ANTIKVARISKT • Ett utdrag ur boken Dagar i Berlin, författad av Annie Åkerhielm.

Min skönaste önskedröm, då jag reste till Tyskland, var att i Berlin få uppleva den slutliga segern. Det var ej svårt att inse att därtill icke fanns större sannolikhet än som i allmänhet tillkommer det oväntade. Därnäst kom önskan att, om än på avstånd och i förbifarten, få se Hitler. Emellertid tycktes sannolikheten i detta fall ej vara mycket större än i det förra. Jag nämnde min önskan för en del olika personer, i hopp att någon skulle kunna ge mig några tips. Men ingen hade stor uppmuntran att bjuda.

Dann muss man viel Glück haben ”Då ska man verkligen ha tur”, sade överborgmästaren. ”Om ni ser i tidningarna att han kommer till den och den bangården” — vederbörande befann sig just då på sin blixtresa till Brenner — ”så kan ni mycket väl gå dit och ställa er där. Men ni har all utsikt att bli ihjälklämd och ändå mycket ringa utsikt att få se honom. — Man ser honom nu för tiden ytterst sällan”, sade den svenske ministern.

Samma förmiddag, då jag på morgonen lämnat Berlin, ägde en högtidlig hyllning för den avlidne amiralen Trotha rum utanför Ehrendenkmal vid Unter den Linden, som jag varje morgon passerat på väg till och från utlandsinstitutet. Där utanför stå alltid två soldater på vakt. Ofta gick jag ditin, såg på minnesaltaret över de fallna, den alltid brinnande facklan, den mångdubbla ringen av kransar, som nedläggas här av korporationer, kamratföreningar och av enskilda sörjande, vilka icke kunna nå sina käras gravar i främmande land, kanske icke ens veta var de finnas — och ringen av tysta besökare, som långsamt vandrade altaret runt och studerade inskrifterna på kransarna. Var och en av åtminstone de manliga besökarna, uniformerade eller icke, vände sig vid utgåendet ännu en gång mot altaret och stod ett ögonblick stilla med till hyllning lyft hand. — Vid högtidligheten till ära för Trotha var der Führer med. Men hade jag varit där då, hade jag förmodligen bara blivit ”ihjälklämd” — om än inte alldeles bokstavligt — och ändå inte fått se något.

— Kan ingen hjälpa er att få se den högste? frågade vid ett telefonsamtal en Berlin-svenska, åt vilken jag också anförtrott min önskan. Uttrycket frapperade mig, men det var betecknande. Man nämner honom så gott som aldrig i ett vanligt samtal. Belackarna utomlands — jag menar utom Tyskland — skulle kanske tyda detta som bevis på kyligare känslor, och sällsyntheten av hans åsyn som tecken på fruktan för attentat. Intetdera vore riktigt. Jag tog stickprov ibland, bröt isen och uttalade ordet. Alltid började ögonen stråla som av ett inre ljus; man upptog då ämnet och gick med iver in på det. ”Jag har sett honom en gång”, sade en tysk dam, vid vars bord jag en gång bad att få slå mig ned, då det var ont om plats i matsalen. ”Tänk er, han var inte längre från mig än bordet därborta!” En ung man i en järnvägskupé tröttnade icke åter att berätta om alla de underbara försörjningsåtgärder som tillkommit på högst densammes initiativ.

Men det ligger något av helgd omkring honom, något av det som uttryckes i det engelska ordet awe. Det är som om man fruktade profanationen av att indraga hans person i ett vardagligt samtal. Det skulle aldrig falla någon in att taga honom gemytligt, som man gör med den mycket populäre Göring. Även främlingen känner instinktivt att man i samtal med tyskar icke får säga ”Hitler” — lika litet, eller ännu mindre än man i gamla tider sade ”Wilhelm”. Man säger der Führer, liksom då der Kaiser.

Än mer — jag har under de senaste årens Tysklandsbesök ofta funnit att det ligger ett slags mystik i känslorna för statschefen. En dam i Berlin berättade, att en vän till henne blivit föreställd för honom och efteråt sagt: ”Det var unheimlich att stå inför de förfärliga ögonen, som sågo rakt igenom en.” Om dessa ögons förunderliga makt ha många vittnat. En ung sjöofficer, som jag träffade för några år sedan — alltså i början av regimen — sade: ”Man kan ibland tycka att allt ser mörkt ut. Men när han kommer med sina strålande ögon, då känner man med ens: Jo, allt är möjligt, allt kan gå, allt kommer att lyckas.” En ung tysk fru, med vilken jag en gång talade om de faror, för vilka han vid fronten ständigt utsätter sig, utbrast: ”Det vore förfärligt om något skulle hända honom! Ack, Göring är ju så utmärkt och bra, men han är ju ändå bara en människa!”

Hon menade säkerligen icke att Hitler var Gud, inte ens en gud. Men att han var på ett alldeles särskilt sätt gudasänd, det menade hon nog. Kanske uppstår det med tiden kring honom en egen metafysik. Och vore det underligt i fråga om denna man, som med två tomma händer lyft sitt folk ur eländets och förnedringens djupaste djup till dess tusenåriga historias högsta höjd, som förbytt dess hunger och armod till välstånd och förvandlat det från en dekadent och hopplös massa människor till ett folk, fullt av livsmod, energi och framtidstro — och som därtill utplånat nederlagets bitterhet genom en följd av segrar, vartill krigshistorien knappast har något motstycke. ”Vad vill ni kalla allt det som sker här?” sade den nämnde sjöofficeren, då jag berörde utlandets ogillande av att tyskarna så att säga gudomliggjorde sin ledare. Och jag svarade: ”Det gör detsamma vad det kallas; det är vad det är.” Närmare granskade bli alla gränser flytande.

— Han är ett geni, sade överborgmästaren, då jag sökte uttrycka min varma beundran för nationens främste man. ”Vad vi andra med möda uttänka, det ser han på ett ögonblick.” Jag har också hört omtalas, huru han vid överläggningarna i högkvarteret, medan generalerna grubblade och studerade kartan, plötsligt kunde sätta fingret på en punkt av den och säga: Där skall stöten sättas in! Det skedde, och det var alltid rätt; därom vittna de särskilda fälttågen i detta märkliga krig. Stundom, säger man, tappade generalerna andan inför hans djärva planer, som t. ex. expeditionen till Norge; men nu har man vant sig att bara hänge sig åt hans intuition med en slags fatalistisk tillit. Han vet vad som bör ske och när det bör ske.

Den ovannämnda Berlin-svenskan berättade något som säkert skulle låta underligt för flertalet av hennes hemma­varande landsmän: Hitler tycker icke om förbud. Sin önskan att den tyska ungdomen skall vänja sig av bruket av tobak, alkohol och liknande njutningsmedel vill han icke ha inskärpt genom föreskrifter. Han vill att ungdomen själv skall bringas att inse hur mycket vackrare och smidigare kroppar, starkare muskler och spänstigare hållning den skall få att sätta in på sportens olika områden, om den försakar dessa ämnen med deras försåtliga stimulans. Så och ej an­norlunda har han ju också gått tillväga i stort; propaganda och upplysning — man sätter som nämnt i Tyskland lik­hetstecken mellan dessa båda ord — skola hos folket skapa den världsåskådning som kommer det att självmant bringa alla de offer i liv och död som den stora folkgemenskapen kräver. Så vill han också i de folk, som äro kallade att ingå i det nya livsrummet finna villiga medarbetare och icke tvungna underordnade.

Fältherre och statsman, folkledare och social organisatör, allt av största mått; därtill skapande konstnär på arkitek­turens och stadsplaneringens område — kan någon undra på att han synes sitt folk nära nog övernaturlig? Hans väg efter maktövertagandet har hittills varit triumfatorns, om den än icke i detalj blivit den han tänkt och velat. Man skulle t. o. m. på visst sätt kunna tala om en historiens ironi. Han hade velat samla Europa, och som dominerande därinom den germanska rasen, till värn mot yttervärlden och till avvärjande av den rysk-bolsjevikiska faran; han hyste närmast ringaktning för färgade raser och tvivel på deras kulturduglighet. Det var därför han så konsekvent, ja, ända till sitt sista fredsanbud, eftersträvade samförstånd och samverkan med England. Och det fogade sig så sällsamt, att just England blev hans huvudfiende, att allt vad som rymdes i Europa utanför Tyskland av germansk ras vände sig ifrån honom, och att de stater som efter hand blevo villiga till samarbete med honom voro just det bolsjevikiska Ryssland, de slaviska balkanfolken, de två latinrasiga ita­lienska och spanska folken. Men hans intuition för sitt eget folks väg har varit osviklig, och den icke minst väsentliga sidan av hans storhet har varit att han, när hinder och mot­stånd sökte blockera denna väg, ögonblickligen såg var den hade att gå fram — över, vid sidan av eller genom dem.

Det är i sanning sällsamt — just det som England ville förhindra med sitt krig, och som tidigare aldrig var från tysk sida avsett, just det har kriget åstadkommit. I denna stund länkar Tysklands Führer Europas öden, kanske en dag världens — det förefaller just nu icke att vara en orimlig tanke. I varje fall finnes det redan i världen knap­past en rörelse, en händelse eller ett människoöde, som skulle varit alldeles detsamma utan honom. Allt har rönt inverkan av hans verksamhet, vare sig för eller emot. Men medan allt detta sker, medan hans privattåg korsar Europa och han mottager statsmän och statschefer i sin salongsvagn, går han där enkel som förr i sin soldatrock, med järnkorset från förra världskriget som enda dekoration, och hans enkla vanor äro desamma. Få eller inga anekdoter kretsa kring honom, som de annars göra kring flertalet av staternas styresmän, och i själva verket vet man inte mycket om honom. Men hans gärningar bära vittnesbörd för honom. Som t. ex. akten i Compiègne, där den sammastädes mot tyskarna en gång förövade skymfen utplånades till sista spåret, men samtidigt alla anordningar och hans egen och de andra närvarande tyskarnas hela hållning sade till de besegrade tydligare än ord: Nu äro vi segrare, men vi bära oss fördenskull icke illa åt. Vi veta att en man av ära hedrar en tapper besegrad fiende och har undseende för olyckan. Den danske kung Christians jubileumsdag, då inga tyska soldater syntes på Köpenhamns gator, är ett annat vittnesbörd. Fler kunna hämtas från Norge och Holland, där krigsfångarna frigåvos för att bärga sitt fosterlands skörd; från flyktinghjälpen i Belgien och Frankrike och den intensiva tyska hjälpen till återuppbyggnadsarbetet i alla de ockuperade landen. Vill ej samtiden höra dessa vittnesröster, så kommer dock framtidens historieforskning att höra dem.

Vår Tysklandsvistelse var slut. Genom det i mild soldager vilande nordtyska landskapet, där ett idogt arbete överallt pågick, över blått hav, om än ej fullt så spegelblankt som på ditresan, gick färden åter mot hemlandet. När jag på kvällen stod i sovkupéns fönster för att få se en skymt av min fädernestad Malmö, frapperade mig dess åsyn: så briljant, så storstadslik den tog sig ut! Ack, nu förstod jag — det var helt enkelt en upplyst stad! Och medan tåget ilade vidare norrut, låg jag och tänkte på, om vi månne rätt och ödmjukt uppskattade den lycka, som utan all vår förtjänst kommit oss till del: att få stanna utanför kriget. Nära har det varit oss; vad särskilt Malmö beträffar, hade engelska bomber fallit där just under de dagar jag tillbragt i Berlin. Och vidare tänkte jag på hur vi skulle bestå kriget, om det verkligen kom. Så som vi bestodo det i forna tider? Jag hoppas och tror det, och jag hoppas och vågar nu tro att vi icke skola bli satta på prov.

Inför allt vad världen upplevat under det sista kvartsseklet kan man icke bringa över sitt samvete att instämma i vår store bortgångne skalds inspirerade ord: ”Barmhärtige himmel, tänd blixten som slår ett folk med år av elände!” [ur ”Den nye Orestes” av Erik Axel Karlfeldt, reds. anm.] Hade ej tyskarna utfört sin blixtaktion i Norge, hade vi säkert kommit med; då hotade faran från väster. Från öster har den hotat hela vår historia igenom. Från söder hotar säkerligen ingen fara. Men skulle en sådan, var som helst ifrån, under nya kombinationer uppstå, vilja vi gärna tro att vi skulle möta den som den bör mötas. Dock, tron allena ger ingen grund till självförhävelse. Det är alltjämt ”en nåd att stilla bedja om” att kunna bära det blodiga allvaret lika ädelt som det folk jag nyss lämnat.