ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 9 juli 1948. Skribenten är Okay.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Till arkivet

Ordet demokrati kännetecknar dumheten, ansvarslösheten och inkompetensen över huvud i det politiska livet. Påståendet kan förefalla en smula djärvt och kanske till och med överdrivet, men betänk då hur i dessa dagar de s.k. demokratierna världen runt styras och förvaltas. Ytterst sällan träffar man på en självständig, målmedveten politik, utan ständigt är det ett kompromissande och hänsynstagande åt alla håll och kanter. Ingen vågar eller vill påtaga sig något större mått av ansvar, utan man döljer sig i det stora kollektivet.

Vi ha ett typexempel därpå i vår svenska riksdag, denna utmärkta inrättning som påstås representera det yppersta av vårt lands tänkande och handlande. Vi kunna sannerligen skatta oss lyckliga i medvetandet om att så förvisso icke är fallet. Då vore läget bra mycket mera beklagansvärt än det trots allt ändå är.

Här sätter man en samling riksdagsgubbar att avgöra fackfrågor, som de nära nog samt och synnerligen icke äga den ringaste inblick i. De olika partigrupperna följa i vått och torrt den av ledningen för respektive partier intagna ståndpunkten. Ett majoritetsparti som exempelvis Socialdemokraterna kan sålunda med om så endast en rösts övervikt, genomdriva de för landet mest ödesdigra beslut. Och vi ha sannerligen fått erfara, vilka galenskaper som komma från det hållet. Vi behöva bara nämna skattereformen under 1947, som redan efter knappt ett år nära nog eliminerats genom vårens nya indirekta skatter.

Vid den nyligen förda försvarsdebatten, som bl.a. resulterade i den första tjänstgöringens nedskärande till endast nio månader, handlade riksdagen direkt i strid mot den militära sakkunskapen. Att en militär skulle kunna förstå saken bättre ansågs naturligtvis uteslutet. I första kammaren röstade 75 för förslaget om den inskränkta övningstiden, medan 23 röstade emot och 49 voro frånvarande. I andra kammaren röstade 95 för och 78 emot.

Vi i SSS (Svensk Socialistisk Samling) kunna icke finna något förnuft i en dylik sakernas ordning och i medvetande om det i längden ohållbara däri, kräva vi i vårt program en ledning som under ansvar inför folket kan stå för sina handlingar. Vi kräva vidare införandet av en enkammarriksdag bestående av sakkunnigt folk valt av fackkorporationer inom samhällslivets skilda grenar.

En demokrati kan aldrig bli hundraprocentigt effektiv. Vi se exempelvis på ett land som USA, där dock presidenten har en icke obetydlig maktställning, hur man där vart fjärde år genomgår en fullständig inre kris vid varje nytt presidentval. Mycken dyrbar tid offras på de uppblossande partistriderna, som under lång tid försvaga landet. Det gäller för den sittande presidenten att taga hänsyn till tusen och en faktorer för att kunna hoppas på att bli omvald.

De mest underliga upptåg förekomma under denna tid, och vi kunna helt enkelt inte, ehuru det ligger en smula vid sidan av ämnet, underlåta att citera ett telegram i Dagens Nyheter från korandet av republikanska partiets presidentkandidat, som ju blev Dewey. Det lyder:

Man måste ha upplevat nomineringen av en presidentkandidat vid ett amerikanskt partikonvent för att helt fatta innebörden av begreppet oväsen. Bölandet av en fullt påsläppt brandsirén förnams vid tvåtiden natten till torsdagen såsom en svag men knappt hörbar underton till mångahanda ljudfenomen från den fullpackade samlingshallen för det republikanska konventet i Philadelphia. Sirénen hade praktiserats in i möteslokalen tillsammans med hundratals harskramlor, papperstrumpeter, visselpipor och två hela musikkårer, den ena bestående av kjolklädda skotska säckpipblåsare – allt för att öka Harold Stassens chanser att bli nästa USA-president.

I märkbar rädsla för att de med satanisk uppfinningsrikedom sammansatta mekaniserade oljudsredskapen skulle kunna anses otillräckliga för ändamålet kompletterades skrammelbuljongen av taktfasta rop från tusentals strupar: ”We want Stassen”, anförda av den örnfjäderprydde indianhövdingen Fläckiga Kråkan från Syd-dakota, som bärande stjärnbaneret dirigerade från talarstolen. Samtidigt upptog stockholmarnas gamle bekanting Minnesota-guvernören Luther Youngdahl via mikrofonen på samma strategiska plats en fosterländsk sång och lyckades så småningom att få åtminstone en av musikkårerna att falla in i ackompanjemanget och en god del av läktarpubliken att instämma i sången.

Under tiden dirigerades andra musikkåren huvudsakligen med oförtrutna höftrörelser av en trikåklädd flicka på talarestraden, medan hundratals jätteplakat, uppmanade församlingen att utse Stassen, bars omkring i procession mellan bänkraderna. Mångfärgade leksaksballonger, som knippvis lösgjordes och seglade mot taket, satte extra färg på defileringen, vari också ingick en roddbåt, bemannad med en matrosflicka, som armstarka entusiaster bar över huvudena den halvtimme det sannskyldiga karnevalståget varade. Stassentåget var kvällens både ljudligaste och färgrikaste och föreföll också att vara det som läktarpubliken levde livligast med i.

Rena rama gyckelupptåget, och dock rör det sig om något för hela världen så allvarligt som korandet av en amerikansk presidentkandidat, en man som måste vara beredd att bjuda Sovjet spetsen i striden om världsherraväldet.