling är fel väg att gå. Barn måste få utforska saker på egen hand. De behöver få vara ute i det fria och inte hållas fängslade i hemmets trygga vrå. De curlande föräldrarna blir allt vanligare. Man skjutsar ungarna hit och dit och ser hellre att de sitter hemma än att vara ute och leka. Många av de här barnen är beroende av att spela data-/TV-spel och det går ofta hand i hand med en urusel fysik.

Ibland undrar man som förälder var alla andra ungar håller hus egentligen? Ofta är det bara mina som är ute och leker. Men så helt plötsligt dyker de upp tillsammans med sin mamma eller pappa från ingenstans på helgen (om solen skiner). Stela, nervösa föräldrar som bevakar varje steg ungarna tar. ”Akta dig där”, ”inte klättra i trädet, tänk om du trillar”, ”ta det försiktigt”, ”klarar du det där?”, ”gå ner därifrån”, är allt barnen får höra. Efter nån halvtimme har leklusten krossats och man traskar hemåt igen.

Jag kan inte låta bli och fundera över vad som är så farligt med om barnet trillar nån gång, får skrubbsår eller ramlar av en gunga? Är inte just det en del av att vara barn? Att testa gränser och då och då misslyckas? Ett barn som inte tillåts klättra kommer inte att klara av att klättra. Ett barn som inte får förtroendet att gå ut själv och leka kommer att känna sig osäker långt upp i åldrarna. Man gör inte sina barn en tjänst genom att avskärma dem från livet. Tvärtom, man stjälper dem.

Paradoxalt nog fråntas de curlade barnen många gånger sin barndom. Det trots att deras föräldrar inte vill låta dem växa upp. Barndomen är en väg i livet. Den är nästintill ett måste för att lyckas längre fram. Jag har läst rapporter om hur flera av de bortklemade och curlade ungarna växer upp och blir depressiva tonåringar. Då har de fattat att livet inte kan vara en dans på rosor utan nederlag. Först då tvingas de brutalt och abrupt in i vad de säkert uppfattar som en hård verklighet.

För att fostra sina barn till starka och självgående individer krävs det att man ställer krav och samtidigt pö om pö vågar släppa taget och låta dem ta ansvar. Ju förr desto bättre. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att rusta sina barn rätt för vad som komma skall. Att tvinga in dem i ett trygghetens fängelse är förkastligt. Svenska barn idag är ofta mesiga, veka, ängsliga, otränade och omogna. Trots detta hyllas de av sina föräldrar som många gånger inbillar dem att de är precis motsatsen.

Den unga generation som ska bli framtidens vuxna svenskar kommer att behöva en rejäl dos med jävlar anamma för att klara sig. Samhällsklimatet blir allt hårdare och det finns andra som uppfostras på ett helt annat vis i dagens Sverige. Jag vill se fler svenska barn och ungdomar som vågar och framförallt tillåts utvecklas till vårt lands fysiskt och psykiskt starkaste.


  • Publicerad:
    2014-03-10 20:56