ANTIKVARISKT • Artikel från Vägen Framåt den 2 maj 1948. Skribent är Kalle Blås.

I påskas var det kravaller på Söder i Stockholm. Böss voro i farten. Enligt vissa borgerliga tidningar var det emellertid politiska missnöjeselement, som stod bakom. Bolsjisar finns det gott om på Söder. Polisen fick ett hårt jobb. Man tycker, att den borgerliga pressen borde backat upp polisen, när den grep in mot bolsjevikuppträden.

Men si, man bedrog sig. Ty poliserna togo sig det orådet före att fösa undan en pressfotograf. Och må alla världens olyckor drabba den, som förgriper sig på en den fria pressens sacrosankte representant.

Ty pressmän utgör det ofelbaraste och mest ömskinta släkte, som trampat på denna planet. Snudda vid en journalist, och ni får höra ett anskri från alla drakarna. Kungen kan man trampa på — det spelar inte så stor roll. Men en journalist — det är majestätsförbrytelse.

Journalisterna själva däremot ha alla rättigheter. De ha rätt att ta heder och ära av folk. De behöva aldrig lämna några bevis. Bara för att få smälla upp en fin löpsedelsrubrik och tjäna några tolvskillingar extra kan vem som helst utsättas för vilka beskyllningar som helst. En oskyldig flicka, som dragits in i något kärleksdrama kan plötsligt få se sig avporträtterad i pressen med alla möjliga insinuationer om skumt privatliv o. s. v., insinuationer, som samt och synnerligen tillverkats på redaktionen, tillverkats per express för att hinna in i kvällsupplagan. Att en människa, som aldrig haft med offentligheten att göra får sina nerver förstörda, det rör inte den journalje, som smällt ihop lögnerna för att sedan lugnt gå ner på W 6 för att ta supen till middag.

Har Ni sett ett fegare släkte än journalisterna! Har Ni träffat på någon, som vågar skriva sanningen för dess egen skull? Nej, sanningen plockar man fram, om man tjänar på den. Annars ljuger man. Vi nysvenskar behöver bara plocka fram vår egen personliga erfarenhet. Vi ha utsatts för de lumpnaste beskyllningar i pressen utan ett ord till bevis. Man har helt enkelt fantiserat ihop historier om oss. Man har pådiktat oss åsikter och idéer, som vi aldrig haft. Och med stöd av dessa uppdiktade idéer har man sedan fortsatt smutskastningen. När myndigheter och utredningar klarlagt, att det inte finns minsta skymt av grund till dessa påståenden, tror Ni då att pressen bett om ursäkt? Aldrig! En journalist kan inte göra fel. Vad han har skrivit, det har han skrivit.

Om det inte dyker upp en representant för annonsörerna på redaktionen. Då blir det fart på skrivmaskinerna. Hota bara med att kosingen dras in. Då få de grötmyndiga och storordiga kaxarna svansen mellan benen. Då vifta de ödmjukt och servilt för att inte stöta sig. För pengar skriver en journalist vad som helst. När Hitler stod på höjden av makt, höll man sig i skinnet. När det gick bra för ryssarna hyllade man Röda armén. Och nu, när Truman tagit bladet från munnen och givit signal till anfall mot öster, följer hela journalistföljet med och skroderar i känd stil om kommunismens gräslighet, den kommunism, som man bara för något år sedan sökte höja till skyarna som Rysslands förnyare och goda demokrater, vilka bara inte riktigt hunnit i kapp utvecklingen i väster. Kappan efter vinden, det är journalistens valspråk.

Den fria pressen, den fria nyhetsförmedlingen! Pyttsan! Här finns ingen fri press. Kanske att man kan leta upp en eller annan rakryggad individ på en redaktionsstol, kanske att där finns en eller annan idealist, som försöker göra sitt bästa. Men sådana skuffas snart undan eller placeras på ofarliga avdelningar. Eller också visa de sig så svaga att de i praktiken alltid ge efter mot sin övertygelse, när trycket blir för hårt. Journalistik det är rugby med hårda sparkar och vassa armbågsstötar. Pressens frihet, det är friheten att få vara hur oförskämd, hur lymmelaktig och hur osannfärdig som helst. Vad ordets frihet i dag skulle behöva är en ny Herkules, som ledde in en flod i augiastallet och spolade rent. Man jämrar sig över diktaturpressen. Precis som om den partidemokratiska pressen vore bättre. Diktaturpressen är bara ett barn av demokratiens press. Skillnaden är bara den, att ett par partier ersatts med ett parti, att annonsörernas och penningmatadorernas censur ersatts av myndigheternas.

En fri press skulle vara en tillgång för ett samhälle. Men då skulle det skapas garantier för att vi finge orädda personligheter i spetsen för tidningarna, och att deras ekonomiska oberoende vore säkerställt. Vi skulle ha folk, som kunde sjunga ut, vad de hade på hjärtat utan partipolitiska sidoblickar. Det finns en och annan ansats. Få vi nämna Herbert Tingsten i det sammanhanget. Vi ha helt motsatta åsikter i många stycken. Men Tingsten låter inte korrumpera sig. Åtminstone finns det mycket som tyder på den saken. Vi ha många gånger frågat oss. Hur länge skall han få hållas? Vi hoppas, att det skall visa sig för engångs skull, att en stark personlighet kan rå på även kapitalintressen och fördomar. Få se, om Tingsten i längden håller måttet på den punkten. Han hör i varje fall till dem, som äro på god väg.