Den bortglömda massakern i Postelberg
Dagens datum 3 juni • Denna dag 1945 inleds en massaker på civila sudettyskar i Postelberg. Förbrytarna gavs sedan amnesti av Tjeckoslovakiens president Edvard Beneš och massakern tystades ner i femtio år.
Vid slutet och efter andra världskrigets slut fördrevs miljontals tyskar från Östeuropa där otaliga massakrer utfördes av de allierade. De som utförde massakrer på civila i Tjeckoslovakien skyddades av en lag utfärdad av landets president Edvard Beneš.
Den liberale presidenten hade även från sin exil i London, under andra världskriget, uppmanat till etnisk rensning av civila tyskar genom de så kallade Benešdekreten. Kraven på att etniskt rensa Tjeckoslovakien på tre miljoner sudettyskar godkändes i sin tur av Winston Churchill, Harry S. Truman och Josef Stalin under Potsdam-konferensen i augusti 1945. Vid detta lag hade Beneš redan tagit saken i egna händer.
Flera förbrytelser, däribland dödsmarschen från Brünn, ägde rum under senvåren/sommaren 1945 under tiden som Beneš blivit återinsatt. De utfördes främst av kommunister verksamma i Tjeckoslovakien och med Beneš stöd.
Ett sådant ägde rum under fördrivningen av tyskar från Saaz till den lilla byn Postelberg (numera Postoloprty vid den bayerska/tjeckiska gränsen) i den sudettyska provinsen Saazerland.
Den 3 juni samlade tjeckiska militärer, som stridit för Röda armén, ihop närmare 5 000 civila tyskar, mestadels äldre män och unga pojkar, på torget i Saaz. Dessa tyskar, själva oskyldiga till några förbrytelser, skulle under vapenhot marschera en 15 kilometer lång sträcka till Postelberg.
De fick ställa upp sig i tre kolonner och de som inte lyckades stå rakt i ledet, inte sprang fort eller inte kunde texten till de ”nazistsånger” de tvingades sjunga blev mycket omilt behandlade. En del av dem sköts redan i Saaz. Fem pojkar i åldern 12-15 – Horst, Eduard, Hans, Walter och Heinz – blev piskade och sedan skjutna till döds.
– En av pojkarna som inte hade blivit dödligt sårad av skotten sprang fram till skyttarna och bönade om att få gå till sin mor. De bara fortsatte skjuta, berättar ögonvittnet Heinrich Giebitz.
Vid midnatt kom fångarna fram till ett öde Postelberg och placerades vid ett kasernområde. Där fick de sitta upp under hela natten. Om de rörde på sig skulle de dödas. Vid detta lag visste man med säkerhet att detta inte var ett tomt hot.
Dagen efter började med att några av fångarna fick ställa sig upp och andra sitta kvar. De som ställde sig upp avrättades. De som tills vidare fått behålla livet fick order om att kasta de döda i ett dike som tidigare fungerat som latrin. Natten mellan den 4 och 5 juni placerades fångarna i stall och under hela natten hördes skott utanför.
Den 5 och 6 juni inleddes systematiska mord där män och unga pojkar delades upp i grupper om 80 och avrättades. Hundratals eller tusentals dödades under dessa två dagar. De återstående transporterades den 6 juni till olika fångläger.
Trots det sätt som denna massaker genomfördes på var det länge som att detta aldrig ägt rum. Den tjeckoslovakiska regeringen hade 1947 utfört en utredning som var hemligstämplad. I den begäran som ställdes av det tjeckiska underhuset skrev man bland annat: ”Information rörande händelserna i Postoloprty får aldrig spridas till någon, vare sig tjecker eller någon främmande stat får höra talas om detta. Det skulle skada Tjeckoslovakien.”
I samband med utredningen om Postelberg kom på tal utfärdas även en ny lag, Nr 115/1946, som var en förlängning av Benešdekreten. I den beviljades straffrihet för alla krigsförbrytelser som begåtts mot tyskar från den 30 september 1938 till den 28 oktober 1945.
Den som anses ha legat bakom massakern i Postelberg var generalen Karel Klapálek, som tidigare stridit med både britterna och Röda armén. Polismannen Bohuslav Marek och kaptenen Vojtech Cerny har i efterhand dömts för morden på de fem pojkarna. Dessa gärningsmän är idag döda och ingen annan har ställts inför rätta för massakern.
Historien rullades upp av en ren slump i mitten av 1990-talet. Den tjeckiske journalisten David Hertl skulle skriva om Postelbergs lokalhistoria för en regional nyhetstidning, men mötte på starkt motstånd av lokalbefolkningen vilket väckte hans nyfikenhet. Folk visste antingen inget om deras förflutna eller ville inte prata om det. Hertl hotades sedan till döds efter att artiklarna kommit i tryck. Artiklarna bar rubriker som ”Var är alla tusentals tyskar från Saaz och Postelberg?” och ”Vi har namnen på mördarna”.
Resultatet av denna mordorgie i Postelberg var minst 763 döda. Dessa uppgifter härrör från utredningen 1947 och baseras på upphittade döda kroppar vid nio olika massgravar. Vittnen talar däremot om tusentals döda och även Der Spiegel skriver att 2 000 tyska civila dödades.
Vidare läsning: Revenge on Ethnic Germans: Czech Town Divided over How to Commemorate 1945 Massacre
Artikeln publicerades ursprungligen 2014-06-03.