KRÖNIKA • Inga Karlsson delar med sig av sina personliga tankar om Pride och transhumanism.

”Låt barn få vara barn!”.

Jag skrollar bland kommentarerna på sociala medier för att se vad folk tycker om Pride när ingen hör.

”Detta är ren indoktrinering av försvarslösa barn.”

En del hyser även tvivel om kyrkans anställda ens läst bibeln.

Prideparaderna svämmar över oss. Från land till land och som rituella ceremonier har det fastställts heliga datum för när de ska ske i stad efter stad. Veckans Pride var nu senast i Jönköping och min blick vandrar runt bland föreläsarna i programbladet.

Noah van Dorpel var där och höll ett föredrag. Han blev gravid för några år sedan och födde en son. Pappa Sjöhäst är titeln på en självbiografisk bok som beskriver erfarenheten som gravid. Han har också skrivit en barnbok riktat till åldrarna 3-6 år som heter ”Max pappa är en sjöhäst”. Varför sjöhäst nämns är för att det är hanen hos sjöhästen som bär äggen och föder ungarna. Allt är möjligt. Även djur kan välja.

Anna-Karin Hammar finns också här. Hon som en gång kandiderade till ärkebiskop 2006 och som här redogör för samlivet tillsammans med prästfrugan. Anna-Karin Hammar är syster till den tidigare ärkebiskopen K.G Hammar och med boken ”Äkta makor – en queerhistoria” har makorna en viktig roll att spela som inspiratörer för den framtida familjebildningen.

Att kristna frontfigurer tar en ledande roll inför den nya religionen behöver inte alltid vara av illvilliga skäl. En del tycks vara känslomässigt förvirrade och flyter liksom bara med i floden. Som exempel kan vara då man har ett barn som från början uppträtt helt normalt, men som sedan avslöjar sig vara en häst, homosexuell, bisexuell eller annat som mer liknar självskadebeteende. Detta kan utlösa vilket känslomässigt trauma som helst, och det är då jag tänker att att kontrollbehovet sätter in för att få verkligheten begriplig.

Per-Olof Eurell tycks vara en sådan. Han var tidigare en frikyrkopredikant tillhörande en Pingstförsamling och senare Livets Ord. Som bibeltroende aktade han den traditionella familjebildningen given av Gud. Men det var tills hans son kom ut som gay. Nu föreläser far och son tillsammans på Pridefestivaler med temat ”Jesus älskar HBTQ”. Förra året i Jönköping. I år i Linköping. Budskapet är att bibeln måste tolkas om. Så att den passar verkligheten. Och i alla Pridesammanhang riktar man in sig på barnen, så att de ska förstå vad en rättvisemärkt sexualitet ska bestå av..

Det är här jag menar att det blir så tragiskt.

Förr var det fula gubbar och godis – nu är det popcorn

Jönköpings program fylls på. Det är regnbågsmässor, pyssel, popcorn och hoppborg för barn, med invävd HBTQ-propaganda som förförelse för de små.

Och det känns lite märkligt, för jag tänker på när jag själv var liten.

Då förmanades vi barn att inte följa med fula gubbar hem som bjöd på godis. Men nu tycks fula tanter också finnas. Och alla tycks vara i kyrkan.

Pedofili verkar också ha ökat i samhället och tycks fått ökat skydd från rättsväsendet. Det är åtminstone som jag upplever det, och jag tror inte att detta är en slump. Jag kan klart se ett samband och börjar ana konturerna av den nya religionen, liknande Guds barn.

För likt alla religioner har Pride sina symboler, ceremonier, predikningar, präster, syndare och kättare. Skillnaden är väl den att de heterosexuella kristna kättarna kanske inte sätts i fängelse. Däremot ökar risken att de blir av med sina bankkonton.

Från sjöhäst till Baphomet på tre enkla steg

Och det är här min oro blir större. Inte för de homosexuella. Inte för transpersoner. Inte heller för människor som lever sina liv på ett annat sätt än jag själv gör.

Utan för transhumanismen och vart denna utveckling tycks kunna leda.

Jag ser statsminister Ulf Kristersson ta form inför mitt inre. Han ler mot mig med sitt onaturliga grin och sin iskalla blick från en framtida valaffisch.

Under bilden står det: ”I år tar vi könet. Nästa år tar vi själen.”

Baphomet blir nästa bild som tar form inför mitt inre. Den där märkliga figuren med gethuvud, horn, ett stadigt manligt stånd och yppiga kvinnobröst. En gestalt som nästan verkar skapad för att symbolisera gränsöverskridandet mellan djur, människa och könsdysfori.

Baphomet har faktiskt kommit att användas som symbol inom bland annat The Satanic Temple, Church of Satan och inom andra esoteriska och ockulta traditioner.

Och det är här jag börjar se en symbolisk koppling.

Könsdysfori.

Icke-binära identiteter.

Therianer.

Satanism.

Människan som inte längre självklart låter kroppen definiera vem hon är. Här är var jag landar i Pride igen.

Jag tror nämligen inte alls att det här handlar om kärlek, eller ens om allas lika värde och rätten att älska vem man vill.

För om det vore hela saken, tänker jag, varför skulle då politiken och kyrkan vilja avskaffa själva gränserna? Kroppen skulle inte vara förhandlingsbar.

Könet skulle inte vara förhandlingsbart.

Och inte heller identiteten. Vad blir då kvar av människan om allt är förhandlingsbart?

Det är här som transhumanismen kommer in och som människan Homo Sapiens går ut som ett avslutande projekt. Transhumanismen utgår nämligen från att människan ännu inte är färdig.

Kan då spektaklet Pride möjligen handla om en mer sofistikerad form av kristendomsförföljelse? Inte genom förbud. Inte genom våld, utan genom omtolkning.

Pågår det ett krig mot de kristna?

Kanske

Mot hela mänskligheten?

Kanske

Jag lämnar frågan öppen.