KOMMENTAR • Bristen på insikt om världsomfattande maktstrukturer hämmar enligt Kristoffer Boström Daily Telegraphs skribent i hennes försök att komma till insikt om myterna som beslöjar det globala folkutbytesprojektet.

Länge såg man inom den ekonomiska ortodoxin den oreglerade migrationen som det liberala samhällsbyggets armerade betong. Men idag inser vi att det är just detta byggfusk som förklarar den samhällskollaps vi nu bevittnar.

Orden sammanfattar på ett kärnfullt sätt The Daily Telegraphs liberala krönikör Annabel Denham, som i sin artikel inledningsvis konstaterar att hon för en gångs skull instämmer i labourledaren och den förre premiärministern Keir Starmers samtidsanalys, ett parti och en partiledare hon normalt argumenterar emot – i synnerhet i migrationsfrågor:

Det som Denham i den aktuella krönikan instämmer med Starmer om är hans beskrivning av ”det hopplösa experiment” som Brexit kom att innebära för Storbritanniens del, där ”en isolerad nation ställdes att tackla konsekvenserna av öppna gränser och oreglerad migration”.

Jämfört med Starmer gör Denham anspåk på större djup och djärvare perspektiv i sin egen analys av landets moderna migrationshistoria. Hon fastslår till exempel:

Sedan 2021 har Storbritannien drivits som ett testlaboratorium för några av de mest irrationella och ogenomtänkta immigrationsreglerna i världen.

Dessa regler och den myt som motiverade dem är för Denham huvudorsaken till dagens brittiska samhällskollaps. Och, framhåller hon, det finns en huvudansvarig till allt detta.

Folkförrädaren Johnson

Trots att allmänheten upprepade gånger och med överväldigande majoritet röstade för att inflödet till ö-nationen av utomeuropéer nu behövde strypas, tog de konservativas partiledare tillika landets dåvarande premiärminister (2019 -2022) Boris Johnson tvärtom initiativ till en extraordinär liberalisering av landets visum-system. Konsekvenserna blev förödande. Åren före EU-folkomröstningen låg nettomigrationen på cirka 300 000 personer per år. Året fram till juni 2023 uppgick den till över 900 000.

Denhams upprördhet är påtaglig när hon beskriver detta Johnsons svek mot sitt eget folk och hon går vidare med ett konstaterande av hur ”brittiska mediers rubrikdata syftade till att mörka” denna förändring av befolkningens etniska sammansättning snarare än att rapportera om den. Detta, slutleder hon, för att slippa kommentera dess konsekvenser och behöva hamna i en djupare diskussion om orsakssammanhang.

Den senaste statistiken från Office for National Statistics (ONS) visar att under året som föregick juni 2024 var nettomigrationen till Storbritannien från EU och EFTA – 95 000 – alltså en befolkningsminskning. Nettomigrationen från länder utanför dessa båda var däremot +845 000. Denna migration och detta folkutbyte pågår trots de allt tydligare konsekvenserna av utvecklingen.

Den som undersöker saken närmare ser att den akademiska forskningen redan för tretton år sedan informerade om att bland immigranter av olika ursprung, så är det de med ett europeiskt sådant, som blir nettogivare till Storbritanniens offentliga finanser, medan de övriga intar tagar-rollen. Mellan 1995 och 2011 gav migranter från europeiska länder ett positivt bidrag till den brittiska statskassan på mer än 4 miljarder pund, medan migranter från utanför den regionen istället belastade systemet med 118 miljarder pund – cirka 17 procent av underskottet under den perioden.

Saltad nota för britterna

Konsekvenserna av sådana förluster mätta i åtgärder vidtagna av landets makthavare har enligt Denham varit – och kommer också vara – ett nedpressande av de offentliga finanserna i ett läge då ekonomin redan är trög och de långsiktiga finanspolitiska prognoserna har svåra konsekvenser. BNP har stagnerat; Vi fick i veckan informationen att produktiviteten under andra kvartalet sjönk med 0,9 procent.

Efter att politiker uppbackade av påstådd ekonomisk expertis i Storbritannien liksom i andra europeiska länder i årtionden trummat ut lögnerna om det pågående folkutbytets gynnsamma inverkan på de drabbade ländernas ekonomier, kom ett häpnadsväckande erkännande i år av Office for Budget Responsibility (OBR) som en chock för den liberala krönikören Denham.

Detta kontor hade inrättats 2010 av Johnson med uppgiften att tillhandahålla en fortlöpande oberoende och auktoritativ analys av Storbritanniens offentliga finanser, och nu medgav denna instans att ”låglönemigrantarbetare” utövar en negativ nettoekonomisk påverkan på Storbritannien redan från det ögonblick de kommer in i landet samt att den genomsnittlige medlemmen av denna kategori vid uppnåendet av 81 års ålder kommer ha kostat de brittiska skattebetalarna över 450 000 pund.

Arbete eller bidrag som drar?

Här går Denhan vidare och ger sig i kast med en annan myt, den att immigranter överlag erhåller en anställning. Forskning från tankesmedjan/påverkansgruppen Centre for Policy Studies visar att endast 15 procent av över två miljoner inströmmade icke-EU-medborgare under de senaste fem åren har kommit till arbete.

Partiet Reform UK (tidigare Brexit Party) visar i sammanhanget att cirka 50 000 utländska medborgare klarar behörighetstestet för ett månatligt erhållande av Universal Credit – motsvarigheten till det som i Sverige tidigare kallades socialbidrag, idag benämns försörjningsstöd – och som förärat det skandinaviska landet epitetet ”Hela världens socialkontor”.

Denham pekar tillbaka på ett Storbritannien anno 2021 med hög arbetslöshet bland den arbetsföra befolkningen kombinerat med stor ej tillgodosedd efterfrågan på arbetskraft. Och hon fördömer ansvariga makthavares underlåtenhet att ens försöka matcha ihop tillgång och efterfrågan här – för att istället utöka de bidragsberoendes skara genom massimport av människor med avsevärt sämre förutsättningar än britterna att ta sig in på den brittiska arbetsmarknaden – i synnerhet som detta förfarandes framgång hade varit ett minst lika dåligt alternativ i sin egenskap av hån mot arbetslösa britter.

Vägs ände för liberalen - dess början för anti-globalisten

Denham gör slutligen en historisk betraktelse av ett folk som i århundraden, nej årtusenden, med några få undantag genomgående urskiljningslöst välkomnat främlingar och låtit sig vaggas till sömn av lögnares immigrations-framgångs-sagor. Kanske har detta folks medlemmar nu slutligen tröttnat på

  • att bidra till system som alltid verkar sätta dem själva sist.
  • att tro på löften som aldrig infrias.

Kanske britterna börjar inse vad konsekvenserna av fortsatt uteblivet motstånd blir, kanske hörsammar man till exempel varningen från framtidsinstitutet Legatum Institutes analytiker Guy Dampier, som förklarar att dagens missförhållanden i så fall högst sannolikt är blotta förordet till morgondagens.

Krönikören Denham noterar det högljudda knakandet i återstoden av den brittiska samhällskroppen och avslutar:

Något måste ge vika. Något kommer att gå sönder. Frågan är bara om det blir vårt eländiga immigrationssystem eller vår sjuka ekonomi som gör det först.

Elefanten i Denhams och andra nyomvända ”migrationsskeptiska” liberalers debattrum är de globala krafter som tjänar på och därför investerar i ovan nämnda globala migrations- och folkutbytesströmmar.