ANTIKVARISKT • Artikel från Ragnarok, september 1935. Författad av Carl Ernfrid Carlberg.

Det är en beklaglig sanning, att mängden av vår tids svenskar urartat från sina stolta anfäder. Istället för den oemotståndliga kraft, som väckte Nordens uråldrige innevånare till de djärvaste företag, råder bland deras efterkommande en för allmänt väl liknöjd verksamhet. Forntidens frihetsanda, dess eniga nit för Samfundets (samhällets) självbestånd hava försvunnit för tvedräkt och den brottsliga omtanken att främja blott egna fördelar, den enkla, urgamla uppriktigheten i seder och umgänge för en så kallad hyfsnings konstlade behag. Vi hava sålunda funnit vårt högsta ändamål vara att uppliva den frihetsanda, det mannamod och redliga sinne, som hos Götherna rådde. Såsom ett viktigt medel därtill måste vi hava all möda ospard att genom forskningen i Nordens fornhävder och sagor bereda oss en ljusare översikt av det tidevarv, vars enkla dygder vi ville återställa.

Så heter det i det den 16 februari 1811 – ett par år efter Finlands smärtsamma förlust – i Stockholm bildade Götiska förbundets stiftelseurkund, och vilja vi vara uppriktiga, så måste vi erkänna, att åtskilligt av det citerade har sin fulla giltighet den dag som är.

Götiska förbundets män, ”göterna” kallade, sågo i det dåtida släktets drag tydliga tecken på en förslappning av den gamla nationalkaraktären, sådan den framträder i hävden under heden tid såväl som under den kristna. ”Förskämda seder, ett verkligt levnadssätt och en bristande offervillighet för fosterlandet göra oss ej mer till värdiga avkomlingar av store förfäder. Vi leva på ett arv av stora minnen, vilket vi ej genom personlig redbarhet och kraft i tanke och handling rätt uppbära”, förklarade göterna, och botemedlet mot detta sedliga och fysiska förfall sågo de i ”upplivandet av den kraftfulle redlighet, varigenom våra förfäder så fördelaktigt utmärkte sig”.

Enkelhet och renhet i seder och tänkesätt hade varit stamfädernas styrka, frihet och mannamod deras ära. Med den sedliga kraften var den fysiska förenad. Varje äkta göt borde eftersträva att personligen vidmakthålla nordmannadygderna Tro, Kraft och Heder – det ursvenska mannaidealet enligt stamgöten Erik Gustaf Geijer – ”för att därmed bliva en föresyn för andra medborgare”. Detta nordiska ideal frammanade Geijer i odödliga sånger. Det är hans götiska dikter, som uppbära första häftet av tidskriften Iduna, ”en skrift för den nordiska fornålderns älskare”. Det anspråkslösa lilla häftet flög ut över landet, och sångerna tände och livade hela den svenska nationen. I inledningssången Manhem tecknar Geijer på sitt mästerliga, helgjutet manliga sätt idealbilden av den nordiska människan på nordisk mark under nordisk himmel:

Det var en tid det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för frid och krig,
då ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonden var en man för sig.

Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
med lugn för Gud och man han gick sin stig.

Sig själv sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner växte i hans hydda.

På segerrika marker svensken träder,
där berg och skogar tala forntids bragd.

Väcks han ej av de sång som stormen kväder
åt kämpens stoft, där han i hög är lagd?

Kan han förgäta sina stora fäder
och ibland deras skuggor stå försagd?

Steg då med deras ätt och deras seder
ock Nordens kraft i gravens sköte neder?

Nej, Renom det, de forna dygders tempel,
för evigheten rest på denna jord!

Är ej den med naturens egen stämpel
till manlighetens starka boning gjord?

Uppliva dem, de forntida exempel
av ära, kraft och tro uti vår Nord!

Då skola i vårt fall vi även hämnas,
och Manhems namn på jorden åter nämnas.

Det nordiska ynglingaidealet blev särskilt föremål för de götiska skaldernas intresse. I Tegnérs ”Frithiofs saga” framstår liksom i Geijers ”Vikingen” den nordiska ynglingen i sin dådlust och oförvägenhet, renhjärtenhet och storsinthet, Frithiof är den unge riddaren, som utför hjältedåd för att vinna sin brud, trofast och manlig men också oförsiktig och uppbrusande, som kan begå dårskaper, ja våldsgärningar, men också gärna öppet erkänner sin skuld och djupt känner behovet att genom ädel gärning försona begånget felsteg.

Under de tolv år som Götiska förbundet verkade som flitigast intogos däri omkring ett hundratal aktade svenska män, skalder och konstnärer, universitets- och akademiprofessorer, ämbetsmän och militärer, präster, lärare, läkare, bruksägare, bokhållare och bönder, alla besjälade av livlig känsla för landets uppryckning, och varmt intresserade särskilt för utforskandet av Nordens forntid. Fornkunskapen, fornminnesvården och folklivsforskningen blevo under ledning av förbundets outtröttlige sekreterare, Jacob Adlerbeth, göternas käraste skötebarn. Jordfynd uppgrävdes, runstenar uppletades och runor tyddes. Gamla kyrkor skärskådades, handlingar av historisk vikt uppspårades, allmogeord upptecknades och arkiverades landskapsvis. Gamla folkvisor och folkmelodier, ordstäv och folkbruk räddades åt eftervärlden. På historieforskningens område åstadkom Geijer ett storartat uppsving. Även språkforskningen och den språkliga kulturens vårdande voro föremål för göternas sakkunniga nit.

Förutom bardaleken med Geijer, Tegnér, Ling och Nicander i spetsen odlades musiken med Afzelius, Geijer och storsångaren Dillner som främsta målmän.

Den bildande konsten mottog, tack vare Götiska förbundet, kraftiga impulser i sund, nationell riktning, ej minst genom de under åren 1817-1821 föranstaltade konsttävlingarna. Till den äktsvenska konstens uppsving bidrog kanske mest göten Ling, som på sitt nygrundade gymnastiska centralinstitutet lyckades intressera konstens utövare för människokroppens skönhet i samband med fäktning och gymnastik. Bildhuggaren Fogelberg och akademiprofessorn Byström voro Lings trogna lärjungar, och hans varmt tillgivne vän, den geniale tecknaren Wahlbom, upphovsmannen till storverket ”Gustaf Adolfs död”, utbildade sig till en mästare i att teckna kraftfullt kämpande nordiska gestalter. Nordmannasinnet i den nationella bildhuggarkonsten fortlevde intill senare hälften av 1800-talet hos Qvarnström och Molin, skapare av ”Loke riktar pilen åt den blinde Höder”, ”Valkyrior föra en fallen kämpe till Valhall”, ”Karl XII:s staty”, ”Bältespännare”, ”Näcken spelande för Ägir och hennes döttrar, ”Nornorna” o.s.v. På historiemålningens område inledde Sandberg under götiskt inflytande en ny epok med Malmström, Winge, Forsberg, Hellqvist, von Rosen och Cederström som främsta efterföljare.

Mycket mer vore att berätta om detta märkliga, vittra och verksamma nordiska sällskap, men jag tror att det nu sagda räcker för att ge ett begrep om den historiska och andliga upprinnelsen till vår nygötiska samfundstanke.

Man må ogilla vissa överdrifter och ensidigheter, vartill göterna i sin moraliskt patriotiska hänförelse gjorde sig skyldiga, men ett står dock fast: de voro uppriktiga och orädda och i stort sett inne på rätt väg, på den gamla goda svenska kungsvägen, samma väg som Olof Rudbeck, Atlands eller Manheims hugstore mästare och bondekungen Karl XI, manhemstankens höge, djupt svenske bedrivare, en gång vandrat.

En nutida svensk humanistisk forskare, Johan Nordström, innehavare av den nyligen (1932) i Uppsala upprättade Gustav Adolfs-professuren, har vetenskapligt fastslagit, att atlantisk-götisk anda varit den eldande och sammanhållande kraften i svensk nationell kulturutveckling även före Rudbeck. Götiska förbundets män togo visserligen avstånd från vissa av den dåtida vetenskapen förkastade rudbeckska hypoteser, men detta hindrade icke att göterna faktiskt anknöto till den urgamla manhemstraditionen, och frågan är, om icke Rudbecks svåråtkomliga, av en arkeologiskt och rashistoriskt okunnig tid kritiserade nationalepos dock innehåller mängder av väckande tankar, vartill vi alltjämt med fördel kunna anknyta – såväl i vad avser det vetenskapliga som det folkliga bildningsarbetet.

I varje fall kunna tydligen ej de, som i dessa historiska tider vilja verka för en ädlare andlig resning av den svenska nationen, finna en i folksjälen djupare förankrad anknytningspunkt än ”den gamle rudbeckens” dådfriska, mångsidigt snillrika nordiska ingenium och den ute i bygderna folkliga hembygds- och fornminnesföreningar, sång-, gymnastik- och idrottssammanslutningar ännu levande götiska traditionen.

Det var en stolt och manlig anda som uppbar storhetstidens och göternas syn på Sverige och svenskheten. Vi kunde ha gott av att äga något av den andan än.

Ske alltså!