ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 20 december 1941. Skribent är Theodor D.

Så länge den politiska kamp förts i Sverige, som nu synes nalkas sitt avgörande skede, har aldrig någon tvekan behövt råda om vilka olika fronter det är som stå emot varandra. På den ena sidan har i alla tider de politiska ”meningsriktningar” befunnits som älskat att kalla sig demokratiska, och på den andra sidan har vår organisation ensam kämpat.

De demokratiska partierna må ha uppvisat hur många skiljaktigheter som helst, de må ha tvistat i detaljfrågor och ställt upp sina partiprogram i skenbar motsats till varandra – en sak har emellertid enat dem alla: fiendskapen mot den nya tidens politiska soldater.

När vi som sanna socialister exempelvis höjde stridsparollerna mot den internationella storfinansen och krävde Sveriges frigörande från den, då tystnade de förut entusiastiska ”antikapitalisterna”, som kallade sig socialdemokrater eller kommunister. Då ville de inte längre tala om kamp mot ”kapitalismen”. Det var nämligen inte den sortens kapitalism marxisterna ville bekämpa. Det var inte mot främmande finansvälde de ville strida. Det blev också hastigt allians mellan socialdemokraternas LO och Wallenbergs–Mannheimers–Bonniers finansmakt. Med högern hade socialdemokratin sedan intet att tvista om.

När vi som sanna nationalister för många år sedan krävde åtgärder för den svenska stammens skydd gentemot främmande raselement och främmande, osvenska seder och propaganda, då tystnade de förr så patriotiska s.k. nationella. Så långt räckte inte deras kärlek till det svenska folket. Det kom istället krav från det hållet på stoppande av vår s.k. rashets. Och våra aktioner för att väcka det svenska folket till insikten om den förestående folkdöden, därest icke befolkningsfrågan löstes, de möttes för många år sedan med förakt av alla demokrater med ”självaktning”. ”Nazisternas avelspropaganda”, som våra strävanden kallades, var ingenting för det högtstående svenska folket. Och återigen voro de eniga, alla demokraterna. Ingen meningsskiljaktighet behövde söndra den eniga demokratiska fronten. Att man så småningom ändrade inställning på demokratiskt håll och sökte göra propagandabedrägeri med befolkningsfrågan, det förändrar inte saken. Det var endast konsekvensen. Det är sådant som kallas för demokratisk ”taktik”.

Utåt har denna enighet emellan de olika politiska partierna manifesterats såsom demokratisk samling och kulminerat i den s.k. samlingsregeringen. Man har gärna velat ge sken av att det gemensamma för dem alla voro den ”demokratiska” inställningen. När det gällde för socialdemokraterna att komma till makten i vårt land, då talades det aldrig om vem som voro demokrat eller antidemokrat. Då dögo kommunisterna som goda valbossar. Och vi ha i gott minne den valallians som socialdemokraterna år efter år upprätthållit med kommunisterna. Vi veta, att det var med kommunisternas hjälp som socialdemokraterna nådde sina valsiffror. Det var för övrigt ingen oegentlighet utan helt naturligt. Ty de äro båda produkter av samma lära, den j*****a marxismen.

Nu har det stora folkkravet om kommunismens förbjudande nått fram till de styrandes öron. Sveriges folk fordrar, att den landsförrädiska, internationella kommunismen likvideras och att sabotörernas och de lejda agenternas parti förbjudes. Anständigt folk anser det vara en skam att Sveriges Kommunistiska Parti icke redan förbjudits. Vad göra då socialdemokraterna inför ett sådant krav? Jo, de upptäcka helt plötsligt, att de forna bundsförvanterna äro ”antidemokratiska”, och skola dessa antidemokratiska landsförrädare förbjudas så måste också ett förbud riktas mot de antidemokratiska och fosterlandsälskande svenska nationalisterna. Logiken är sådan att den kunnat framspringas endast ur en sann demokrats hjärna. Men högern, de s.k. nationella ha redan fastnat på den kroken och i tacksam beundran för den nu så patriotiska socialdemokratin buga sig nu grevar och baroner inom högern och hoppas på, att det parti skall förbjudas, som inom en snar framtid skall smula sönder icke blott marxismen utan även den svenska högern, nämligen SSS. Nu äro de åter eniga inom de demokratiska lägren. Eniga mot SSS.

Nu är hela den j*****a fronten samlad på ett ställe. Samma drömmar om framtiden och samma förhoppningar hysa de alla, de må kalla sig höger eller vänster. Må vad som helst hända detta land, blott ingen seger kommer för SSS – det är deras eniga önskan.

Linjerna klarna. På ena sidan står den internationella storfinansen med sina otaliga instrument och med sina politiska partier av ”olika kulör” beskyddande den internationella bolsjevismen – på den andra sidan står SSS. Målmedvetet fullföljer SSS sin kamp, och parollen är: Giv aldrig fienden frid!

Hård är kampen, men intet skall hindra oss. En dag står vi vid målet. Det kan gå fortare än herrar demokrater ana.