KRÖNIKA • Russleman blottlägger här de mekanismer som förklarar varför inget annat politiskt system visat sig effektivare än liberal demokrati i utövandet av totalitär kontroll.

Ordet ”homeostas” defininieras enligt följande:

Varje självreglerande process, där biologiska system tenderar att bibehålla stabilitet samtidigt som de anpassar sig till förhållanden som är optimala för överlevnad.

När det gäller människokroppen avser begreppet entitetens tendens att söka upprätthålla konstant jämvikt i temperatur, blodtryck, vätskenivåer, saltbalans med mera. En låg blodsockernivå triggar hunger och utsöndring av glukogen för en höjning av nivån, medan en hög blodsockernivå stimulerar frisättning av insulin för ökat glukosupptag i cellerna. Låga syrenivåer (hypoxi) eller höga koldioxidnivåer (hyperkapni) stimulerar förändringar i andningsfrekvens via kemoreceptorer. Elektrolytobalanser uppmanar på kemisk väg njurarna eller andra system att justera vätske- och jonupptaget.

Min argumentation är att en liberal demokrati på ett liknande sätt verkar för den liberala totalitarismens beskydd och för upprätthållandet av dess balans. De återkommande valens funktion är inte att erbjuda befolkningen en mekanism för påverkan av politiken eller staten, utan snarare att fånga upp breda rörelser i befolkningen och justera styrandet därefter, i syfte att upprätthålla balansen. Inom det nuvarande vänster/höger-politiska paradigmet sker detta genom att populistisk ekonomisk retorik distribueras till vänstern och populistisk kulturell retorik till högern. Har kapitalismens omfördelning av kapital till eliten gått för långt? Dags för en socialdemokratisk regering. Har massinvandringen gått lite för långt och snabbt? Då är det de konservativas tur.

De förändringar som görs är givetvis kosmetiska, högst marginella och har som mest minimal påverkan på landets övergripande ekonomiska eller demografiska utveckling. Poängen är att homeostasen bibehålls, vilket ger den totalitära liberala staten tillräcklig flexibilitet för att alltid kunna ligga steget före en potentiell bred folklig missnöjesrörelse, som annars hade kunnat hota systemet. Varje röst utgör en informationsenhet som inkorporeras i systemets matris, vilket gör det möjligt för den totalitära liberala staten att upprätthålla sin jämvikt.

Jag kallar det den totalitära liberala staten, eftersom modern konservatism och vänsterideologi utgör olika sidor av en radikal liberal opposition mot nationalism och självuppoffring för det gemensamma bästa. Konservatismen styrs av girighet och dess anhängare vill frigöra sig från sina ekonomiska åligganden gentemot samhället, medan vänstern motsätter sig normativ moral och sedlighet. Båda är likväl uttryck för en underliggande radikal liberalism, som långsamt urholkar nationen.

Observerbara bevis på folkets maktlöshet

I verkligheten låter ingen seriös politisk ordning befolkningen rösta om dess grundläggande politiska mål. Detta har tydliggjorts otaliga gånger, bland annat i statsvetenskapliga studier som Affluence & Influence: Economic Inequality and Political Power in America av Martin Gilens. Gilens fann att arbetare och medelklass i USA utövar nästan ingen självständig påverkan på politiken, samt att deras önskemål får genomslag endast när de överensstämmer med den ekonomiska elitens preferenser. När klassernas preferenser skiljer sig åt, reflekterar besluten övervägande elitens vilja.

Detta är särskilt avslöjande, eftersom den liberala demokratins självbild utlovar att detta inte skulle kunna hända – med tanke på hur många fler det finns som tillhör arbetar- eller medelklassen än som kan räknas till eliten. Men åter igen: rösten är inte ett medel för maktutövande, utan endast en informationsenhet.

Politiskt inflytande i USA enligt socioekonomisk status. Illustration: «Affluence & Influence: Economic Inequality and Political Power in America» av Martin Gilens.

Dessutom kan vem som helst observera hur den totalitära liberala staten strikt motsätter sig återkommande populistiska påtryckningar från befolkningen. På högerkanten ser vi den totala avsaknaden av respons från högerinriktade regeringar över hela den västerländska världen i invandringsfrågan, trots att deras väljare har ropat efter detta i över ett decennium. Samtidigt har vänstern ropat hjälplöst medan deras vänsterorienterade president Joe Biden beordrade det amerikanska militärindustriella komplexet att fylla på Israels ammunitionsförråd samtidigt som folkmord begicks.

Anledningen är att demografisk utbytestaktik och sionism är kärnfrågor som inte är uppe för debatt, och partier och politiker kommer att agera därefter, även om det skulle kosta dem dyrt i kommande val. Detta är dock i stort sett irrelevant, eftersom partierna i sig inte har något inneboende värde för den totalitära liberala staten. Individer intar lukrativa positioner i det privata, och nya partier kan bildas när de gamla har förlorat all sin trovärdighet, men den liberala totalitarismen fortsätter obönhörligt sitt framåtskridande.

Kontroll genom fördold makt och kontrollerad tryckavlastning

I detta avseende finns det ingen avgörande skillnad mellan liberala demokratier och auktoritära öststater som Ryssland, Kina och Iran. Den skenbara östliga avvikelsen består i att Xi Jinping och Kinas kommunistparti inte kan peka på ”den andra sidan” av det politiska spektrumet när folket börjar knorra, och ironiskt nog är man sannolikt tvungna att åtminstone i viss mån anpassa sig till folkets krav. Liberal demokrati är den mest effektiva formen av totalitarism som någonsin skapats, eftersom här döljs de verkliga maktcentren, vilket innebär att det inte finns något tydligt mål att organisera politiskt motstånd mot. Sovjetunionen, å andra sidan, var dömt att kollapsa, eftersom all makt samlades i en tydligt definierad enpartistat, vilket gjorde den till ett enkelt mål.

Val fungerar också som tryckavlastningsventiler, där det tryck som byggts upp i befolkningen på grund av bristande respekt för deras önskemål släpps ut på ett sätt som inte utgör något hot mot den totalitära liberala staten. Illusionen av inflytande upprätthålls genom det rituella avlägsnandet av den sittande koalitionen. Det avsatta partiet väntar sedan i åtta till tolv år, väl medvetet om att när det är deras tur igen kommer en ny, ung och lättlurad generation ha vuxit upp, och de kvarvarande kan känslomässigt manipuleras med hjälp av det eviga skadebegränsande mantrat ”men den andra sidan är mycket värre”. Under de senaste åren har denna process förfinats genom en ökande demonisering av individuella politiker som förstärker den känslomässiga tillfredsställelsen i att avlägsna ”den där jäkla kommunisten” eller ”den där jäkla fascisten”, trots att individen bara är en kugge i den totalitära liberala maskinen och att efterträdaren med största sannolikhet kommer att vara ännu värre.

Sedan Trump-erans inledning verkar denna process ha accelererat till den punkt där politik alltmer framstår som en sporttävling, där målet alltmer uttryckligen handlar om att ”din kandidat” ska vinna och att dina politiska motståndare ska gråta. Denna trend förvärras ytterligare av kulturkriget och ”infotainment”-sfären, där politik behandlas som en underhållningsprodukt jämförbar med Netflix, och idén om att vinna för specifika, materiella politiska mål alltmer tonar bort i bakgrunden. Detta är också en del av den liberala demokratins totalitära homeostas, som existerar både på den nationella nivån och på civilisationsnivån i ”den västerländska världen” – sedan 1945 även känd som det judisk-amerikanska imperiet.

Så, med det sagt, är mitt budskap här att det inte finns något produktivt sätt att engagera sig i den demokratiska processen och röstandet? Nej, inte nödvändigtvis. Även om systemets sanna mål är att upprätthålla totalitär homeostas, vilket jag har demonstrerat ovan, betyder det inte att det hypotetiskt sett är omöjligt att använda systemet för nationalistiska ändamål. Adolf Hitler blev trots allt vald till kansler innan han blev führer. Men en sådan utveckling förutsätter att ett antal villkor uppfyllts.

Kan den "demokratiska" processen användas som ett verktyg för dissidenter?

För det första kräver detta att partiet du röstar på styrs och kontrolleras av en ledarskara ideologiskt nationalistiska fanatiker, den enda typen av personer som inte kan korrumperas eller köpas av systemet. Vidare måste ett visst parti inta ståndpunkter i kärnfrågor som gör det till ett genuint oppositionsparti i den totalitära liberala staten, nämligen:

• Kompromisslös opposition mot demografisk utbyte.
• Kompromisslös opposition mot sionism.
• Kompromisslös opposition mot nyliberal kapitalism.

Dessa ståndpunkter är inte förhandlingsbara, och alla partier, grupperingar eller individer, som inte kan uppfylla denna standard måste antas vara en del av den totalitära homeostasen och utgör därmed ingen verklig opposition mot den totalitära liberala staten.

För det andra, låt oss säga att du bestämmer dig för att lägga en taktisk röst på det förekommande prosionistiska populistkonservativa partiet. Du medger att det utgör kontrollerad opposition, men har en idé om att du åtminstone kan få något transaktionellt ut av det i form av minskad invandring, eller åtminstone en utvidgad diskussion kring massinvandring.

Argumentet för skadebegränsning har dock gång på gång motbevisats genom att populistiska konservativa politiker valts in utan att det leder till någon verklig politisk förändring. Detta är ett självbedrägeri som härrör från en bristande förståelse för att detta är ett holistiskt system som använder totalitär homeostas för att upprätthålla jämvikt, vilket jag redan har förklarat.

När det gäller argumentet om utvidgad diskurs, kan det hypotetiskt sett ha viss legitimitet. Röstande på det mest invandringskritiska parti som finns tillgängligt kan potentiellt öppna utrymme för högern att röra sig i en ännu mer radikal riktning i invandringsfrågan.

Men för att detta ska vara fallet måste det finnas en självständig kraft till höger om den kontrollerade oppositionen, som kan dra nytta av detta. Du måste utföra politiskt arbete varje vecka under de fyra åren mellan valen för att skapa just denna kraft. Om du inte gör det och bara sitter passivt i soffan har du inte bara misslyckats med att uppnå något. Du har aktivt stärkt systemet genom totalitär homeostas. Du har försett det med kritisk information om var missnöjet är som störst.

Samma kritik kan riktas mot den löst sammansatta ”yttersta höger”-influencer-rörelse som vuxit fram de senaste åren, bestående av individer som Keith Woods. Dess mediefokuserade metodik, som baseras på ett taktiskt placerande av sig själv i den acceptabla dialogens gråzon – vanligtvis genom ett undvikande eller åtminstone minimerande av explicita diskussioner om judisk makt – kombinerat med arbete för nationalistiska mål genom att verka för ett successivt höjande av den allmänna medvetandenivån i frågor rörande vithet och judisk inflytande.

Återigen kan jag förstå argumentet här, men min invändning är att ökad medvetenhet inte hjälper särskilt mycket om det inte finns en faktiskt organiserad gruppering som kan dra nytta av denna medvetenhet. Ett klassiskt exempel är upploppen mot massinvandring i Storbritannien förra året. Denna explosion av ilska bland vita var utan tvekan till stor del ett resultat av flera decenniers av denna sorts medvetandearbete, bland annat kring Rotherham – men eftersom upploppen var ledarlösa och oorganiserade uppnådde de ingenting politiskt. Det faktum att en ökande andel vita är medvetna om att de är under attack medför inte automatiskt en väsentlig förändring till det bättre av sakernas tillstånd. För det krävs en hård, materiell, koordinerad, organiserad och viktigast av allt, centraliserad nationalistisk respons syftande till politisk förändring likt den som materialiserade sig i Tyskland 1933. Totalitär homeostas utvecklades därefter för ett säkerställande av att detta aldrig någonsin skulle kunna hända igen.

Men om jag nu riskerar att måla en alltför dyster bild av vår situation, låt mig påpeka en sak: Det permanenta förnekandet av befolkningens behov och önskningar har – likt ambitionen om ett totalt förintande av den sanna källan till västerländsk makt i form av vita människor – har en kostnad i form av patriotismens död, vilken i grunden försvagat det amerikanska imperiet i dess möte med den östliga axeln auktoritära stater, vilket exemplifieras av det faktum att Ryssland med största sannolikhet kommer att vinna en moderat seger över USA i det till Ukraina förlagda proxykriget.

Syftet med Donald Trumps spektakulära comeback är att återuppliva något av denna patriotism, och denna våg är också en del av den totalitära homeostasen sedan eliterna insett att flera decennier av ”woke” gått för långt. Om våra splittrade nationalistiska grupperingar kan samlas för att sätta käppar i hjulet för detta försök till återbalansering och se till att den totalitära liberala staten slutligen faller ur jämvikt, kan framtiden bli vår. Men om stammentaliteten vinner, om vi lurar oss själva att tro att någon verklig politisk förändring ska komma av att Elon Musk av misstag gör en romersk hälsning, kommer totalitär homeostas att segra och det vita folkmordet fortskrida i full fart så snart systemet återfått sitt fotfäste.

Artikeln ursprungligen publicerad i Frihetskamp.