Dagens datum 24 april: Denna dag återvänder den finlandssvenske polarfararen Nordenskiöld efter Vegaexpeditionen. Nordenskiöld hade funnit och genomseglat Nordostpassagen.
HISTORIA. Theodor Engström skriver om den judiska terrorn i dåvarande Tsar-Ryssland som inleddes i slutet av 1800-talet.
Mordet på Tsar Alexander II kom till efter en massiv judisk terror riktad mot ryska tjänstemän och makthavare.
När det kommer till förhållandet mellan judar och ryssar i det Ryska Kejsardömet, talas det mycket om de progromer som drabbade den judiska minoriteten. Det man dock inte talar om i den officiella historieskrivningen, är den omfattande revolutionära aktivitet, som bedrevs av mestadels judiska revolutionärer, medelst bombdåd och lönnmord, långt innan det judiska maktövertagandet genom februarirevolutionen år 1917. Inte heller är de omfattande integrationsförsök som gjordes från tsarernas sida särskilt kända.
Ryssarnas och judarnas gemensamma historia har sitt ursprung i den ryska annekteringen av östra Polen i slutet på 1700-talet. Annekteringen av de polska områdena, vilka länge varit ett hem för en stor del av Europas judar efter att de upprepat blivit utkörda ur de västeuropeiska nationerna, innebar därmed att över 400 000 judar nu hamnade inom det ryska kejsardömets gränser.
Ryssland var dock redan sedan tidigare ett mångetniskt rike, där det ryska kejsardömets nyliga expansion även hade inneburit stora nya minoritetsgrupper så som tyskar, balter, rutener, polacker, och finnar. Folkgrupper som relativt lyckat inhystes i kejsardömet, där exempelvis Finland fick möjligheten att som lydhertigdöme utveckla sin nationella identitet och där den tysk-baltiska aristokratin kom att bli ett eftertraktat och lojalt tillskott i den ryska administrationen.
De två folkgrupper som däremot skulle visa sig bli ett stort problem var polackerna och judarna, vilka också var de grupper med en stark egen identitet där den sistnämnda folkgruppen till sist skulle visa sig vara ett fatalt tillskott för Kejsardömet Ryssland.
Av de polska judarna framstod många av dem som fattiga, där en orsak var regionens försämrade ekonomi under 1700-talet, men det fanns också fortsatt många framgångsrika judar inom näringsverksamheter såsom butiksinnehav, gästgiveri, hantverk, handel, manufaktur, och penningutlåning.
Judarna var också betydligt mer skriv- och läskunniga än övriga folkgrupper med ett i många fall internationellt kontaknät, och de hade en stark intern sammanhållning där man delade en urgammal religion och kultur som var särskiljd från resten av befolkningen. De höll sig också främst till städerna och var markant underrepresenterade inom bondeståndet. En rad särarter som även fortsättningsvis hade gjort dem mycket illa omtyckta och som blev källan till nya motsättningar, nu inom det Ryska Kejsardömet.
Det faktum att de oftast blev väldigt framgångsrika inom de näringsgrenar de fick tillgång till, gjorde dem också till farliga konkurrenter och ett hot mot näringsidkare från andra folkgrupper. Något som bland annat kan ses i en petition från köpmännen i Moskva år 1791 där man krävde beskydd från judisk konkurrens.
För att skydda icke-judiska närningsidkare och för att hantera de pyrande motsättningarna, begränsades judisk aktivitet och leverne därför av det kejserliga styret till något som kom att kallas det ”Judiska Bosättningsområdet”. Vissa yrkesverksamma judar var dock tillåtna att verka utanför det designerade området, men då med stora restriktioner.
De ryska myndigheterna var först ändå mycket angelägna att även integrera judarna, Dessa gavs flera fördelar så som tillgång till det ryska utbildningsväsendet och tilläts ha sina egna lokala skolor, men med kravet att antingen ryska, polska, eller tyska skulle läras ut. Skolgång blev samtidigt obligatoriskt för alla judiska barn. Åtgärder som var extraordinära för sin tid, men som endast resulterade i att resten av befolkningen kom att halka ännu mer efter beträffande utbildningsnivå i jämförelse med judarna, som tillskillnad från den ryska allmogen lättare kunde tillgodogöra sig det bristfälliga utbildningsväsendet.
I ett misslyckat försök att assimilera judarna inom jordbruket gavs de också möjligheten att bosätta sig utanför St. Petersburg och Moskva så länge de höll sig till bondenäringen. De utlovades också ett framtida medborgarskap utan restriktioner efter att de visat prov på flit och färdighet inom just jordbruket. Judarna fick därutöver behålla sitt lokala självstyre i den judiska församlingen Kahalen, samt undslapp helt den hårda ryska militärtjänstgöringen i utbyte mot erläggandet av en särskild skatt.
Efter att åtgärderna dock visat sig resultatlösa, och då judarnas fortsatta ekonomiska framgång tillsammans med deras envisa ovilja till assimilation börjat oroa tsarstyret, vidtogs mer kraftfulla integreringsåtgärder. Dessa åtgärder resulterade i slopandet av judars tidigare undantag från armévärvningen år 1827, ett förbud mot traditionell klädsel år 1840, samt upplösandet av Kahalen år 1844. Men trots att myndigheterna nu fråntog Kahalen sitt officiella erkännande, fortsatte i praktiken judarnas lokala självstyre med myndigheternas goda minne, då man inte kunde hitta någon fungerande ersättning.
Inom spritnäringen, som judarna i århundranden nästintill helt kommit att dominera i de polska territorierna, infördes nu ett yrkesförbud mot judisk spritförsäljning på landsbygden, då myndigheterna blivit alltmer oroade över ökad druckenhet bland allmogen. Likt tidigare förbudsförsök så kringgick dock många judar förbudet med hjälp målvakter och genom försäljning på den svarta marknaden.
De hitintills resultatlösa försöken att integrera judarna inom jordbruket kom dock att fortsätta med löften om att de judiska jordbrukarna dessutom skulle vara fortsatt undantagna från armévärvningen. Sammantaget så misslyckades emellertid även dessa mer kraftfulla integreringsförsök och bidrog endast till att öka den judiska fientligheten gentemot det kejserliga styret.
I slutet på 1800-talet var relationerna mellan judar och tsarstyret fortsatt fientliga. Under denna tid hade kejsardömet också försvagats gentemot resten av befolkningen i och med dess oförmåga att genomdriva behövliga samhällsreformer, samtidigt som urbanisering och fortsatt ofrihet bland de tidigare livegna bönderna, bidrog till instabiliteten.
Den judiska folkgruppen hade också blivit alltmer politiserad där de primärt judiska rörelserna, sionism och kommunism, på allvar börjat att slå rot bland de ryska judarna, samtidigt som även missnöjda ryssar bland både bönderna och industriarbetarna började att tilltalas av framförallt det socialistiska budskapet som då kommit att presenteras av judar.
Motsättningarna började också resultera i regelrätta våldsdåd där judiska revolutionärer leder kampen för att med våld störta Ryssland. De judiska revolutionärerna organiserade sig marxistiskt eller anarkistiskt och samtidigt eller senare i rörelser som det Socialrevolutionära partiet, mensjevikerna, bolsjevikerna. Dessa rörelser kunde se politiskt väldigt olika ut där det gemensamma målet var att störta Ryssland. I slutet av 1800-talet bedrev de judiska revolutionärerna terror för att uppnå sina mål.
År 1878 skjuter den marxistiska judinnan Vera Zasulich guvernören av St. Petersburgs, generalen Trepov, som blir allvarligt skadad. Zasulich grips, men blir i en förvirrad rättsprocess först bedömd som oskyldig, varefter hon lyckades slinka undan. Samma år grips också juden Solomon Wittenberg för att ha planerat att placera en mina inför tsarens besök i Odessa.
En brokig skara revolutionärer, däribland flera judar, kom också att samlas i bildandet av terrorgruppen Narodnaja Volja, år 1879. Gruppen leddes av en exekutiv kommittee, där de två judarna Aaron Zundelevich och Saveli Zlatopolsky ingick. Samma år som bildandet skjuter en av gruppens judiska medlemmar, Grigori Goldenberg, ihjäl guvernören av Kharkov, prins Dmitri Kropotkin. Därefter inleder terrorgruppen en intensiv lönnmordskampanj mot tsar Alexander II (1855-81), med ett inledande misslyckat lönnmordsförsök i april samma år. Flera inblandade attentatsmän blir gripna, däribland Zundelevich, som blir dömd till straffarbete, och juden Aaron Gobet, som avrättas.
Året därpå följde ett nytt mordförsök där tsarens vinterpalats sprängs, men tsaren undkom även denna gång. Följande år 1881 sprängs så till sist tsaren till döds i ett självmordsattentat utfört av polacken Ignacy Hryniewiecki. Attentatet hade planerats i hemmet tillhörande judinnan Gesia Gelfman, som grips men undslipper hängning då hon visar sig vara gravid. Hon dör dock istället i sviterna av sitt barnafödande i fängelset, där även spädbarnet dör av sjukdom.
Mordet på tsaren kom att bli starten för pogrom av anti-judiska kravaller. Under efterträdaren Tsar Alexander III (1881-91) avbröts nu också de tidigare misslyckade försöken till att integrera judarna och många judar som tidigare varit bosatta utanför det designerade bosättningsområdet vräks. Med de så kallade Majlagarna 1882 försöker det kejserliga styret nu också beskära den alltmer framträdande judiska aktiviteten i riket, något som dock resulterar i en omfattande ekonomisk depression i riket – ett tydligt tecken på hur förhärskande den judiska näringsverksamheten redan blivit i Ryssland.
Det kejserliga styret blir därmed snart desperat efter kredit, men från det mäktiga judiska bankhuset Rothschild fick finansministern då höra att lån endast skulle medges om förföljelsen av landets judar upphörde. Liknande krav kom från en judisk delegation ledd av baron Gunzberg som anlände till huvudstaden sent i maj. Delegationen och kraven föranledde en officiell rysk undersökning, som i september följdes av ett edikt från Tsar Alexander III.
I ediktet kunde man läsa:
För en tid så har regeringen gett sin uppmärksamhet till judarna och deras relationer till resten av invånarna i kejsardömet, med avsikten att utröna dess kristna invånares sorgerliga skick till följd av judarnas uppträdande i affärsfrågor. Under de senaste tjugo åren så har regeringen strävat på olika sätt för att bringa judarna närmare dess övriga invånare, och har gett dem nästan samma rättigheter som den inhemska befolkningen. Aktionerna, emellertid, mot judarna, som inleddes i våras i södra Ryssland och som spridits till centrala Ryssland, bevisar obestridligen att alla dess ansträngningar varit förgäves, och att misstro nu råder lika mycket som någonsin mellan de judiska och de kristna invånarna i dessa områden. Nu, som förhandlingarna vid rättegången mot de anklagade för upplopp, och annan bevisning, vittnar om så var den främsta orsaken till aktionerna och upploppen, till vilket ryssar som en nation är främmande, blott av en kommersiell natur, och lyder som följer:
Under de sista tjugo åren så har judarna gradvis tagit i besittning inte bara handel och näring i alla dess grenar, utan också av en stor del av marken genom att köpa eller nyttja den. Med få undantag, så har de även som en gemensam kropp ägnat sin uppmärksamhet, inte till att berika eller gynna riket, utan att genom sin list svindla dess invånare, och särskilt dess fattiga invånare. Detta beteende från deras sida har framkallat protester från folkets sida, som manifesterats i dåd av våld och plundring. Styret, som å ena sidan gjort sitt bästa för att få ett slut på oroligheterna, och för att befria judarna från förtryck och slakt, har också, å den andra sidan, tyckt det brådskande och rättvist att anta stränga åtgärder för att få ett slut på förtrycket praktiserat av judarna mot befolkningen, och att befria riket från den försyndelse, som var, som det är känt, orsaken till oroligheterna.
Majlagarna förblev därmed gällande lagstiftning i flera decennier framöver med det för de ryska myndigheterna önskvärda resultatet att ett stort antal judar kom att emigrera ifrån riket. Det primära resmålet för judarna var Amerika, men också Sydafrika och andra västeuropeiska länder. Ett mindre antal judar emigrerade också till Palestina.
Majlagarna skulle sedan komma att avskaffas först efter revolutionen i mars 1917 av den provisoriska regeringen. I början på 1900-talet eskalerade också en ny terrorkampanj mot det ryska styret och dess tsar Nicholas II (1894-1917). Kampanjen orkestrerades av det Socialrevolutionära Partiet, som bildats i Schweiz år 1901 som en utväxt från Narodnaja Volja, med målsättningen att störta tsaren genom terrorism och uppvigling av bondeuppbåd.
Judar utgjorde cirka 14% av medlemskåren men desto fler av dess framträdande medlemmar, däribland Osip Minor, Chaim Zhitlovsky, Ilya Rubanovich, och Abraham Gots. Till partiets mer betydande teoretiker hörde också juden Mikhail Gots. Än mer framträdande var den judiska prägeln i partiets så kallade stridsavdelning, ledd av juden Grigory Gershuni, som också var en av grundarna till partiet.
De följande åren skulle judiska terrorister komma att mörda flera höga ryska regeringsföreträdare i olika attentat. Det första offret var utbildningsministern Bogolepov år 1901, följt av inrikesminister Sipyagin år 1902, och guvernören Bogdanovich år 1903. Året därpå greps Gershuni av polisen efter att ha angivits av sin partikollega Yeno Azef, som även han var av judisk börd och en av partigrundarna. Azef tog därpå över ledarskapet över stridssektionen som under hans ledning fortsatte terrorkampanjen. Azef anklagades emellertid för att sedan åtminstone 1908 ha varit dubbelagent och arbetat för hemliga polisen. Social-revolutionärernas parti dömdes honom därför till döden.
Nästa måltavla blev efterträdaren till Sipyagin, inrikesminister Viachelev von Plehve, som mördades på Azefs order år 1904. Plevhe hade varit en nyckelfigur i tsarregimens försök att stävja den pågående tsarfientliga revolutionära verksamheten, där han tidigare i sin karriär som åklagare hade varit instrumental i krossandet av Narodnaja volja efter mordet på Alexander II. Hans hårdföra metoder gentemot landets minoriteter hade också gjort honom mycket avskydd av landets judar.
Under ett tal till en judisk delegation i Odessa året innan han mördades ska Plehve också ha sagt:
I västra Ryssland är runt nittio procent av revolutionärerna judar, och i Ryssland i allmänhet – runt fyrtio procent. Jag tänker inte dölja för dig att den revolutionära rörelsen i Ryssland oroar oss men ni ska veta att om ni inte avskräcker er ungdom från den revolutionära rörelsen, så ska vi göra er situation så ohållbar att ni tvingas lämna Ryssland, till den allra sista mannen!
Därefter utbryter också den sociala konvulsion som kommit att kallas 1905 års revolution, ett förlopp vars plötsliga utbrott också överaskar de bolsjevikiska och mensjevikiska revolutionärerna, där flertalet, som befann sig i landsflykt, inte skulle hinna reagera i tid. Juden Lev Trotskij (Bronstein) inser dock situationens vikt och lyckas snart bli en ledande medlem i den revolutionära Sovjet som utropas i St. Petersburg.
Över hela landet pågår också strejker, myterier, och upplopp, däribland i den polsk-judiska staden Lodz, som blir platsen för en väpnad resning. Efter våldsamma kravaller hamnade här först de tsartrogna trupperna på defensiven, samtidigt som hundratals barrikader sätts upp, men upproret slogs ändå ned i slutet av juni. De officiella rapporterna talar om 151 dödade stadsbor (79 judar, 55 polacker, och 17 tyskar). En av de mest förtjusta reaktionerna på Lodz upproret var Lenins, som beskrev det som en förebild av revolutionär entusiasm och hjältemod, som även påvisade den väpnade revolutionens förträfflighet och kvickhet.
Samtidigt fortsatte också det Socialrevolutionära Partiets lönnmordskampanj, där Azef i februari orkestrerade mordet på tsarens farbror, storfursten Sergej Alexandrovitj. I slutet på hösten börjar dock tsarstyret få kontroll över situationen, efter att både ha utlovat samhällsreformer, samt genom att ha fått det militära övertaget. Troskij och hans kumpaner i St. Petersburg blir också gripna.
Ett sista revolutionärt försök gjordes dock i en förenad ansträngning från bolsjevikerna, mensjevikerna, och det Socialrevolutionära Partiet där nya strejker utlystes i Moskva, som efter några dagar utvecklades till en väpnad resning. Tsartrogna styrkor under ledningen av general Dubrassov slog dock till med full styrka mot upprorsmännen, som efter några dagar av hårda gatustrider fick erkänna sig besegrade.
Som en direkt konsekvens av revolutionen påbörjade tsaren ett omfattande reformarbete för att försöka tillgodose det missnöje som förelegat. En konsitution instiftas år 1906 i enlighet med Oktobermanifestet, där val nu också hålls till den ryska Duman, som under året kommer att ha sitt första sammanträde. Landet såg därmed ut att påbörja samma utveckling mot konstutionell monarki som övriga Europa. Ett ovanligt lugn inträder nu också bland de ryska massorna.
En nyckelperson i tsarens reformsträvan blev den nyutsedde premiärministern Pyotr Arkadyevich Stolypin som mellan år 1906 till 1911 kom att dominera rysk politik. Han gav bl.a. Ryssland Stolypin-konstitutionen som nu skulle garantera de ryska bönderna, vilka utgjorde 85% av befolkningen, medborgerliga rättigheter. Mer känd blev han dock för sina landreformer som nu gav bönderna rätten att äga sin mark genom statliga lån för att kunna köpa marken. Dessa reformer skulle mellan åren 1907 till 1914 ge flera miljoner ryska bondefamiljer äganderätten över sin mark.
Reformerna fortsatte även efter första världskrigets utbrott, och Lenin själv såg nu det hela som en kamp mot klockan mellan Stolypins reformer och nästa chans för revolution, då reformerna helt hotade att avväpna landsbygden som en revolutionär kraft. Den judeoamerikanske marxisten Bertram Wolfe uttalade följande om situationen: ”Hur nära Lenin kom att förlora kapplöpningen bevisas av faktumet att 1917, när han manade bönderna till att ’ta landet’, så ägde de redan tre fjärdedelar av det.”
De judiska revolutionärerna såg på utvecklingen med stor oro och misstro, då det helt hotade att släcka revolutionsviljan hos det ryska folket. Azefs terrorgrupp hade också fortsatt sin terrorkampanj där man nu mördar general Dubrassov år 1906. Nästa måltavla för terroristerna blir nu premiärminister Stolypin, där man gör ett misslyckat försök med sprängningen av hans lantvilla i slutet på året. Först i september 1911 lyckas man i sitt uppsåt när denne skjuts ner på en teater i Kiev. Mördaren var den judiske advokaten Mordekhai Gershkovich Bogrov.
Det Socialrevolutionära Partiets terrorkampanj minskar därefter till sist i sin omfattning. Partiet beräknas dock vid denna tid redan ha dödat över 7 000 människor i olika attentat, däribland över 2 000 statstjänstemän.
Trots mordet på Stolypin så slutförs dock många av hans reformer. Men det första världskriget blev ändå början på slutet för Kejsardömet, där kriget kraftigt kom att försvaga tsaren och hans militära styrkor, inför den revolution som tar makten från tsaren i februari 1917. Februarirevolutionen var en färgrevolution likt de vi ser idag och det som förde judarna till makten. Mensjevikerna, de liberala västjudarna, och Socialrevolutionärerna ledde judarna till makten och understödde en kapitalistisk ordning i syfte att plundra Ryssland ekonomiskt.
Det blev dock inte det Socialrevolutionära Partiet, eller för den delen de mensjeviker och liberaler som också bidrog till omkullkastandet, som drar det längsta strået, utan bolsjevikerna, som under tiden sakta byggt upp sitt nätverk och ideologiska rörelse, och som tar makten efter en statskupp i oktober 1917.
Tsar Nikolaj II var den andra ryska statschefen som föll offer för den judiska rörelsen – som nu satt vid makten. Tsaaren och hela hans familj avrättades 1918 på order av juden Jakov Sverdlov. Avrättningen utfördes av det nybildade Tjekan som skulle bli ett viktigt instrument i den röda terrorn i Ryssland.
/Theodor Engström
Hoppa till huvudinnehåll
