ANTIKVARISKT • Artikel från Stormfacklan, 15 januari 1938. Skribenten är SFl.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

En svensk författare påstod för några år sedan att författarna, diktarna, ultraakademikerna, konstnärerna, överhuvud intellektualisterna inte längre rekryteras bland de intelligentaste människorna. De största begåvningarna bli istället industrimän, tekniker, officerare, politiker.

Utan tvivel är detta riktigt. Att vara intellektualist i våra dagar garanterar på intet sätt förnuft, klokhet och skarpsyn. På sin höjd passiv och negativ så kallad analytisk intelligens. De mest harmoniska intelligenserna rekrytera istället ofta sådana yrken och grupper som äro direkt antiintellektualistiska. Intelligens äro inte längre liktydigt med intellektualism, kunskaper, kvick konversation, litteraturkännedom och salongsmässighet. Intelligensen har år för år blivit allt mindre salongsmässig och allt mera aktiv och nyskapande.

Det skriks i dessa dagar mycket om att ”intelligensen” har en betryckt ställning, att den nya nationalismen är fientlig mot förnuft och inte tycker om intelligent folk. Påståendet är naturligtvis, lindrigt sagt, felaktigt. Men hela begreppet intelligens håller på att få en annan innebörd än under 1800-talet. Det fordras någonting annat, man nöjer sig inte blott med den gamla vanföreställningen om en, låt oss kalla det kvick, hjärna som inträdeskort till ledarskiktet, samhällets och nationens grädda.

En ”intelligent” pojkes fel brukar vara att han vägrar att visa disciplin, att han inte vill lyda, därför att den som befaller inte är sådan som den intelligente gossen önskar att kommandomannen vore. Den intelligente vill nämligen alltid och evinnerligen hävda sig så tydligt att detta leder till att han blir disciplinlös. Han sätter högre värde på att i varje ögonblick bli beundrad och få hävda sig, han bryr sig mera om alla dylika betydelselösheter, än om att nå ett stort mål genom att lyda när så behövs, att följa order då detta betyder effektivitet, och sålunda även själv nå längre både vad det gäller hans livsuppgift och hans egen person.

Den största grad av mänsklig effektivitet som kan finnas, nås då intelligenta människor underkasta sig, i någon stor gemensam saks intresse, sträng frivillig disciplin. Ty disciplinen är inte någonting genom vilket man gör dumma individer mer användbara, utan i än högre grad någonting som sätter sprätt på klyftigt folk. Och det gäller för alla dem som räkna sig som ”intelligenser”, de må nu sedan vara skolljus, medelpunkten för hela familjens beundran eller bara vanliga oupptäckta snillen att inte försöka vara märkligare än de äro, och allra minst försöka detta på fel sätt, utan att offra litet av den alltför högt uppskruvade ”självkänslan” och struntförnämigheten, och genom disciplin och organisation skapa en fast bas för fortsatta framgångar och den slutliga segern.